Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

USA vacklar i utrikespolitiken, försvagat in i dimman

Oberäkneligheten som strategi - håller den i utrikes- och säkerhetspolitiken? Aaron Korewa, svensk säkerhetsexpert på McCain Institute, analyserar minoritetspresidentens första veckor.

Säkerhetsrådet
Att utestänga muslimer för att de är muslimer är nu en bärande del av USA:s utrikespolitik, en oamerikansk uppfattning som inte delas av halva befolkningen, här en demonstration i huvudstaden i lördags.
Att utestänga muslimer för att de är muslimer är nu en bärande del av USA:s utrikespolitik, en oamerikansk uppfattning som inte delas av halva befolkningen, här en demonstration i huvudstaden i lördags. Foto: Manuel Balce Ceneta / TT

WASHINGTON, DC. En utländsk ambassadör i huvudstaden som ville vara anonym sade nyligen till den ansedda amerikanska tidningen The New Yorker att han varje dag tvingas ge hemlandet följande svar: ”Jag har faktiskt ingen aning.”

Det är ungefär så det låter i USA:s huvudstad när det kommer frågor om vart Donald Trump kommer att ta supermaktens utrikespolitik. Den nya presidenten säger att detta är en tillgång, med hans egna ord: ”Vi behöver bli oberäkneliga.”

Det är svårt att placera Trump inom någon tydlig utrikespolitisk tradition. Han tar kraftigt avstånd från Irakkriget men säger samtidigt att USA måste ”förinta” IS. Han säger att Nato är ”föråldrat” men även att Amerika måste bli starkt och respekterat på världsarenan igen. Den gamla ”isolationist eller interventionalist”-skalan fungerar inte längre.

Annons
X

Trump tycks se världen som ett nollsummespel – ett land är antingen vinnare eller förlorare. Relationer till allierade är transaktionsbaserade. Dessa måste ”betala för sig”, annars kan USA lämna dem i sticket. Sådant som gemensamma värderingar spelar mindre roll i sammanhanget.

Att Trump ofta gör häpnadsväckande uttalanden går möjligen att spåra till resonemanget i hans bok The Art of The Deal – det gäller att placera sig så långt ut det går i inledningen av en förhandling för att slutresultatet ska bli så fördelaktigt som möjligt.

Under valkampanjen kunde Trump ofta säga saker han senare tog avstånd från. Kommentatorerna tog vad han sade bokstavligen men inte på allvar, väljarna gjorde tvärtom. Det fanns dock ett område där Trump har varit konsekvent – viljan att samarbeta med Ryssland.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Trump har kallat Putin för ”en stark ledare” och vägrade in i det sista erkänna att det var Ryssland som låg bakom hackerattacken mot det demokratiska partiet. Skälen för denna inställning till Kreml förbryllar de flesta bedömare i Washington. En tänkbar förklaring är att Trump inte alls gillar Ryssland men vill tona ner den konflikten för att kunna fokusera på andra frågor som hur hantera islamistisk extremism och Kina.

    Hos hans anhängare inom den vita arbetarklassen vinner detta gehör. Islam ses som ett hot mot amerikansk kultur och Kina hålls ansvarigt för att jobben i tillverkningsindustrin har försvunnit. Putin är inte särskilt populär, det är snarare så att man inte bryr sig nämnvärt om Ryssland.

    Trump har flera gånger sagt att det vore bra att ha Ryssland som allierad i kampen islamistiska terrorister och som en global motvikt till Kina. Denna politik har dock flera brister. Som Daniel Benjamin, tidigare ansvarig för antiterrorism på utrikesdepartementet skriver, är Ryssland en usel bundsförvant i den kampen. I Syrien har ryssarna snarare bombat sjukhus än IS-anhängare, en politik som redan har lett till ett våldsamt bakslag när den ryska ambassadören mördades i Turkiet.

    Ryska säkerhetstjänsten verkar inte ha något emot att extremister från norra Kaukasus reser till Syrien. Ett samarbete med Ryssland, som stödjer Bashar al-Assad kommer dessutom att stöta bort USA:s sunnimuslimska allierade, långt viktigare om man vill göra slut på IS än Kreml.

    Trumps tankar om Ryssland som motvikt till Kina har av Richard Haas, chef för ansedda Council on Foreign Relations, kallats för ”trilateral diplomati uppochner”. Det är snarare i relationen med Kina som USA behöver investera än i den med Ryssland. Kina är en växande stormakt och bortsett från byggandet av öar i Sydkinesiska sjön tycks Peking i stort sett respektera den rådande världsordningen. Dessutom är Kina av stor betydelse för att hantera Nordkorea som är på väg att framställa kärnvapenbestyckade missiler med kapacitet att nå USA:s västkust.

    Ryssland däremot är en stormakt på dekis vars aggressiva beteende behöver tryckas tillbaka, inte belönas. Som professor Angela Stent vid Georgetown University visar i sin bok The Limits of Partnership om de rysk-amerikanska relationernas historia brukar Ryssland se samarbete med USA inte som ett medel för att exempelvis bekämpa islamister, utan som ett mål i sig.

    Samarbete syftar enligt Kreml inte till att lösa problem utan till att ge Ryssland en position som USA:s jämlike och ett erkännande för en rysk intressesfär. Det är en status Moskva på inget sätt förtjänar och det är svårt att se hur Trump ska kunna sälja in det som en ”bra affär”.

    En del av Trumps utnämningar väcker vissa förhoppningar, andra ger skäl till oro. Försvarsminister James Mattis, utrikesminister Rex Tillerson och CIA-chefen Mike Pompeo förespråkar alla en tuff linje mot Kreml och att USA står upp för Nato. Samtidigt kan chefsstrategen Steve Bannon, tidigare redaktör för högerextrema tidskriften Breitbart, och nationella säkerhetsrådgivaren Michael Flynn räknas till det mer pro-ryska lägret.

    Flynn är just nu under utredning för sina ryska kontakter. Bannon fick nyligen en permanent plats i presidentens betydelsefulla nationella säkerhetsråd och har under de första veckorna framstått som en av de mest inflytelserika personerna i administrationen.

    Det kan komma att förändras när personalen på departementen är på plats men Bannon och Flynn kommer att sitta i Vita Huset med större närhet till presidenten. Obama hade många kloka personer på departementen men lyssnade mer på sin talskrivare Ben Rhodes i utrikespolitiska frågor.

    Det spekulerades i att Trump under sitt telefonsamtal med Putin förra lördagen skulle diskutera hur sanktionerna mot Ryssland kan lyftas. Varken Vita huset eller Kreml hävdade efteråt att just den frågan diskuterades, endast ett tänkbart samarbete i kampen mot IS och mer allmänt om hur relationerna kan förbättras. Under sin presskonferens med Storbritanniens premiärminister Theresa May sade Trump att det är ”för tidigt” att diskutera sanktionerna. Ukraina nämndes bara i förbigående under telefonsamtalet och det noterades att striderna i Donbas trappades upp efteråt.

    Den nya FN-ambassadören Nikki Haley sade dock i sitt första framträdande i FN:s säkerhetsråd att sanktionerna kommer att vara kvar tills Krim återlämnas. Det uttalandet kom för många som en överraskning.

    En del trodde att Trump när han väl blev president skulle fokusera på sina golfbanor, låta ”de vuxna” sköta dagspolitiken och sedan bara signera slutprodukten, likt en konstitutionell monark. Hittills har detta inte infriats. Det mest troliga är att presidenten Trump inte kommer att väsentligt skilja sig från kandidaten Trump, en man som ser oberäknelighet som en tillgång. Även om det kan vara frustrerande för hans allierade kan det samtidigt få aggressiva, auktoritära ledare som Putin att vara på sin vakt och därmed paradoxalt nog dämpa ryska äventyrligheter.

    I dagsläget är det tyvärr svårt att ge ett bättre svar än det som kom från den anonyma ambassadören.

    AARON KOREWA är visiting fellow vid McCain Institute i Washington, DC, och Capitolium-stipendiat vid tankesmedjan Frivärld.

    Redaktionens lästips! Är presidenten stabil? Tre Harvardprofessorer uttalar sig.

    Annons

    Att utestänga muslimer för att de är muslimer är nu en bärande del av USA:s utrikespolitik, en oamerikansk uppfattning som inte delas av halva befolkningen, här en demonstration i huvudstaden i lördags.

    Foto: Manuel Balce Ceneta / TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X