Annons
X
Annons
X

Universitetsrektorer: Fel av regeringen att mäta samverkan

Regeringen bör prioritera en helt annan väg för att stimulera lärosätenas samverkan med det omgivande samhället än att skapa nya mått. Det viktigaste regeringen kan göra är att undanröja hinder och stödja initiativ med bra kringresurser, snarare än att peka ut vad som är ”rätt” samverkan, skriver rektorerna för sex universitet.

Regeringen har stora möjligheter att visa att man menar allvar med att vilja ge lärosätena förtroende att välja väg, skriver sex universitetsrektorer. På bilden syns ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S), och statsminister Stefan Löfven (S).
Regeringen har stora möjligheter att visa att man menar allvar med att vilja ge lärosätena förtroende att välja väg, skriver sex universitetsrektorer. På bilden syns ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S), och statsminister Stefan Löfven (S). Foto: Henrik Montgomery/TT

Toppforskning kan inte styras fram.

I all forskning och utbildning är samverkan med det omgivande samhället en självklar och integrerad del i universitetens uppdrag. Detta viktiga utbyte bidrar till forskningens och utbildningens kvalitet och samtidigt till nyttiggörandet av den akademiska kunskapsbasen i näringsliv och samhälle. Samverkan sker i dag inom alla vetenskapsområden och tar sig många olika uttryck.

I Forskningspropositionen betonar regeringen starkt vikten av samverkan och vi har nu också tagit del av Vinnovas slutrapport, som remitterats till lärosätena. Vi välkomnar politiska initiativ som stimulerar och underlättar lärosätenas möjlighet att utveckla samverkan med andra aktörer och den starka betoningen av samverkan i propositionen är i flera avseenden väl motiverad. Men man börjar i fel ände. Det viktigaste regeringen kan göra är att undanröja hinder och stödja initiativ för samverkan.

Annons
X

Att regeringen följer upp samverkan är rimligt och skickar en tydlig signal om regeringens prioriteringar, men när man vill understryka betydelsen av samverkan ytterligare genom att fördela delar av basanslagen till forskning utifrån uppmätt prestation inom samverkan vill vi hissa varningsflagg. Det kan låta vällovligt och ansvarsfullt att uppmana universiteten att visa att de gör nytta i en värld av svåra samhällsutmaningar, men att välja en ekonomisk styrmodell måste föregås av långtgående diskussioner inom sektorn och inkludera basanslagets särart. När forskning framgångsrikt omsätts i innovation, företagande och samhällsnytta handlar det om komplexa samspel mellan många aktörer under lång tid. Att hitta en enkel och rimligt entydig formel för att fastställa kvaliteten i detta samspel kan visa sig omöjligt.

I dag omfördelas en del av forskningsanslaget utifrån vetenskapliga publiceringar och citeringar samt förmågan att attrahera externa anslag, ett system som är förhållandevis rimligt om än inte helt transparent och utan oönskade sidoeffekter. Att införa ett mått på samverkan i detta basanslag till forskning, som går direkt till lärosätena, kräver noggranna överväganden inom ramen för den översyn av resursfördelningssystemet som aviserats.

För det första kan man ifrågasätta om styrningen av just basanslagen överhuvudtaget ska nyttoprövas på det sätt som föreslås, då betydande medel via andra kanaler tillförs sektorn med ett tydligt samverkansfokus.  Merparten av lärosätenas forskningsfinansiering erhålls i konkurrens och i många fall utifrån riktade och strategiskt motiverade utlysningar där nyttiggörande vägs in i anslagsfördelningen. Just basanslagen är den del av forskningsfinansieringen som ska ligga till grund för lärosätenas långsiktiga forskningsutveckling, och att där väga in incitament som skapar sidoblickar på kortsiktig nytta är riskfyllt. Toppforskning kan inte styras fram, och om Sverige, i enlighet med regeringens målbild, ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovations­länder och en ledande kunskapsnation, fordras ett utrymme för genuint fri grundforskning.

