Per Erik Wahlund:Ur en mycket liten personlighets liv

Att leva hamsterIöst är en omöjlighet för den som en gång vant sig vid umgänget med ett av de minsta husdjur som tänkas kan. Här följer sålunda fortsättningen på den berättelse som inleddes i dessa spalter den 10 september 1977 under rubriken ”Det idealiska sällskapsdjuret”.

Under strecket
Publicerad
Per Erik Wahlund (1923–2009), tecknad av Nils Melander. Guldhamstern på bilden är varken Silvia I eller Silvia II.

Per Erik Wahlund (1923–2009), tecknad av Nils Melander. Guldhamstern på bilden är varken Silvia I eller Silvia II.

Foto: IBL
Denna artikel publicerades i SvD den 4 februari 1979.

Denna artikel publicerades i SvD den 4 februari 1979.

Foto: SvD:s arkiv
Annons
Per Erik Wahlund (1923–2009), tecknad av Nils Melander. Guldhamstern på bilden är varken Silvia I eller Silvia II.

Per Erik Wahlund (1923–2009), tecknad av Nils Melander. Guldhamstern på bilden är varken Silvia I eller Silvia II.

Foto: IBL
Per Erik Wahlund (1923–2009), tecknad av Nils Melander. Guldhamstern på bilden är varken Silvia I eller Silvia II. Foto: IBL

Den 6 februari förra året, några minuter över två på eftermiddagen, avled guldhamstern Silvia, ett litet sällskapsdjur som blivit en smula omskrivet och därmed något mer bekant än hamstrar i allmänhet – samtidigt som hon givit sin ägare en lätt herostratisk ryktbarhet. Medelålders författare borde, ansågs det på sina håll, inte befatta sig med varelser som huvudsakligen vore att betrakta som kramdjur för barn.

Dödsorsaken var en under fyra timmar fortskridande förlamning, föranledd av en olyckshändelse. Silvia var en i stort sett frigående hamster, som i sina vakna stunder luffade efter mig överallt: och även om jag var van vid att se mig för vållade ett ögonblicks ouppmärksamhet att hon klämdes i en dörr. Den stackars väninnan skrockade entonigt, som den eljest tystlåtna hamstern gör då den känner sig orolig eller irriterad, och placerad i sin bur ställde hon sig med huvudet i ett hörn och rörde sig knappast förrän minuterna före sin död, då hon med vilset kavande framfötter försökte ta sig upp i min hand; därefter lade hon sig på sidan och gick till de sälla hasselsnåren mitt under en smekning.

Annons
Annons

Jag satt länge med den kallnande kroppen i mitt knä, såg de blanka ögonen grumlas och med skaldens ord bli ”marmortystnad” och svepte slutligen det lilla liket i en flik av en gammal nattrock som hamstern tyckt särskilt mycket om. Dödsfallet komplicerades av att det var vinter och den uppländska tundran låg tillfrusen och snötäckt; någon jordfästning var under sådana omständigheter inte lätt att åstadkomma, och att följa den engelske författaren C. F. Snows rekommendation och göra sig av med kroppen by putting it in a dustbin hade varit en skamlös cynism.

Problemet löstes på en initierad socialkurators inrådan medelst en hänvändelse till Veterinärhögskolan. I expeditionen sade man sig visserligen sällan eller aldrig ha kremerat en hamster, men reste i övrigt inga invändningar; mot tilläggsavgift kunde stoftet till och med få undergå separatkremering; så att det efteråt kunde hämtas av den närmast sörjande.

Det kändes vackert och värdigt, och någon vecka efter inlämnandet mottog jag askan av en allvarlig herre i vit skyddsrock, som artigt bad om ursäkt för att det blivit så litet kvar. Den matsked finfördelad materia som trotsat elden ligger nu, pastellskimrande som den oförglömliga varelsens eget lynne, i en jadegrön japansk teburk som ursprungligen innehållit rituellt te från Uji, och där kommer också de blygsamma kvarlevorna av hennes efterträderskor att rymmas.

Trots att guldhamstern Silvia hamnat i vårt hem av en slump visade det sig nämligen omöjligt att leva hamsterIöst, sedan vi en gång vant oss vid det älskliga umgänget. Den tomma buren stod där som en påminnelse och en anklagelse; men på samma gång befarade jag att en ny invånare oundvikligen skulle utsättas för oförmånliga jämförelser med den bortgångna. Redan efter ett par dagar fördes jag emellertid av en handlingskraftig hustru till en zoologisk affär. Den vänliga damen – i butiken stack icke utan respekt ner handen bland några om varandra kravlande ungar, fiskade upp en som såg lovande ut, könsbestämde den och sade: ”Så snäll du är då, fast du är flicka.”

Annons
Annons

Bakom uttalandet låg rimligtvis lättnaden över att inte ha blivit sargad i fingret, och det är mig här angeläget att ta upp en av de efterhängsnaste fördomarna mot guldhamstern, nämligen att den skulle vara folkilsken. Jag vill självfallet inte bestrida att det lilla djuret kan bitas, eftersom det i förhållande till sin obetydliga volym har starka käkar och utmärkta tänder; gnagare brukar av naturliga skäl vara utrustade med sådana. Men instruktionsböckernas maniskt upprepade varningar för hamsterns aggressivitet tycks mig ha lika litet fog för sig som den oavgjorda dispyten om vilkendera parten som egentligen är bitskast, hanen eller honan – i synnerhet som enighet på den senare punkten ofelbart skulle ge upphov till könsdiskriminering.

Även om min erfarenhet är begränsad, har jag likväl i ett par års tid så gott som dagligen umgåtts med två guldhamstrar av helt motsatt sinnesart och efter en ömsesidig tillvänjningsperiod aldrig funnit dem annat än fromma, tillgivna och smeksamma. Med den tyske hamsterkännaren Heinrich von Bierden vågar jag därför med det bästa samvete utropa: ”Hys ingen oro, käre djurvän! Själv har jag aldrig blivit biten av någon hamster, och hundra andra hamsterägare som tillfrågas torde säga detsamma.”

Däremot förvånar det mig fortfarande att två smågnagare av samma släkte kan ha så olika temperament som de som hittills införlivats med vår familj. Silvia I var livlig, oförvägen och framfusig till dumdristighet men motionshjulet begrep hon sig aldrig på, därför att det vid en förhållandevis sen tidpunkt kom in i hennes liv.

Annons
Annons

I stället utvecklade hon sig till en enastående skicklig klättrerska, som klängde uppför lodräta väggar och i burtaket utförde den mest avancerade armgång; alltid avslutad med att hon nonchalant hängande i ena framfoten släppte taget och kom ned på bakfötterna. Akrobatiken var aldrig livligare än då hon hade åskådare, ju flera desto bättre; det är inget tvivel om att det hos guldhamstern – som ändå inte varit människans följeslagare i mer än fyrtio år – finns en inbyggd exhibitionism eller skådespelarinstinkt, en lustfylld åstundan att visa förvärvade färdigheter för publik.

Silvia II intresserade sig däremot ögonblickligen för motionshjulet och utnyttjar det alltjämt frejdigt travande, för dess ändamål. I gengäld har hon aldrig lagt ned särskilt mycket energi på klättring, vilket i någon mån torde ha berott på att gallret i hennes lyxvilla är vertikalt och ger dåligt fäste. Den idealiska hamsterburen tycks ännu inte vara uppfunnen, och även om jag utarbetat en ritning skulle priset för den invecklade konstruktionen möjligen bli för högt.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Bortsett från vandringslusten röjde den nya hamstern från första stund en helt annan läggning – stillsammare, prudentligare och mer meditativ; särskilt på senare tid, då hon uppnått vad som enligt hamsterkronologi är medelålder, sätter hon sig allt oftare på stjärten och intar något som buddismen kallar lotusställning, med framfötterna sedesamt sammanflätade på magen.

Annons
Annons
Denna artikel publicerades i SvD den 4 februari 1979.

Denna artikel publicerades i SvD den 4 februari 1979.

Foto: SvD:s arkiv

Det är en position av total avslappning och nästan outgrundligt behag, som dessutom medger att man kan studera hennes karaktärsfulla utseende på nära håll. En hamster har ett ansikte, inte en uppsyn; de vackra ögonen uttrycker allt från skälmskhet till vemod; och det ges ögonblick då de rosenröda mungiporna vrids uppåt till någonting snarlikt ett leende.

På det hela taget är Silvia II en kanske ännu mer utpräglad personlighet än sin föregångerska; särskilt i fråga om sina matvanor är hon sålunda starkt kvalitetsmedveten, för att inte säga kräsen. Även om hon naturligtvis förtär gängse hamsterblandningar av fröer och grönsakskoncentrat, kräver hon omväxling i menyn och kan plötsligt vägra äta sådant som hon tidigare varit mycket förtjust i. En italiensk Sockerkaka, mycket nätt förpackad, tröttnade hon bokstavligen på från den ena dagen till den andra, och som jag lagt upp ett ansenligt lager var det inte mycket annat att göra än att själv knapra i sig de återstående till eftermiddagsteet.

