Upplever svenska språket en guldålder just nu?
Ofta talas om att språket blir fattigare när ord eller böjningsformer försvinner, men sällan om att det blir rikare av språkliga nytillskott. Kanske beror det på den vanliga uppfattningen om att en språklig guldålder sammanfaller med när man själv blev vuxen.
”Fiskaren fångade fisken” betyder något annat än ”fisken fångade fiskaren”. Men om vi hade behållit fornsvenskans kasussystem, där alla substantiv böjdes i nominativ, dativ, ackusativ, och genitiv, skulle vi inte ha behövt styra betydelsen med ordföljd. På bilden visar Kenneth Larsson upp sin fångst ur Mörrumsån.
Språkspalten har de senaste veckorna handlat om språkförändringar. Det påpekas att vi borde försöka stoppa dåliga sådana. Javisst, det låter klokt. Men hur vet man vad som är dåligt? Och vem bestämmer när språket är som bäst? Vår uppfattning om ett slags språklig guldålder har ofta en märklig koppling till det egna livet: språket nådde sin höjd ungefär när man själv just blivit vuxen. Sådana utgångspunkter fungerar inte så bra för språkvårdsinsatser på samhällsnivå.
Många varnar då för att språkets rikedom minskar, att språket blir fattigare. Det kan handla om ord som faller i glömska (få barn äter i dag gotter), betydelser som vidgas (jätte- och skit- blir allmänna förstärkningsled, som i jätteliten och skitbra) eller böjningsformer som inte länge används (om vi ändå skreve mer konjunktiv).