Anna-Malin Karlsson:Upplever svenska språket en guldålder just nu?

Anna-Malin Karlsson

Ofta talas om att språket blir fattigare när ord eller böjningsformer försvinner, men sällan om att det blir rikare av språkliga nytillskott. Kanske beror det på den vanliga uppfattningen om att en språklig guldålder sammanfaller med när man själv blev vuxen.

Under strecket
Publicerad
”Fiskaren fångade fisken” betyder något annat än ”fisken fångade fiskaren”. Men om vi hade behållit fornsvenskans kasussystem, där alla substantiv böjdes i nominativ, dativ, ackusativ, och genitiv, skulle vi inte ha behövt styra betydelsen med ordföljd. På bilden visar Kenneth Larsson upp sin fångst ur Mörrumsån.

”Fiskaren fångade fisken” betyder något annat än ”fisken fångade fiskaren”. Men om vi hade behållit fornsvenskans kasussystem, där alla substantiv böjdes i nominativ, dativ, ackusativ, och genitiv, skulle vi inte ha behövt styra betydelsen med ordföljd. På bilden visar Kenneth Larsson upp sin fångst ur Mörrumsån.

Foto: Patric Söderström/TT
Annons

Språkspalten har de senaste veckorna handlat om språkförändringar. Det påpekas att vi borde försöka stoppa dåliga sådana. Javisst, det låter klokt. Men hur vet man vad som är dåligt? Och vem bestämmer när språket är som bäst? Vår uppfattning om ett slags språklig guldålder har ofta en märklig koppling till det egna livet: språket nådde sin höjd ungefär när man själv just blivit vuxen. Sådana utgångspunkter fungerar inte så bra för språkvårdsinsatser på samhällsnivå.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons