Annons
X
Annons
X

Upphittat: Ett mästerverk

En gång var han ett internationellt stjärnnamn. I dag går flera av Bo Widerbergs filmer inte ens att få tag på. SvD:s Hynek Pallas följer jakten på det bortglömda mästerverket ”Joe Hill” och anar en renässans för den kompromisslöse regissören.

(uppdaterad)
Filmregissören Bo Widerberg tillsammans med skådespelarenn Thommy Berggren under inspelningen av filmen ”Joe Hill” 1969.
Filmregissören Bo Widerberg tillsammans med skådespelarenn Thommy Berggren under inspelningen av filmen ”Joe Hill” 1969. Foto: HASSE PERSSON /TT

**”Wow, är det **sant?”

Det är en kontinent mellan oss och mobilmottagningen är usel – men det går inte att ta miste på den franske regissören Olivier Assayas ohöljda glädje. Orsaken är måhända märklig: en bortglömd svensk 70-talsfilm ska äntligen komma ut på dvd. Kanske.

Men jag jublar också. Jag började skriva på den här artikeln förra våren, när jag fått nys om att det svenska filmbolaget Studio S tillsammans med Kungliga Biblioteket planerade att ge ut en Bo Widerberg-box innehållande den film som Olivier Assayas är så lycklig över – ”Joe Hill” från 1971.

Annons
X

Att jag har ringt upp just honom beror på att fransmannen häromåret använde klipp ur ”Joe Hill” i sin film ”Efter revolutionen”, en självbiografisk historia om livet efter 1968 i Paris. Men, berättar Olivier Assayas, när han inför inspelningen började leta efter material ur ”Joe Hill” i godtagbar kvalitet visade det sig omöjligt.

– Det enda jag hittade var en vhs-kopia på internet.

När dvd-utgivningen gång på annan sköts upp, och med den min artikel, fick jag reda på att Studio S och KB råkat ut för samma sak som Olivier Assayas. När ”Joe Hill” skulle tas fram ur Svenska Filminstitutets arkiv upptäcktes att de 35 millimeters-kopior som fanns var slitna, eller inkompletta. Saken försvårades av rättighetskrångel som kom sig av Bo Widerbergs vid den tiden unika situation som internationell succéregissör.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Widerberg hade haft ett spektakulärt 1960-tal: Sedan debuten ”Barnvagnen” 1963 och den Oscarsnominerade uppföljaren ”Kvarteret Korpen” året därpå hade hans aktier stigit i värde både i Sverige och internationellt. I början på 70-talet var Bo Widerberg regissörsnamnet på allas läppar.

    **1969 fick ”Ådalen 31” **jurypriset vid filmfestivalen i Cannes. Två år tidigare hade Pia Degermark, då 16 år, vunnit skådespelarpriset för ”Elvira Madigan”. Den filmen älskades av världen över – Olivier Assayas beskriver det som att ”någon för första gången förde in impressionismen i filmen”.

    Thommy Berggren – som då medverkat i nästan alla Widerbergs filmer – berättar i ett vackert kommentarspår till den planerade utgåvan av ”Joe Hill” att Hollywood slet i honom, Bo Widerberg och fotografen Jörgen Persson. Den amerikanska alternativkulturen var också förtjust: Patti Smith och Sam Shepard sade till Thommy Berggren att de haft en ”Elvira Madigan”-sommar.

    Men i stället för att hoppa på någon annans Amerikabåt bestämde sig Bo Widerberg för att skapa ett eget USA-äventyr. Uppslaget stal han av vännen Roy Andersson, som hade berättat att han ville göra film om fackföreningsaktivisten och sångaren Joel Hägglund.

    Hägglund – senare Joseph Hillström eller Joe Hill – emigrerade från Gävle till Amerika 1902. Som kringresande arbetare i det nya landet fick han en oglamorös syn på migranternas villkor och engagerade sig i arbetarrörelsen Industrial Workers of the World. Joe Hill blev en känd agitator och protestsångare och det är inte för mycket sagt att han är far till den politiska folkmusikfåra som Woody Guthrie, Pete Seeger och en tidig Bob Dylan representerar; Billy Braggs version av Hills ”There is power in the union” hördes nyligen i den brittiska filmen ”Pride”.

    Joe Hills genidrag, som gav grund till hans mest kända sång – ”The Preacher and the Slave” med raden ”You'll get pie in the sky when you die” – var att sjunga kamptexter till de kända melodierna från religiösa visor. Han avrättades efter grumliga mordanklagelser 1915, och blev en av arbetarrörelsens största martyrer.

    I sin film följer Bo Widerberg troget livsödet, från inledningen i New Yorks Little Italy – några av de råaste och bästa femton minuter som gjorts i svensk film – över diversearbetandet runtom i landet, till aktivismen och döden. Regissören arbetade med ett minimalt team på sex-sju personer, något som var häpnadsväckande för Hollywoodjätten Paramount som gick in med pengar.

    Det var hos Paramount som jakten på fungerande kopia togs upp ifjol. Där fanns ett originalnegativ som hade lånats på 1970-talet och aldrig skickats tillbaka. När jag når Svenska Filminstitutets arkivchef Jon Wengström berättar han att en första kontakt med Paramount togs redan 2004, men att deras arkivarie varit bakbunden av jurister och ett oklart rättighetsläge.

    Situationen får Stefan Nylén, producent på filmbolaget Studio S, att sucka.

    – Gör tankeexperimentet att en känd svensk konstnär lånar ut en tavla till MoMA. Som de sedan glömmer att skicka tillbaka… i 45 år!

    Om amerikanerna i början på 70-talet var nyfikna på Widerberg så var han en gigant i Frankrike. Efter jurypriset i Cannes gick ”Joe Hill” upp på femton biografer i Paris.

    – Ni svenskar har producerat många extraordinära regissörer, som Bergman, Sjöström och Stiller, men Widerberg var unik. Hans sensualitet gjorde att Frankrike verkligen älskade honom, tillägger Olivier Assayas, vars biografaktuella film ”Moln över Sils Maria” bär en omisskännlig doft av Ingmar Bergman.

    Det sensuella är en sida av Bo Widerberg som sällan lyfts fram i Sverige.

    – Man talar mycket om Bo som arbetarklassens skildrare. Personligen tycker jag att det verkligt säregna med honom är hans vilja att uppmana oss alla att njuta, av mat, konst, musik, sex – att leva. Det var något Bo tyckte att svenskar var rätt dåliga på. Jag älskar Keve Hjelms monolog i ”Kvarteret Korpen”, där han, försupen före detta handelsresande, minns forna luncher och konjakskupor. Mitt i allt elände finns i den scenen en beundran för hans förmåga till sinnlig njutning, säger Dagens Nyheters filmkritiker Mårten Blomkvist, som 2011 publicerade Widerberg-biografin ”Höggradigt jävla excentrisk”.

    En måltidsscen på lyxkrog i ”Joe Hill” fångar precis dessa nyanser. Men i det politiskt omskakade Frankrike fanns också andra orsaker att gilla ”Joe Hill”. Filmen gjorde djupt intryck på den tonårige Olivier Assayas eftersom den ”perfekt speglade den politiska känslan vi hade då”.

    Fransmannen förklarar inte huruvida speglingen gällde den optimistiska glöden hos Hill eller hans våldsamma slut. Bo Widerberg hade fingret i decennieskarvens europeiska hetluft, och det känns i ”Joe Hill”: 68-glöden och början på det dogmatiska 70-tal som skulle präglas av vänsterextremt våld. Thommy Berggren är inne på liknande tankegångar när han i kommentarspåret berättar hur Widerbergs poetiska språk skar sig mot Fria Proteatern och dåtidens ”torra” vänsterkonst.

    Det finns annat i ”Joe Hill” som har inspirerat: Lars von Trier studerade filmen inför ”Dancer in the Dark”, som har en liknande intrig. Peter Birro, som håller i samtalet med Thommy Berggren på kommentarspåret, noterar att de råa Little Italy-miljöerna förebådar både ”Gudfadern” och ”Once upon a time in America”. Berggren påpekar, med rätta, hur lik Robert De Niro är honom i Sergio Leones film.

    ”Joe Hill” och Bo Widerberg försvann från cinefilkartan långt före regissörens död 1997. I Sverige har han – tack vare Sjöwall-Wahlöö-filmatiseringen ”Mannen på taket” och framförallt ”Kvarteret Korpen” – åtminstone inte tynat bort helt. Den senare hamnar i topp varje gång den bästa svenska filmen genom historien röstas fram.

    Ändå har större delen av Bo Widerbergs verk varit svåra att få tag i. 2012 fyllde en dvd-box från SF några hål. I och med den kommande samlingen från Studio S och KB kan folk äntligen se inte bara ”Joe Hill”, utan också fotbollsfilmen ”Fimpen”, fiaskot ”Victoria” och en tv-uppsättning av ”En handelsresandes död” som belyser Bo Widerberg som dramatiker.

    Mårten Blomkvist skräder dock inte orden när jag frågar om tillgängligheten.

    – Det är en skandal. Widerberg är inte bara en av våra största regissörer, han är en av de största europeiska regissörerna i 60-talsvågen. Gällde det litteratur skulle vi inte slumpa bort ett världsnamn på samma sätt.

    Bo Widerbergs otillgänglighet de senaste decennierna tycks samtidigt ha fyllt samma funktion som Velvet Undergrounds första skiva enligt myten hade: alla som hörde den startade ett band. Har någon ung regissör sett en Widerberg så känns det. Kombination av realism, egensinnig klippning och poetiska bilder finns till exempel i Daniel Espinosas ”Snabba Cash”. Babak Najafi, som nämnt honom i otaliga intervjuer, ligger i samma arbetarklasslandskap med sin film ”Sebbe”. Och allra tydligast märks arvet i Gabriela Pichlers mästerverk ”Äta sova dö”.

    – Jag såg ”Kvarteret Korpen” på en extremt svajig vhs och det sa bara ”bam!”*. *Helt plötsligt fanns det en film om mig! säger hon.

    Gabriela Pichler kopplar ihop dagens vurm för Bo Widerberg med att hans estetik ligger i tiden.

    – Jag tror att det beror på den våg av realism och autenticitetssträvan som pågått de senaste tio åren. Inte bara i Sverige utan också internationellt. Filmstilar och trender går i vågar. Denna är en motreaktion mot berättarsätt man uppfattar som ytliga eller oärliga.

    Det finns många anekdoter om hur långt Bo Widerberg var beredd att gå i just sin autenticitetssträvan. Thommy Berggren kommenterar en scen där Joe Hill ligger under ett tåg som kör över en uppenbart ranglig bro, med att regissören inte drog sig för att riskera liv – andras. Om någon protesterade visade han föga förståelse.

    – Bo hade en åkomma jag aldrig förstod mig på, säger skådespelaren med en plötsligt låg röst.

    ”Åkomman” var enligt Mårten Blomkvist sannolikt bipolaritet. Biografin beskriver hur vissa mönster återkom: en man som trivs i kaos, som blir manisk på inspelningar och sedan sjunker ner i hål av självtvivel. Ett privatliv med yngre och yngre fruar, många älskarinnor, snart också personliga ruiner.

    Har det satt spår också i regissörens eftermäle? Medan jag under hösten 2014 får höra hur jakten efter ”Joe Hill” pågår i världens arkiv – där kopiorna är dåliga eller har inbränd textning – och prövar min redaktörs tålamod med att ständigt skjuta upp texten, undrar jag om filmen dabbats av en widerbergsk demon.

    För när Paramount slutligen går med på att låna ut materialet, efter vad producenten Stefan Nylén beskriver som ”pappersexercis och oceaner av tålamod”, är situationen fortfarande oviss: de vill inte deponera filmen i Sverige utan hos ett annat amerikanskt arkiv, och den måste granskas fysiskt. Jon Wengström förklarar för mig att så kallade ”cri-neg”, som används för att ta fram kopior, åldras och bleks fort.

    – Vi vet att detta exemplar har förvarats bra de senaste 20 åren, men inget om hur bevarandeförhållandena var de 20 första åren.

    Man undrar hur en sådan här situation är möjlig. Och om det händer en film som var ett omsusat internationellt mästerverk, hur ska det bli med det som inte hyllades då men kanske omvärderas i dag? Stefan Nylén på Studio S, som gett ut många obskyra filmer, har åtminstone en önskedröm.

    – Jag satt i en paneldebatt i våras när en man i publiken ställde film jämte litteratur och tyckte att hela filmhistorien, finansierad av riksdagen, skulle finnas att låna på bibliotek. En utopi, men visst vore det härligt.

    I början av 2015 pingar det i inkorgen. Jon Wengström skriver: ”Kopian anlände Sverige den 7 januari. Den ligger fast hos tullen, väntar på att tullavgiften registrerats”.

    En vecka senare får jag ett sms från KB: ”Negativet ser välbevarat ut för att vara 45 år gammalt. 'Joe Hill' kommer bli skön att skåda!”

    Annons
    Annons
    X

    Filmregissören Bo Widerberg tillsammans med skådespelarenn Thommy Berggren under inspelningen av filmen ”Joe Hill” 1969.

    Foto: HASSE PERSSON /TT Bild 1 av 3

    Filmaffischen till Widerbergs ”Joe Hill”. Bilden är beskuren.

    Bild 2 av 3

    Regissören Bo Widerberg i New York 1966 där han och klipper ”Elvira Madigan”.

    Foto: JAN DELDEN / TT Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X