Annons
X
Annons
X
Film
Recension

I am not your negro Dyster bild av förtryckets USA

”I am not your negro” är en film som, tyvärr, behöver berättas om och om igen, med olika medel och kraft, eftersom gårdagens oförrätter upprepar sig i dag.

James Baldwin.
James Baldwin. Foto: Magnolia Pictures/IBL
Av Jon Asp
Biovåren 2017

I am not your negro

Regi
Raoul Peck
Genre
Dokumentär
Manus
James Baldwin
Medverkande
Samuel L Jackson, James Baldwin, Harry Belafonte, Marlon Brando, George W. Bush
Längd
1 tim 33 min

Från 15 år.

Betyg: 5 av 6

1957. Den 33-årige New York-författaren James Baldwin befinner sig sedan länge i självvald exil i Paris, central plats för hans rika intellektuella tillvaro. Vid boulevardens tidningskiosk möts han av bilden av Dorothy Counts, den 15-åriga flicka som på väg till ett helvitt amerikanskt läroverk – som en av de första svarta – trakasseras av sina vita jämnåriga. Flickan står upp stolt, men uthärdar bara några dagar på skolan. Baldwin skäms för att inte han (eller någon annan) har varit där, i North Carolina, för att mobilisera sitt stöd för henne, i stället för att, som han själv, sitta på Paris kaféer och dryfta Algeriet-frågan.

Baldwins känsla genomsyrar ”I am not your negro”, Raoul Pecks prisbelönade dokumentär om historiskt rasförtryck med spår in i vår samtid. Vid sin död 1986 efterlämnade Baldwin det ofärdiga manuskriptet ”Remember this house” – en redogörelse för personliga minnen av Medgar Evers (mördad 1963), Malcolm X (1965) och Martin Luther King Jr (1968) – tre stridbara aktivister som med olika medel försvarade de svartas rättigheter i ett genomkorrumperat och sönderdiskriminerat land. Manuset utgör grunden för filmen, men om den bara har en huvudperson, så är det Baldwin själv – verbalt lika stridbar som sina tre vänner. 

Vid varje förkämpes död minns denne världsmedborgare, med sitt blandade innan- och utanförskap (lärd och afro-amerikan), sin dåvarande plats – en bättre restaurang i London (som han unnat sig ett besök på), en karibisk strand (för att skriva en pjäs), en poolkant i Palm Springs (för ett filmmanus om Malcolm X). Inte för att Baldwin räds några platser eller kontroverser, men – förebrår han sig lätt – han blir aldrig kvar där det brinner, bland de verkligt utsatta. I stället är han vittnet som ständigt rör sig vidare, över landet, över världen, för att återge de viktiga berättelserna. Det är förstås ett val som inte behöver motiveras utförligare, även om motståndet kan se olika ut.

Annons
X

Uppväxten i New York och den tidiga invigningen i böckernas värld har inte bara gjort honom civiliserad, utan också oförmögen att hata vita. Däremot är det uppenbart att Baldwin avskyr USA, detta kollektiva monster av självbedrägeri avlat genom en vittgående fördumningskultur, med en idealism som inte finns; en falsk humanism som döljer landets avgrundsdjupa ignorans och verklighetsflykt. Orden är Baldwins egna. Han skulle aldrig ha återvänt dit om det inte vore för familjebanden och viljan att synliggöra dessa strukturella missförhållanden.

Jämfört med till exempel ”Om våld” och ”Det 13:e tillägget”, sentida dokumentärer som behandlar systematiskt rasförtryck, är Pecks film långt mindre akademisk. Trots att Baldwin är spränglärd går filmens berättande inte via universiteten, utan populärkulturen: tv och inte minst Hollywood, där svarta inte så mycket fick (får?) roller i egen rätt som för de vitas behov av att upprätthålla sin självbild. Om detta har Baldwin skrivit inte minst i ”The devil finds work”, en filmessäbok som tillsammans med det rika arkivmaterialet utgör filmens näst viktigaste inspirationskälla. 

Filmens berättande går inte via universiteten, utan populärkulturen.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Baldwin kan inte förlika sig med situationen, det som han beskriver som en utbredd moralisk apati. Medan svarta inte ryms i verklighetsbilden flyr de vita samma verklighet med hjälp av förhärskande fantasiföreställningar. I filmen innebär det John Wayne och ”Sound of music”-estetik ställt mot rasupploppens väldokumenterade polisvåld. Med övergången till de blonda, äppelkindade kvinnorna i kritvit gymnastikdress skär det sig rejält. Det är inte subtilt, men ett lika effektivt som anslående montage. 

    Personcentreringen och protagonistens självrättfärdiga tendens ingår också i narrativet, och gör inte filmen mindre angelägen. Mellan kontrasterna lägger Baldwin ut texten med eftertryck: ”Jag vet inte vad vita känner, men jag vet hur de vita institutionerna ser ut.” För ”I am not your negro” är en film som, tyvärr, behöver berättas om och om igen, med olika medel och kraft, eftersom gårdagens oförrätter upprepar sig i dag. Och det är också en film om den vitale och mångsidige Baldwin – delvis förbigången – som borde inspirera åskådaren att fördjupa sig i hans författarskap, och därmed vidare i filmens ämne.

    Annons

    James Baldwin.

    Foto: Magnolia Pictures/IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X