Recension

I väntan på en jordbävningUppfriskande om elitidrottaren Ivan

Under strecket
Publicerad
Annons

Sovjet, Ryssland. Den stora grå kroppen. Den voluminösa tystnaden. Förutsättningen för Zinaida Lindéns författarskap är unikt för vårt språkområde. Hon utexaminerades från Leningrad universitetet 1986 i svenska och svensk litteratur, bosatte sig i Finland och skriver på svenska med en tonträff säkrare än undertecknads. I väntan på en jordbävning är hennes tredje bok. Ivan, en rysk före detta elitidrottare och brandman, lägger här ut texten om hur han till slut blev sumobrottare i Japan. Det är ett berättande som bottnar i samtalet och som bärs av det personliga människoödet. Bäst fungerar det när Lindén förenar muntligheten med en vilja till autenticitet i de bilder av Öst som flimrar förbi. Som när Ivan är på tävling i Polen och sopgubbarna strejkar: ”En av de mest imponerande sophögarna prydde ingången till Lazienki-parken där Chopin sitter staty över en damm. Det såg ut som om den melankoliske Chopin försökte vända sig
bort från den unket, stinkande sophögen.”

En annan sophög är den lekamen Ivan går och pumpar. Den anabola partikroppens propagandamedel. Medaljerna trillar in men steroiderna gör Ivan till en sinnesförvirrad pyroman. Inåtvänd och explosiv. På hela taget förkroppsligar han en omvälvande rysk period från 80-talet och fram till våra dagar. Och här träffar Lindén exakt utan att synas det minsta sökt. Ivan berättar, och man märker inte hur bra han gör det. Väl i Japan tappar dock romanen något. Det blir för mycket sumo och för litet Ivan. Ryssland känns mer angeläget. Ty så är det med exotism; det är det snarlika i det främmande som gör att vi hetsar upp oss.
Men på hela taget känns Lindéns berättande uppfriskande i en tid då den svenska litteraturen antingen tippar åt kondensatet, koncentrationen och undertexten, eller åt den frivola språkförlustelsen. Lindén berättar rakt av, utan den form av övermedvetenhet och vilja att göra uppenbar litteratur, som så många i vår infödda författarstock uthärdar. Och det
gör hon rätt i. Därmed inte sagt att viljan att göra uppenbar litteratur, göra motstånd mot läsaren, är det minsta överskattad. Men den raka, rättframma berättarkonsten har låg status hos oss. Man finner den oftast hos de författare som lever på sina ämnen. Deras skickligare kollegor vågar sällan kasta sig ut i ett ogarderat traderande. Lindén är därför en viktig röst. Inte utstuderat egen, inte uppenbar, men skicklig och underhållande.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons