Annons
Kommentar

Qaisar Mahmood:”Utan bildning, ingen emancipation”

Under strecket
Publicerad

Nyss hemkommen från bokmässan i Lahore sätter jag mig för att skriva om mina upplevelser. Tanken var att den här texten skulle handla om hur Pakistan är ett land där det förs initierade och kulturella samtal om vem som verkligen är rädd för Virginia Woolf och varför Europa verkar vara besatt av identitetsfrågan. Jag ville övertyga er läsare om att Pakistan är mer än terrorism, hedersvåld och Malala Yousafzai, flickan som sköts i ansiktet när hon var på väg till skolan.

Men det blir tyvärr inte alltid som man tänkt sig. Några dagar innan bokmässan ska äga rum börjar rykten florera på Twitter. Lahore Literary Festival blir föremål för terroristernas uppmärksamhet. Det är tveksamt om den alls blir av.

"Konferensen är inställd pga av att regionen Punjab inte kan garantera säkerheten. #LLF2016"

"Konferensen ska äga rum, men endast en dag istället för tre. #LLF2016"

"Åh, nej, bokmässan kommer inte att bli av i år. #LLF2016"

"Jo, bokmässan blir av men äger rum på Avari (hotell i Lahore med rigorös säkerhet). #LLF2016"

På ett plan är det kanske inte överraskande att det riktas hot mot bokmässan. I ett land som Pakistan med starka konservativa krafter är det många som har anledning att uppfatta bokmässor (och kulturella evenemang) som något hotfullt och uppviglande. Mer än 40 procent av den pakistanska befolkningen är analfabeter. Majoriteten av samhället använder trots det Koranen som rättesnöre, men saknar möjligheter att själva gå till källan. Reaktionära krafter vet att så länge analfabetismen är utbredd i samhället kan religionen fungera som ett opium för folket. En stor andel av samhället saknar förmågan att syna fundamentalisternas förenklade budskap som inte rymmer fler nyanser än svart och vitt.

Annons
Annons

Kultur, och i synnerhet litteratur, ger inte enbart nya perspektiv på livet utan föder också drömmar om en möjlig annan tillvaro. I ett land som Pakistan, där fundamentalister och konservativa krafter har ett starkt grepp om samhället, uppfattas önskan om förändring som något hotfullt.

Våren hänger tungt i luften. Vi är fem stycken som sitter uppradade på en scen framför över tvåhundra intresserade åhörare. Bokmässan blev av, om än i mindre skala än tänkt. Samtalet handlar om hur globaliseringen ritat om världskartan och därför ställer oss inför nya och gamla utmaningar som kräver både komplexa och aktuella svar.

På vägen ut ur seminariet springer jag på Razi Ahmed, vd för bokmässan. Han frågar vad jag tycker om tillställningen så här långt. Fantastiskt, svarar jag. Är det en bubbla i det pakistanska samhället?

Jag märker att han blir störd och besvärad av min fråga. "Nej, det här också Pakistan..." Innan han hinner avsluta meningen säger jag att jag menar i en positiv bemärkelse. Hans ansikte spricker upp i ett leende: "Ah, you mean an oasis..." Jag nickar.

Ett land som Pakistan behöver bokmässor, kanske i större utsträckning än ett land som Sverige. Men inte bara som oaser för den kulturella överklassen, utan också för att sänka trösklarna till litteraturens värld. Ty utan bildning, ingen emancipation.

_Qaisar Mahmood är författare och utkommer i vår med romanen "Halva liv". _

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons