Annons
X
Annons
X

Karl-Erik Tallmo: Upphovsrätten en 200-årig lag i förvandling

(uppdaterad)

Lagen för dagen. I dag är det exakt 200 år sedan Sverige fick sin första upphovsrättslag och författarnas villkor började förbättras. Skydd för dramatik och musik skulle dröja ytterligare många decennier.

Sverige brukar berömma sig för att vara det första landet som införde en tryckfrihetslag, 1766. England avskaffade visserligen censuren redan 1694, men i Sverige uppstod tryckfriheten inte bara genom avsaknaden av censur utan genom en positiv lag som i ingressen fastställde att laglydnaden gynnas då ”missbruk och olagligheter genom trycket blifwa för Allmänhetens ögon ådagalagde”. Nu var detta dessvärre en betydligt kortvarigare fröjd än de flesta i dag tror. Redan efter tre månader ändrades lagen och 1774 var det mesta åter som förr. Fram till den så kallade svenska revolutionen 1809–10 ändrades tryckfrihetsförordningen ungefär 15 gånger, oftast i mer repressiv riktning. 1790 blev det till exempel förbjudet att skriva om franska revolutionen; Kjellgren använde exempelvis omskrivningen ”Ell’n är lös på Söder”.

Ändå fick vi en revolution, eller åtminstone en statsvälvning 1809–10. Sedan Gustav IV Adolf avsatts våren 1809 blev frågorna om regent, tronföljd och ny konstitution akuta. Flera strategier fanns, men den som vann var ”konstitution först – kung sedan”. Mitt under pågående krig med Ryssland skapade så riksdagen konstitutionsutskottet (KU) som skulle utarbeta det nya statsskicket.

KU bestod av 15 ledamöter, sex adelsmän och tre representanter vardera från de tre övriga stånden. Sekreterare med stort inflytande över formuleringarna blev upplysningsmannen Hans Järta. Redan den alldeles nya regeringsformen framhöll vikten av tryckfrihet, ”hwarje Swensk Mans rättighet at, utan några af den offentliga Magten i förwäg lagde hinder, utgifwa skrifter”. Men för detaljregleringen skulle man utarbeta en ny tryckfrihetsförordning (TF). Det var i denna som den allra första svenska upphovsrättslagstiftningen, eller rättare sagt författarrätten som det hette då, kom att skrivas in. 1810 års TF trädde i kraft den 9 mars, för precis 200 år sedan. Tryckfriheten var uppenbart det primära; författarrätten behandlas endast mycket kortfattat i paragraf 1, moment 8:

Annons
X

”Hwarje Skrift ware Författarens eller des lagliga rätts Innehafwares egendom. Hwilken, som Skrift trycker eller eftertrycker utan Författarens eller Förläggarens skriftliga tilstånd, miste Uplagan eller böte des fulla wärde, målsägandens ensak.”

Intressant är att man här talar om ”egendom”, ett begrepp som än i dag är mycket omstritt när det gäller immateriella produkter. Härtill kom också ett stycke som deklarerade att lagen inte gällde översättningar. I dag kan det tyckas märkligt, men på den tiden var det alltså fritt att översätta en författares verk till andra språk utan tillstånd från upphovsmannen. Översättningen betraktades som ett helt nytt verk.

Men hur kom det sig nu att lagstiftarna ville instifta en författarrätt vid denna tid och just inom tryckfrihetsförordningens ram?

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Sverige införde författarrätten hundra år efter England. Världens första upphovsrättslag var den engelska
    Statute of Anne, som trädde i kraft 10 april 1710 (vi har med andra ord även ett 300-årsjubileum att vänta om några veckor). Litet generaliserat kan man säga att i såväl England som Sverige och flera andra länder följde författarrätten på att censuren upphörde. Ett vanligt synsätt var att om nu författaren själv skulle ansvara för sitt verk efter publicering, utan censorns vägledande hand (ja, vissa författare såg faktiskt censorn som en hjälp och en försäkring), så borde han eller hon också få njuta frukterna av sitt verk och inte bara vara straffbar.

    Att Sverige nu införde författarrätten i just TF var rimligt, eftersom denna nya egendomsrätt gällde skrifter. Lagstiftning om konstverk eller uppföranden av dramatiska eller musikaliska verk skulle dröja många år. Man kunde förstås ha tänkt sig att inkorporera lagstiftningen i ett nytt boktryckerireglemente som skulle ha ersatt det gamla från 1752, som hade givit ett visst skydd mot eftertryck (olovlig omtryckning eller pirattryck). Men detta skyddade främst boktryckarna, i mycket ringa grad författarna. Under diskussionerna kring den nya TF 1810 hade man in i det sista tänkt sig ett nytt boktryckerireglemente, men grunden för ett sådant urholkades i och med att privilegierna avskaffades. Reglementet hade ju i mångt och mycket varit en skråordning. Paragraf 1 moment 3 i TF 1810 kom att lyda: ”Inga Privilegier på Skrifters utgifwande, af hwad form och beskaffenhet de wara må, skola hädanefter behöfwas ...”

    Precis som i många andra länder var det inte så många författare som gick i främsta ledet i kampen för en författarrätt. Många hade sidoinkomster som män i staten, eller egna förmögenheter eller understöd från någon burgen person. Dagens typ av marknadsförfattare fanns knappast. Men författarintresset var väl företrätt i både KU och den särskilda tryckfrihetskommitté som tillsatts. Av KU:s 15 ledamöter var fyra medlemmar av Svenska Akademien och ytterligare två skulle snart bli det. I den sjuhövdade kommittén satt bland annat författarna Carl Gustaf Leopold, GJ Adlerbeth och PA Wallmark, Carl von Rosenstein och akademiledamoten Gustaf af Wetterstedt.

    Järta hade för KU skrivit ett visionärt memorial den 2 juni 1809, där han gav sin syn på grundlagens uppgifter och betydelse. Han menade bland annat att regeringen borde stå under ”answarighet icke blott för deras yttrade rådslag, utan äfwen för deras tystnad, då de bordt råda”.

    Leopold, som hade ett liknande inflytande inom kommittén, var inte lika visionär när det gällde tryckfriheten, utan ville ha kvar den teologiska censuren, liksom en omfattande brottskatalog över förgripliga ämnen. Kommitténs förslag, som var färdigt den 31 augusti 1809, andades väldigt lite frihet, och när KU i september lade fram detta för ständerna, försåg man det med en märklig inledning, där det sägs att man hyser ”något tvifwelsmål” om huruvida detta förslag ”äger all den fullkomlighet” ett fritt bruk av tryckfriheten synes fordra. Man överlämnar förslaget ”icke såsom sitt, utan sådant det är”. I ständerna liknade författaren Jonas Magnus Stiernstolpe förslaget vid en ”straffande mordängel, färdig att slå allt förstfött inom den litterära kretsen”. I förslagets paragraf 6 föreslog dock kommittén en ”författares äganderätt”:

    ”... då en Författares rätt till hwad han skrifwit icke kan wara annan eller mindre än till annat, som genom hans flit frambringas, fordrar billigheten att han ock på lika sätt derwid bibehålles, och gånge samma rätt, efter honom, till den som honom i annan tillhörighet lagligen efterträder.”

    Troligen var dessa tankegångar påverkade av engelsmän som William Blackstone eller fransmän som JAN de Condorcet och Joseph Lakanal. Upplysningsmannen Lakanal hade 1793 sagt att den egendom som minst av allt kan ifrågasättas var den som ligger i det som geniet skapat. I den franska nationalförsamlingen hade talmannen Le Chapelier 1791 sagt att ”den heligaste, mest personliga av all egendom är den som är frukten av en författares tanke”. Internationellt hade debatten länge handlat om just detta: om andens alster var speciella och särskilt bundna till personen som skapat dem eller ej.

    Nu utarbetade KU ett eget förslag istället för kommitténs, vilket blev klart redan den 28 november. Förhandscensur ansåg man helt otänkbar: ”den Stat, hwars sammansättning wore så swag, att den äfwentyrades ... af en försåtlig, ja ända till olydnad emot Laglig magt uppmanande skrift”, hyser ofelbart ”i sitt sköte farligare frön till sin förstöring än den mest tygellösa tankens yttrande frihet”. Dessutom skulle censur strida mot den nyligen antagna regeringsformen. När det gällde författarrätten var det alltså den här först citerade, mindre resonerande och mera koncisa lagtexten som nu föreslogs.

    Den 10 januari 1810 kom så några ändringsförslag, som dock inte berörde delen om författarrätt. Diskussionerna kring den teologiska censuren hade varit livliga, men biskopen Rosenstein menade att ”wår rena Evangeliska lära behöfwer icke någon sådan skyddsmur”.

    Det blev alltså novemberförslaget med några januariändringar som antogs den 9 mars 1810. Sverige hade fått sin första upphovsrättsliga lagstiftning.

    TF hade därmed fått status som grundlag. 1766 hade det hetat att lagen ägde den ”trygghet, som en oryggelig Grundlag medförer”, men den var alltså inte någon egentlig grundlag. Trots att grundlagsändringar kräver två riksdagars beslut, så genomdrev kronprins Karl Johan en ny TF redan 1812. Nu infördes den beryktade indragningsmakten och översättarnas rätt förtydligades. Dessutom infördes i paragraf 1 en definition av skrift, såsom ”allt hwad, genom Tryck, under Allmänhetens ögon lägges”. Detta innebar att andra grafiskt framställda verk än texter med ens fick skydd, som musikaliska noter och kartor.

    Under decennierna som följde förbättrades författarnas villkor – trots att de egentligen inte hade bett om det. Förutsättningarna hade skapats för att man skulle kunna skriva för en marknad och en rad författarskap blomstrade, till exempel Crusenstolpes, Nicanders, Almquists, Flygare-Carléns och Bremers.

    Det fanns förstås problem med att upphovsrättslagen ingick i en grundlag specifik för tryck. Normkonflikter kunde uppstå mellan TF:s krav på offentlighet och den ensamrätt som tillerkändes författarna. Och ville man bredda lagen till att omfatta till exempel måleri och skulptur så dög ju inte gärna TF.

    Dramatiska arbeten hade nu skydd så länge de var tryckta. En teaters otryckta pjäser kunde andra teatrars direktörer ogenerat sätta upp. 1855 fick vi i Sverige ett skydd för uppföranden av dramatik i en separatlag.Musikaliska uppföranden fick skydd först 1897.

    1867 hade också en lag stiftats om efterbildning av konstverk för ”de fall, då Tryckfrihets-förordningens stadganden ej kunna derå tillämpas”. 1876 bröts äntligen författarrätten ut ur TF i en provisorisk lag och en mera utarbetad kom året efter.

    I författarrättens barndom var Sverige extremt när det gällde skyddstider. 1810 varade rätten i evighet. Vid samma tid hade England en skyddstid på högst 28 år efter verkets publicering. 1841 ändrades lagen i Sverige så att författarnas rätt visserligen kunde ärvas, men den måste förnyas av arvingarna vart 20:e år. I 1877 års lag fastställdes så skyddstiden till 50 år efter upphovsmannens död.

    För dem som tror att skyddstiderna alltid har förlängts kan det vara intressant att veta att man 1919 sänkte skyddet till 30 år. 1960 återgick man till 50-årsgränsen och 1996 fick vi nuvarande skyddstid på 70 år efter upphovsmannens död.

    Just skyddstiderna är idag en av de stora stridsfrågorna vad gäller upphovsrätten. Kritiker som inte vill avskaffa lagen helt, vill oftast ändå radikalt förkorta skyddstiden. Andra frågor som i dag står i fokus för debatten är citaträtten, liksom rätten att kopiera för eget bruk. Dessa viktiga undantag från upphovsmannens ensamrätt infördes i svensk lag 1877 respektive 1919. Åtminstone i internationellt perspektiv har dessa rättigheter för användaren under årens lopp urholkats betydligt, kanske särskilt sett i perspektivet av hur nya medier kan användas. För 1700- och 1800-talens upphovsrättsliga lagstiftare i olika länder var medborgarperspektivet viktigt. Denna lagens ursprungliga anda finns i dag kvar som ett gott fundament, men mycket behöver också anpassas till vår tid.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X