Denna artikel publicerades i SvD den 4 februari 1979. Foto: SvD:s arkiv

Allt eftersom tiden gått har hennes kosthåll också blivit mer och mer raffinerat. Alla hamstrar skall emellanåt ha en liten bit fisk, och hon föredrar slätvar framför torsk och rökt lax framför böckling. Hon har också en viss svaghet för löjrom; vegetabilier som avocado och blekselleri kan hon äta i sömnen; och av animalisk föda älskar hon små okryddade kalvfärsbiffar. Om någon till äventyrs anser att man inte bör servera en hamster vad man knappast har råd att äta själv, kan det tillfogas att en s.k. wallenbergare av detta format inte går på mer än 35 öre.

Annons
Annons

Dessutom hör det till en hamsterägares ovanskliga glädjeämnen att vidareutveckla sitt husdjurs gastronomiska sinne. Den snart sagt enda gång då Silvia II gjort mig besviken var då hon på själva julaftonen ratade en gnutta konserverad hummer – en delikatess som av nedärvd tradition brukar finnas på vårt julbord. A andra sidan var själva processen ganska sevärd, eftersom en hamster med hjälp av luften i sina kindpåsar spottar ut oönskade föremål med en vårdslös elegans, till vilken jag sett en motsvarighet blott hos min barndoms hamnbusar.

Den allt överskuggande händelsen i vårt gemensamma liv har annars varit hennes uppbrott och avflyttning från hemhet. Liksom sin så hastigt bortryckta föregångerska fick hon tidigt vänja sig vid stor frihet och behöver sedan länge endast bo i buren nattetid; eljest strövar hon med smärre inskränkningar fritt omkring i lägenheten. Mot denna bakgrund var det kanske helt naturligt att hon – vid ungefär samma ålder som mänskliga ungdomar – fann stugan för trång och skaffade sig egen bostad.

Hon hade tidigt fäst sig vid ett utrymme utanför badrummet, där det är ovanligt varmt och står ett gammalt couronnespel; eftersom guldhamstrar är små pedantiska djur, roade hon sig ofta med att stapla couronnebrickorna ovanpå varandra och flyttade ibland också köerna, Och en dag hade hon fattat sitt beslut; hon fyllde i flera omgångar sina kindpåsar med kutterspån och nylon vadd från buren, samlade sedan ett litet förråd av torrfoder och etablerade sig utanför badrummet.

Jag trodde att det var en stundens ingivelse, ett efemärt hugskott; men hon har nu bott under couronnespelet i flera månader och har tydligen inga planer på att flytta tillbaka, Det lilla hamsterhuset av plast, där hon tidigare trivts utmärkt och som jag pliktskyldigt kom efter med, har gjorts om till toalett, och därmed har hon alla bekvämligheter inom räckhåll.

Annons
Annons

Till det djupt originella hos detta lilla djur hör också att hon har blivit en utpräglad knähamster. Alla hamstrar lär för all del tycka om att man tar upp dem i handen, men deras febrila rörlighet gör att stor försiktighet är av nöden så att de inte tar halsbrytande språng rakt ut i luften. Silvia II räknar med att bli väckt och hämtad vid halvsjutiden, varefter det ingår i ritualen att vi skall se TV tillsammans; djuret ligger då alldeles stilla på min arm, borrar In huvudet i nattrocksärmen och förutsätter att hon praktiskt taget oavbrutet skall klias bakom öronen.

Det är mycket vilsamt för oss båda, och inte sällan slumrar vi framför apparaten fram till nyhetsprogrammet i kanal två, då vi vaknar av den infernaliska signaturmelodin. Silvia bryr sig inte så mycket om nyheterna, utom när de innehåller något intervjuinslag med statssekreterare Kerstin Anér; den entusiastiskt smattrande rösten hos vår senaste biskopskandidat fängslar den lilla gnagaren så oemotståndligt att hon sätter sig kapprak, och skam till sägandes får dr Anér mig att tänka på råttfångaren från Hameln.

Någon undrar måhända hur en vuxen människa kan hålla och älska ett så litet djur som en hamster, och jag erkänner att det i varje fall från en synpunkt är opraktiskt, irrationellt och lite melankoliskt; hamsterns medellivslängd är bara två år, och den som får rå om sitt lilla husdjur i tre är att betrakta som privilegierad. Men kanske ligger det i själva medvetandet om vänskapens flyktighet ett kategoriskt imperativ att hantera väninnan med all tänkbar omsorg, så att hon får ut något av sitt liv; och frågan är kanske också om någon gemenskap mellan djur och, människa är varaktigare än den som redan från början skuggas av avskedstagandets vemod. I en av de skönaste dikter som skrivits på svenska språket sjunger som bekant näktergalen hos Atterbom:

Dock – du klagar jäfvigt,

Suck af ohörd bön!

Räckte Maj för evigt,

Vore då han skön?

Laddar…
Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons