Annons
Krönika

Karoline Eriksson:Uppfriskande kulturkrockar

Uppdaterad
Publicerad

Maktbalansen mellan filmskaparen och de människor som hen vill berätta om är ett återkommande tema i en rad nya svenska filmer som tar avstamp i det dokumentära. Problematiken har förstås alltid funnits där, men brukar i regel suddas ut i redigeringen.

Den redovisas sällan så tydligt att den berättartekniska tyngdpunkten flyttas, så som den gör i ”Belleville baby” av Mia Engberg, ”Second class” av Marta Dauliute och Elisabeth Marjanovic Cronvall, och ”L’Europe moderne” av Maja Kekonius (gjord i samarbete med Dauliute, Cronvall och Emilie Jonsson). Vad händer när den man vill lyfta fram och synliggöra inte vill ta rollen som subjekt på det sätt man tänkt sig?

Annons
Annons
Annons