X
Annons
X
Recension

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva Ut ur det bipolära mörkret

SJÄLVUTLÄMNANDE Etikforskaren och debattören Ann Heberleins bok om att leva med manodepressiv sjukdom är ett hjärtskärande dokument och en klok vidräkning med psykiatrin, skriver Erik Löfvendahl.

Ann Heberlein (född 1970) är teologie doktor i etik. Hon har tidigare skrivit ”Det var inte mitt fel. Om konsten att ta ansvar”. Foto: SOFIA RUNARSDOTTER

När det idag talas om bipolär sjukdom inom psykiatrin avser man de manodepressiva. Förenklat finns det två typer, bipolär typ 1 – kraftiga svängningar mellan maniska faser och depressiva. Man kan säga att bipolär typ 2 är en skenbart skonsammare variant där manin inte är fullt utvecklad utan snarare kan karakteriseras som kraftigt förhöjd livskänsla. Denna hypomani mynnar dock alltid förr eller senare ut i en depressiv fas, pendeln slår över åt andra hållet.

Ann Heberlein , doktor i teologi, etikforskare, radiopratare, författare, föreläsare bland mycket annat, har fått diagnosen bipolär typ 2. Hennes senaste bok,
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva , äger redan en titel som beskriver exakt vad det är fråga om. Det är en på många sätt viktig bok, men också gränslöst självutlämnande. Jag undrar ibland under läsningens gång om inte Ann Heberlein påverkats av störtfloden av autobiografier vi sett på senare år där inte minst kända författare går tillrätta med både sig själva och sin omvärld, i vissa fall med namns utpekande.

Ann Heberlein (född 1970) är teologie doktor i etik. Hon har tidigare skrivit ”Det var inte mitt fel. Om konsten att ta ansvar”.

Foto: SOFIA RUNARSDOTTER Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X