X
Annons
X

Sten Selander: Upptäckten av sommarnatten

Sten Selander (1891–1957).
Sten Selander (1891–1957). Foto: IBL

Till min bekantskapskrets hörde en mycket ung man med utpräglad böjelse för patetiska uttryck. När han var tre år, fick han på midsommaraftonen för första gången vara uppe så sent, att han var med om en sommarnatt. Det var en midsommarnatt sådan den bör vara, men nästan aldrig är, ljum och alldeles stilla. Liksom frestaren en gång för länge sen, fast i lite annat syfte, förde hans föräldrar honom upp på ett berg och visade honom all världens härlighet: orörliga trädkronor, blanka skärgårdsfjärdar, hela den genomskinliga rymden. Den unge mannen stod en stund förstummad. Och sen sade han: O, så underbart! Det känns så underligt i mitt hjärta.

Vi har väl alla känt detsamma, fast vi uttrycker våra känslor mindre emfatiskt, med modern litotes: "Ganska snyggt i natt, va?" – eller något i den stilen. Men därmed menar vi alldeles sak samma som pojken på berget. En vacker sommardag, då den nutida människan skall vila sig, sysslar hon alltid med något muskulärt eller fysiologiskt, tennis eller golf eller segling eller solbad. Först frampå kvällen eller natten ägnar hon sig åt naturbetraktelse. Delvis beror detta självfallet på att man först då anständigtvis kan börja förtära de drycker som för många är oupplösligt förbundna med att sitta stilla och sysslolös. Men dessutom tycker många verkligen att solnedgången och sommarnatten är vackrare än dagen. Då börjar naturen leva sitt eget liv på ett särskilt sätt, oåtkomligt och hemlighetsfullt. En koltrast börjar sjunga i en trädtopp. Han avtecknar sig så tydligt mot den ljusa himlen, att man kan se hur strupen skälver och näbben öppnas för sången, som med sina mjuka molltoner ger röst åt något av det innersta i svensk natur och svenskt lynne. Och då trastmusiken för ett ögonblick tystnar, hör man hur en nattskärra satt sin spinnrock i gång. Man vet vad hon spinner: skymningens tunna, nästan osynliga spindelväv, som börjar svepas kring landskapet. Vattnet i vikarna är som mörk, blank metall: det ligger så blickstilla, att fåran efter en svärta eller and som glider förbi, länge dröjer kvar som en vit silverstrimma. Färgerna på ängarna och i snåren slocknar långsamt: det är bara hundlokorna och de andra vita blommorna som blir självlysande. De lyser nästan lika intensivt som nattmolnen högt upp i den oändligt klara rymden. Nu tiger koltrasten, allt är bara en stor, högtidlig ro, som får oss att tala lågt, med långa pauser, för att i stället lyssna på alla de svaga, underliga ljud, man nu i stillheten kan höra inifrån dunklet under buskar och träd. Ända tills någon fullt modern människa sätter i gång en grammofon för att skingra naturens outhärdliga tystnad, som fyller henne med olust över att det finns något som är absolut olikt henne själv, något som inte är asfalterat och makadamiserat och förädlat till villatomter och butter och meningslös brådska.

Denna artikel var införd i SvD den 18 juni 1945.

Vi andra tycker om sommarnattens tystnad och halvdagrar bland annat därför att vi förnimmer dem som särpräglat nordiska och svenska. Vår syn på svensk natur har ändrats radikalt under de hundra år som gått sedan Dybeck skrev: "Du gamla, du friska, du fjällhöga Nord". De orden kunde karaktärisera Norge, åtminstone om man böt ut gamla mot unga, men bestämt inte Sverige. För oss är det typiskt svenska inte alls det bålstora och heroiska, som den götiska tidsålderns skalder ansträngde sig att dikta in i det mellansvenska låglandets natur. Det är i stället björkhagarnas och insjösträndernas idyll bland gråstensknallarnas karga allvar. Det är blåa åsar och ensliga, tomma skogstjärnar. Det borde vara, men är knappast ännu, de norrländska jättemyrarnas grandiosa melankoli; för deras säregna tjusning har vi ännu inte riktigt fått upp ögonen. Och det är sommarnätterna. Över huvud taget är svenskt landskapslynne mycket mindre släkt med det norskt friska och fjällhöga än med det finska. I Finland möter vi det mellansvenska landskapet i en fattigare och tungsintare avskuggning, där stugorna i backarna är gråa i stället för röda och de entoniga granskogarna luktar ålderdomligt av svedjerök; men grundtonen av vemodig folkvisa är ändå densamma. Och det var hos östsvenska diktare, hos Runeberg och Topelius, inte hos de rikssvenska, som det nordiska låglandets poesi, den som bor kring Bottenhavet, Östersjön och Mälaren, först tog form – den poesi som lever i dagrar och halvtoner, i skogsdoft och vattenblänk och klara himlar och som först och sist förkroppsligas i sommarnatten.

Annons
X

Hos oss dröjde det mycket länge innan skalderna fick syn på sommarnätterna. Inte ens Bellman, den störste impressionisten och den modernaste ordmålaren i svensk litteratur, uppfattade det vi kan kalla sommarnattens mystik. Han återgav eljest de mest skiftande stämningar, sommarmorgnar, vårkvällar, trist höstrusk, i den fyrtioandra episteln, rörande kortspelet på Klubben, också vinternatten. Och i Aftonkvädet i Fredmans sånger tycks han ett ögonblick nära att fånga även sommarnattens mjuka ton; men så tar hans smak för rokokoornament och hans begär att liva upp tavlan med staffage av människor och mytologiska gestalter överhanden, och den sköra spegeln är sönderslagen. Tegnér, som ju annars inte egentligen är naturmålare, snuddar också en gång vid sommarnattens mysterium: "Midnattssolen på berget satt, blodröd till att skåda. Det var ej dag, det var ej natt, det vägde emellan båda." Som nästan alltid hos Tegnér är bilden briljant utformad; och som ibland hos honom tål den inte riktigt vid att granskas närmare. Den som någon gång sett midnattssolen, vet också, att den inte alls alstrar någon halvdager, något mellanting av dag och natt: skymningen är tvärtom just vad man saknar uppe vid Ishavskusten i den månadslånga sommardagens hårda, arktiska klarhet. Det kan emellertid vara onödigt att här ge en elementär litteraturhistorisk repetitionskurs för att efterlysa något som mig veterligt inte finns, en spegling av sommarnatten i vår äldre lyrik. De första svenska poeter som upplevde sommarnätterna på samma sätt som vi var Ola Hansson och nittiotalsskalderna.

Skälen härtill är många. Att börja med ser man ju aldrig det man är van vid, eller uppfattar det åtminstone inte som något märkvärdigt, något som är lönt att tala om. Ifall en genomsnittsskåning skall visa oss något sevärt, blir det sällan det klassiskt ädla hedlandskapet vid Haväng eller bokskogarna i den arkadiska Fyledalen, det blir vad som är ovanligt i Sydskåne, en planterad tallskog eller vattenfallet vid Forsakar, som verkar nästan skrattretande på den som sett ett riktigt vattenfall. Innan man själv upptäcker hur vackert och egenartat det hemvanda är, måste man antingen ha rest och fått andra landskap till jämförelse eller också flyttat bort, till främmande omgivningar i storstaden eller annorstädes. Gamla tiders svenskar var sällan beresta, varken författarna eller deras läsare; och storstäder med sin utpräglade livsform existerade ju inte, också Stockholm kunde Tegnér med rätta förlägga "mitt i skogen". Svenskarna i gemen hade ännu inte fått det avstånd och därmed det perspektiv som krävs för att riktigt upptäcka naturen.

I ämbetsmännens och böndernas forna Sverige var dessutom alla mer eller mindre lantbrukare, prästerna och de högadliga magnaterna inte minst. Och bönder betraktar som bekant sällan naturen estetiskt, deras intresse koncentrerar sig kring det Österling kallat det ätligt sköna. För Linné var ett vackert landskap detsamma som ett bördigt och välodlat, och den största naturskildrande dikten från vårt sjuttonhundratal, Oxenstiernas Skördarne, är en rimmad handbok i lanthushållning. Den enda sjuttonhundratalsskald hos oss som upplevt naturen personligt, verklighetsfyllt och okonventionellt är rännstensungen Bellman; och vår näste store naturskildrare Strindberg är också han stockholmspojke. Slåttergillet i Hemsöborna är det första ställe i vår litteratur där den uppsvenska sommarnatten verkligen lever och andas. Hos danskarna hade nordisk sommarnatt långt tidigare fått en konstnärligt medveten skildring, i den infödde köpenhamnaren Oehlenschlägers Sankt Hans-Spil; men så var också Köpenhamn en verklig stad långt före Stockholm.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Detta samband mellan stadskultur och naturkänsla är nog inte så paradoxalt som det kan förefalla. Stadsborna behöver inte betrakta naturen ur praktiska synpunkter, som förvärvskälla – om de inte råkar vara tomtjobbare eller virkesspekulanter, yrken som ju i regel inte heller brukar vara förenade med något starkare sinne för naturens helgd och skönhet. Stadsborna kommer ut i naturen för att vila och njuta, inte för att arbeta, och deras naturkänsla behöver inte komma i konflikt med deras praktiska intressen; och framför allt, naturskådespelet är för dem inte gammalt och vant, utan verkar med det nyas och obekantas hela trollmakt. Ett möte med en räv blir en upplevelse att tala om i åratal, en sommarnatt en stor symfoni av syner och ljud. Egentligen är det mycket förklarligt att stadsborna ofta får söka övertyga de ganska skeptiska och ovilliga bönderna att landskapet omkring dem är vackert och värt att skyddas och vårdas – liksom inflyttade bondpojkar som Artur Lundkvist ofta har blicken mest öppen för storstadens säregna poesi.

Lika förståeligt är det att i ett land som Sverige, där skönlitteraturen knappast är mer än tvåhundra år gammal, just det mest egenartade, det som saknar motsvarighet annorstädes, allra sist kommer in i dikten. Endast mycket stora genier som Bellman eller Strindberg ser med egna ögon: återstoden ser genom trycksvärtan. Av Atterboms diktcykel Blommorna är drygt hälften ägnad främmande örter; där finns bland bortåt femtio blommor knappt mer än fyra eller fem som kan sägas vara särpräglat svenska och inte mer än två eller tre som kan kallas vid sitt allmogenamn. Det tar lång tid innan en nationell litterär tradition hinner utbildas. De ljusa nordiska sommarnätterna, som inte kunnat sätta spår i de sydliga ländernas litteratur, blir därför mycket svåra att känna igen hos våra äldre diktare. De är mörka i Södern: alltså är de mörka också till exempel i Oxenstiernas Dagens stunder. Det ljus som sprids är inte sommarhimlens, utan som i Frankrike eller Italien månskenet.

Dessutom sover naturen alltid nattetid i denna lyrik: "Hopp och kärlek vila, vän förent med vän", sjunger Atterboms näktergal. Självfallet har vi här en rest av urgammal antropomorfism i synen på naturen: människorna sover på nätterna, alltså måste också naturen göra det – medan i verkligheten inte bara ugglor och fladdermöss börjar röra på sig i skymningen, utan nästan alla fyrfotadjur och många fåglar sommartid är mer eller mindre vakna dygnet runt eller lever sitt egentliga liv på natten.

Insikten om hur väsensskild och oåtkomlig den övriga skapelsen är utgör en av de stora skillnaderna mellan vår och äldre tiders naturuppfattning. Att särskilt sommarnatten för oss på ett annat sätt än för gångna generationer ter sig fylld av skyggt liv, som vi bara kan ana oss till, beror dessutom på något så prosaiskt som ändringen i våra sovtider. "Supa klockan över tolv, leva bland förryckta", heter det hos Bellman. På oss verkar detta inte alls förryckt; ifall vi super, gör vi det till stor del efter klockan tolv. Vi har själva förvandlats till nattdjur, som är i rörelse samtidigt med de andra varelserna där ute i halvdunklet och kan konstatera att deras sömn bara är skenbar. Och på samma gång har just det som ligger till grund för vårt nattliv, den moderna belysningen, gjort att halvdagrarna, sommarnattsskymningen, upphört att vare något alldagligt som man inte lägger märke till. Vi stadsbor lever i hårt, klart ljus, naturligt eller artificiellt. Redan när gatlyktorna inte längre tänds på sommarkvällarna, får staden ett främmande, underligt ansikte; och juninätternas ljusa himlar, blanka vatten och mörka skogar hör hemma i en helt annan värld än vår vardags.

Inte förrän mot slutet av adertonhundratalet började dessa faktorer utöva sin fulla verkan. De första svenska storstäderna växte fram, industrialiseringen var ett faktum, och den forna, nära kontakten mellan stadsbor och jordbrukare upphörde; för första gången fanns det svenskar som betraktade naturen med helt andra ögon än bönderna. Och samtidigt framträdde en generation av konstnärer som kunde se svensk bygd på en gång inifrån och utifrån, med avståndets perspektiv: bland målarna alla de som kom tillbaka från nya konstens källa, Paris, bland författarna hemvändande emigranter som Heidenstam och Hallström eller landsortsbor, vilka drivits i exil till städerna som Karlfeldt och Selma Lagerlöf. Som vanligt när det gäller ett nytt sätt att se gick målarna i täten. Då de i enlighet med tidens krav skulle skapa ett nationellt, särpräglat svenskt måleri, såg de snart att den egenartat nordiska och svenska belysningen var de långa skymningarna, vårkvällarna och sommarnätterna. En sådan programmatisk och tidstypisk tavla som Hesselboms Vårt land visar oss exempelvis ett landskap i sommarnattsljus.

Över huvud taget blev skymningen nittiotalets egen timme. Jag har själv växt upp i ett hem som kunde kallas nittiotalsfrälst, åtminstone vad min mor beträffar – min far tillhörde en äldre och mindre estetisk generation. Där sjöng man Tallarnas barr och Svarta rosor och På fjället i sol. Man läste Heidenstam och Levertin högt på kvällarna. Ellen Keys förkunnelse anammades med halvt religiös andakt. På väggarna i barnkammaren hängde Carl Larssons Spadarvet, och möblerna var vitlackerade och hygieniska och fruktansvärt obekväma. Och där drevs en fullkomlig kult med skymningen. Då samlades man kring den öppna spisen, och i det stämningsfulla halvdunklet var man själfull i en grad som skulle fylla nutiden med vantrogen häpnad.

Denna skymningskult var egentligen helt naturlig. Nittiotalsdikten var ju främst en romantisk stämningskonst, dess atmosfär var inte den avgränsade, klassiska klarheten, utan de suggestiva halvdagrarna och de fjärrblå lointainerna. Och nittiotalsskalderna sökte på en gång det nationellt egenartade och det exotiska; därför förvandlade man det ganska praktiska och prosaiska Sverige, som just började lukta sulfatlut och stänga in forskarlens vattenfall i kraftverksturbiner, till ett slags exotiskt, halvarktiskt sagoland, befolkat av så egendomliga personager som kavaljererna på Ekeby eller Pelle Molins höglitterära fäbodflickor. Och vilken belysning skulle väl bättre kunna gjutas kring detta nationalexotiska sagoland än juninätternas nordiska midsommarnattsdröm? Efter att ha varit helt bortglömd i svensk lyrik blev sommarnatten med ens ett av dess stående motiv.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Sten Selander (1891–1957).

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 18 juni 1945.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X