Annons

Skuggan av en dotterUppenbara frön till Elena Ferrantes Neapelkvartett

Den som är nyfiken på bakgrunden till ”Min fantastiska väninna” gör gott i att läsa Elena Ferrantes första romantrilogi där vi möter såväl Elena som hennes docka. Tre berättelser om kärlek – men den romantiskt lagda läsaren bör vara varse att det är kärlekens frånsida som avses, skriver Therese Eriksson.

Under strecket
Publicerad

Skuggan av en dotter - Elena Ferrante

Bild 1 av 1

Skuggan av en dotter - Elena Ferrante

Bild 1 av 1
Skuggan av en dotter - Elena Ferrante
Skuggan av en dotter - Elena Ferrante

Om Neapelkvartetten är en värld, är Elena Ferrantes kortromaner inre tillstånd. I båda fallen blir man som läsare lika uppslukad, i det ena som en betraktare på nära håll och i det andra som närmast delaktig i erfarenheten. ”Skuggan av en dotter” från 2006 är den tredje titeln att, tillsammans med debutromanen ”Plågsam kärlek” (1992) och ”Dagar av ensamhet (2003), på svenska ges ut under vinjetten ”Tre berättelser om kärlek”. Det är inget dumt epitet för denna flyktigt sammanhängande romantrilogi, men den romantiskt lagda läsaren bör vara varse att det är kärlekens frånsida som avses; svärtan och smärtan.
Leda, diktjaget i ”Skuggan av en dotter”, beskriver hur hon redan som ung flicka ”föll bakåt, mot min mor, min mormor och den långa kedjan av tystlåtna eller grälsjuka kvinnor som jag härstammade från”. Och kvinnoleden – att stå kvar i dem och att kliva ur dem – är en av de saker som binder de tre romanerna samman. De skildrar alla samtliga roller, men om man tvangs renodla kan man säga att debuten handlar om att vara dotter, ”Dagar av ensamhet” om att vara hustru och ”Skuggan av en dotter” om att vara mor. Kvinnans klassiska skepnader alltså, men här med baksidan fram; den övergivna, den misslyckade, den självupptagna, you name her.

Annons
Annons
Annons