Ett andra grundläggande problem är att det varken finns entydiga principer eller rimliga indikatorer för att mäta och värdera samverkan. Är det samverkans omfattning, inriktning, kvalitet, resultat eller effekter som skall mätas? Eller är det hur väl lärosätet uttrycker sin samverkansstrategi som ska belönas? Varje dag sker en mångfald av fruktbara utbyten mellan akademi och samhälle – med företag, myndigheter, sjukvård, skola, kulturinstitutioner. Ibland ingår de som en del av en lärosätesövergripande strategi och inom ramen för formaliserade avtal, ibland sker de på initiativ av kreativa och entreprenöriellt lagda individer eller grupper. Idén att låta ett sammanfattande betyg på hela lärosätens samverkan och jämförelser av ”samverkanskvaliteten” mellan lärosäten av extremt olika karaktär ligga till grund för omfördelning av basanslaget för forskning kan visa sig i praktiken omöjligt.

Ett tredje problem, som följer av alla ekonomiska incitament, är att redan försöken att mäta och värdera samverkan riskerar att skapa negativa effekter. Bra samverkan fungerar för att den växt fram hos dem som har kunskapen och för att det finns gemensamma, ömsesidiga intressen mellan de parter som deltar i samverkan. Inte för att den ger poäng när resurser ska fördelas. Alltför ensidig resultatstyrning leder alltid till risken att indikatorerna snarare än de bakomliggande målen blir styrande, och att man samtidigt tappar bort stora delar av de många egeninitierade samverkansaktiviteter som olika grupperingar bedömt vara ömsesidigt värdefulla. Regeringen bör därför inte förhastat införa samverkan som en fördelningsvariabel, utan i stället noggrant överväga och undersöka hur samverkan uppmuntras på bästa sätt och vilka åtgärder som kan leda till ökad samverkan.

När regeringen nu talar om att utreda ett nytt resursfördelningsverktyg nämns myndigheten Vinnovas pilotprojekt att ta fram modeller att värdera prestation och kvalitet inom samverkan. Dessa övningar har på flera sätt varit nyttiga för att lära mer om hur samverkan fungerar, men duger inte på långa vägar som underlag för en resursfördelningsmodell. Modellen premierade till exempel universitetsövergripande strategier och projekt före en mångfald av initiativ, vilket kan ifrågasättas. Pilotprojekten tydliggjorde också att förutsättningarna skiljer sig starkt åt mellan olika lärosäten och att breda universitet fordrar breda perspektiv på samverkan.

Vi föreslår att regeringen prioriterar en helt annan väg för att stimulera lärosätenas samverkan med det omgivande samhället. Det viktigaste regeringen kan göra är att undanröja hinder och stödja initiativ med bra kringresurser, snarare än att peka ut vad som är ”rätt” samverkan.

Ta bort de hinder som finns för lärosätena att gå in i fruktbar samverkan med samhälle och företag, inte minst internationellt.  Det finns många snåriga och oklara regler som universiteten inte har mandat att undanröja, och problemen handlar också om bristande samordning på myndighetsnivå.

Regeringen har stora möjligheter att visa att man menar allvar med att vilja ge lärosätena förtroende att välja väg, och samtidigt skapa förutsättningar för utvecklad samverkan. Men i stället för att ta i den svåra och allt viktigare frågan om hur svenska universitet ska ges ökad handlingsfrihet visar regeringen återigen tendens till ökad styrning. I en tid av politisk oro i världen är det viktigare än någonsin att stärka lärosätenas rådighet och oberoende från just politisk styrning.

Pam Fredman

rektor Göteborgs universitet

Karin Dahlman-Wright

rektor Karolinska Institutet

Torbjörn von Schantz

rektor Lunds universitet

Astrid Söderbergh Widding

rektor Stockholms universitet

Hans Adolfsson

rektor Umeå universitet

Eva Åkesson

rektor Uppsala universitet

Annons

Regeringen har stora möjligheter att visa att man menar allvar med att vilja ge lärosätena förtroende att välja väg, skriver sex universitetsrektorer. På bilden syns ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S), och statsminister Stefan Löfven (S).

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X