Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Perfect Guide

Utan Lennart Persson hade jag varit en annan människa

Han skulle ha fyllt 65 i mars. Min låtsaspappa. Min guru. Eller vad jag nu ska kalla rockjournalisten och skivhandlaren Lennart Persson, som mer än någon annan formade mig som tonåring och stakade ut var jag skulle hamna i vuxenlivet.

Han dog i cancer 2009. "Begåvning och den sortens snällhet är en alltför sällsynt kombination", skrev journalisten Klas Ekman då. Ja, en sådan unik begåvning brukar, i alla fall inom detta fält, medföra arrogans och narcissism. Med Lennart var det tvärtom, och han var som en pappa i det att jag tog hans snällhet, och att han alltid hade tid, som något givet. Jag var det narcissistiska barnet i vår relation.

Annons
X

Jag var bara 12 år när jag började läsa hans rocktidning Larm, 13 år när vi hade den första personliga kontakten. Jag läste i Larms legendariska nummer 7 1978 att de skulle ha en Larmfest i Malmö, där bland andra Problem skulle spela. Jag var redan då en liten skit med ett stort huvud och frågade i ett brev till Lennart om inte jag och min kompis kunde få sova på hans golv för att kunna vara med på festen. "Vi kan ta med oss sovsäckar och egen frukost." Hans hemadress hittade jag på baksidan av ett stycke skivleveranskartong från hans skivbutik Musik & Konst. Lennart svarade att festen tyvärr inte var för minderåriga – men skickade med en kassett med låtar han skrivit om i Larm. Importsinglar jag inte ens hunnit börjat drömma om att faktiskt få höra. Dittills hade jag, med en femtiolapp i månadspeng varav det mesta gick till Larm-prenumeration och lösnummer av New Musical Express, oftast nöjt mig med att fantisera om hur Lennarts mest obskyra skivtips lät.

När jag var 15 fick jag träffa honom. Jag hade fortsatt att skriva brev till vuxna jag inte kände och den här gången belönades jag med en flygbiljett till Malmö för att spela in ett radioprogram för P3:s Bengt Grafström. Innan inspelningen gjorde jag mitt första hjärtbultande besök hos Lennart och Peter på Musik & Konst, och Lennart gick igenom min låtlista, och höll vänligt med om att Travolta Kids var ett kul punkpopband men undrade om jag inte hade hört … ja, så matade han en gotländsk 15-åring med så mycket skivtips att jag bytte ut halva min radioplaylist och gjorde slut på både traktamentet och fickpengen från mamma och pappa.

**För mig är **Larm fortfarande det största och viktigaste som kommit ur svensk musikjournalistik. Känslan av att upptäcka Kinks i Lennarts sällskap – det vill säga, få Lennarts hjälp med att köpa LP-skivorna på import och sedan spela dem låt för låt med Lennarts totala Larm-Kinks-guide som companion reading – gick igen genom hela livet: jag skaffade skivorna han skrev om och läste hans ord om dem medan jag lyssnade. Ingen annan kritikers ord har haft den digniteten för mig.

Ingen annan kritikers ord har haft den digniteten för mig.

Utan Lennart Persson hade jag varit en helt annan människa. Jag överdriver inte: frånsett mina föräldrar, frånsett det genetiska, finns det ingen som danat mig som han. Till och med mitt konfrontativa kritiska tänkande har sitt ursprung i Larm 1977. När Lennart toksågade Steely Dans Aja klippte jag navelsträngen och köpte skivan ändå, efter att ha hört Peg-singeln. Två år senare blev den första låt på det enda blandband som gick den bakvända vägen, från mig till Lennart. Jag hade börjat gymnasiet, och ville minsann visa honom, adderade Return to Forever, Pat Metheny, George Benson! Ett brådmoget försök att hävda sig gentemot pappa.

Det var enda gången jag inte fick svar Lennart. Inför hans musikideologiska integritet fick till och med snällheten ge vika.

Följ oss på Facebook!

Vi ger dig riktigt bra saker att läsa, titta på och inspireras av!

Facebook

Till Toppen