Recension

Förintelsen inför rätta. Sanning, lögn och historia ­ berättelsen om David Irving-rättegångenUnikt att domstol avgör historikerkonflikt

Under strecket
Publicerad
Annons

Historiska problem diskuteras vanligen i vetenskapliga tidskrifter och avhandlingar. Påståenden styrkes eller vederlägges och dokument tolkas. Enskilda okontroversiella fakta går det ofta att nå enighet om. Men analyser av orsaker och verkan skapar konflikter. Sanningen är inte given. Det vore emellertid otänkbart att låta vetenskapliga konflikter avgöras av domstol. Vilken som är den rätta tolkningen av Kalmarunionen, Stockholms Blodbad eller Ådalen 1931 kan enligt historiker inte bestämmas av jurister.
Men rättegången mot den brittiska förintelseförnekaren David Irving utgör just ett exempel på en historisk stridsfråga, som på sätt och viss avgörs med rättens hjälp. Inte ens Adolf Eichmann och kommendanten i Treblinka Franz Stangl förnekade brotten, när de under 1960-talet ställdes inför rätta, även om de bagatelliserade sina egna insatser. Ändå har förintelseförnekandet utvecklats till en hel industri.
Anledningen till rättegången var att David Irving stämde den amerikanska forskaren Deborah Lipstadt för förtal. Hon hade i en bok anklagat honom för att förvränga historiska bevis så att de passade in i hans ideologiska världsbild. Enligt henne var han en lögnare och en av de farligaste talesmännen för förintelseförnekelsen. Rättegången började i januari år 2000 i London och pågick i nio veckor. Enligt brittisk lagstiftning var det Lipstadts sak att bevisa att det hon skrivit var sant. Eftersom Irving hävdade att det var fel att beskriva honom som förintelseförnekare tvingades Lipstadts advokater bevisa att Förintelsen ägt rum. Det blev en förintelserättegång utan offer och gärningsmän.
I sin slutplädering värjer sig domaren för att agera som historiker. Han betonar att det inte ingår i hans uppdrag att bedöma vad som hände, utan det betraktar han som ett uppdrag för historikerna. Men det är förstås omöjligt att upprätthålla en sådan distinktion. I slutpläderingen intar han historikerns roll och konkluderar att Irvings hantering av historiska bevis är så förvrängd att det är svårt att tro att det skulle bero på slarv.
Om denna rättegång har journalisten DD Guttenplan skrivit boken Förintelsen inför rätta. Större delen utgörs av ett referat av själva rättegången. Inflätat finns analyser och bakgrundsbeskrivningar. Det är förstås en viktig bok eftersom det är en viktig rättegång. Men framställningsformen är inte lyckad. Rättegångsreferaten tröttar ut läsaren. De juridiska spetsfundigheter och knappologiska diskussionerna blir för omständliga och långrandiga. Men en rad intressanta aspekter belyses under färden.
Ett av Irvings centrala argument är att Hitler var vilseledd och inte kände till judeutrotningen. Ordet Förintelse vill han inte använda. Han dramatiserar sitt ställningstagande genom att i rätten ta fram en bunt dollarsedlar och upprepa sitt standarderbjudande på 1 000 dollar till den som kan uppvisa dokument, som bevisar Hitlers skuld i judeutrotningen. Ansvaret för Kristallnatten lägger han på Goebbels.
Ett grundläggande drag i Irvings resonemang i rättegångssalen är nedlåtande uttalanden om ÓetablissemangshistorikerÓ som enligt honom ryggar för det hårda arbetet med att gräva fram dokument. Med stolthet framhäver han sig själv som amatörhistoriker. Förvisso har han rätt att akademiska grader inte nödvändigtvis garanterar god historieskrivning. Sunt förnuft, kritisk sans och hederlighet räcker långt för att bli en bra historiker. Problemet är emellertid att Irving saknar dessa egenskaper, vilket inte minst rättegången illustrerar.

Annons

I början av sin karriär hade Irving ett gott rykte i fackkretsar. Hans kanske mest ansedda bok är The Destruction of Dresden från 1963. Det goda ryktet uppnådde han främst bland militärhistoriker. Men av rättegångens omfattande expertutlåtande, som dissekerar hans s k vetenskapliga metoder, framgår att Irving är manipulativ. Han väljer och vrakar bland vittnesmål så att de passar in i hans teser.
Irvings envetna kamp i rättegången reser frågor om motiv. Är det antisemitism som driver honom? Mycket tyder förstås på det. Enligt Irving har judarna förstört hans levebröd och han spelar gärna rollen som martyr. Han ägnar mycket tid i rättegången att redogöra för de skador judiska grupper åsamkat honom. Men Guttenplan konstaterar efter att ha läst hans dagboksanteckningar, att det är pengar och karriär som ständigt upptar hans tankar, inte judar. ÓFör en del år sedan satt jag mitt emot Irving på en forskarsal i National Archives i Washington. Min bordsgranne knuffade mig i sidan, nickade diskret mot Irving och viskade ”Det är den enda historikern, som jag känner till, som har en Rolls Royce.”
Irving tjänade pengar som få historiker. Men hans förnekelse av Förintelsen bidrog redan långt innan rättegången till minskade inkomster och Rolls Roycen fick säljas. Han hade förlorat sin goodwill. Förintelseförnekelsen är förstås ett politiskt och ideologiskt projekt. Men kanske trodde han uppriktigt på möjligheten att göra pengar och karriär på ett sådant projekt.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons