Annons
X
Annons
X

Carina Burman: Unika ögonblicksbilder av den eviga staden

I januari 1788 anlände arkitekten Gustaf af Sillén med tvåhjulig postkärra till Rom och började spontant skriva en sorts förturistisk guidebok till staden, ­komplett med laverade teckningar. Dagboken – till dags dato en av de mest utförliga svenska skildringarna av Rom – kom dock aldrig att publiceras.

Colosseum, ”tagen ifrå Norra Sidan”, teckning av Gustaf af Sillén.
Colosseum, ”tagen ifrå Norra Sidan”, teckning av Gustaf af Sillén. Foto: Uppsala universitetsbibliotek

Stadsjubileer går det tretton på dussinet, men mera sällan firar städer födelsedag. Rom är ett undantag. Idag blir där pompa och glädje, ­offentliga konstverk invigs, gladiatorer kämpar och en parad med vestaler, senatorer och annat antikt går genom staden. Hon fyller 2 769 år idag – Roma, den eviga, den sköna, den fala staden. Den 21 april år 753 f Kr grundades hon av Romulus, den ene av de båda tvillingar som däggat varginnan vid Tiberns strand.

Antikens Rom var inte bara centrum i romarriket, den plats där senaten sammanträdde och där det stora Jupitertemplet fanns, den var också kvintessensen för begreppet ”stad”. Rom var urbs, städernas stad, och det förblev hon. Hennes rykte var orubbligt trots härjningar av goter och visigoter och trots den förgörande Sacco di Roma 1527, då påven kapitulerade för de kejserliga trupperna och fyra femtedelar av stadens befolkning flydde eller dödades.

Om stadens skiftande politiska och kulturella historia från det mytiska grundandet till våra dagar kan man läsa i Eskil Fagerströms kunniga och anekdotrika ”Rom. En stads historia” (Historiska Media). Det finns en riklig bokproduktion om Rom, ty det är en stad dit många längtar och som många älskar. Har man väl varit där vill man gärna dit igen, och vissa har (som undertecknad) svårt att hålla sig därifrån. Staden är alltså full av turister, vilket besökaren kan reta sig på. Ingen vill känna sig som turist – och ändå är vi det alla, på ett eller annat sätt.

Annons
X

Rom har alltid varit en turiststad, som likt en magnet drar människor till sig. Den första turisten kom inte dit för 2 769 år sedan – dels för att grundningsåret är en ­legend, dels för att Rom länge var en samling lerhyddor – men några hundra år senare fanns där en stad, som var värd att se. Dit kom resenärer av skilda slag, däribland sådana som kom för att besöka stadens tempel. När kristendomen spridit sig vallfärdade pilgrimer till martyrernas gravar, och under tidigmodern tid trängdes de med unga adelsmän på grand tour och konstnärer på bildningsresa. Någon gång i början av 1800-talet dök så den moderna turisten upp och blev vartefter den dominerande besökaren, snabbt ditburen med tåg, turistbussar och flyg. Alla dessa resenärer hade sin upplevelse av staden.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Gustaf af Sillén (1762–1825) var en av dem. Han var officer och konstnär, och vid 24 års ålder beviljade Gustav III honom en resepension så att han kunde fara till Rom och förkovra sig. Nyklassicismen var högsta mode, och kungen hade själv ett par år tidigare besökt Italien. Till hans kulturprogram hörde att skicka konstnärer utomlands för vidareutbildning.

    I oktober 1786 for af Sillén söderut. I Tyskland stannade han ett helt år och knöt en del nyttiga kontakter, men ­Italien var det egentliga målet. Landets gränssten var ­också en milsten i hans liv, och han noterade i resedag­boken att han ankom till ”italiensk Botn” exakt klockan 17:45 den 23 oktober 1787 – alltså drygt ett år efter att han lämnade Sverige. Under hösten besökte han norditalienska städer som Verona, Vicenza, Padua, Venedig, Bologna och Florens och ägnade sig såväl åt arkitekturstudier som vanligt turistande. Den 3 januari 1788 kunde han äntligen förkunna: ”Nu är jag i Rom!”.

    Forum Romanum, teckning av Gustaf af Sillén. Foto: Uppsala universitetsbibliotek

    Som synes dokumenterade Gustaf af Sillén sin resa. Det var inte ovanligt att man förde resedagbok, och rätt många sådana finns bevarade, men den här är ovanligt utförlig och ovanligt välskriven. Den omfattar fyra tjocka volymer – sammanlagt närmare 1 800 sidor – med laverade teckningar av monument och naturscenerier samt åtskilliga marginalteckningar av människor, byggnads­detaljer och planritningar. Manuskripten förvaras på Uppsala universitetsbibliotek. Böckerna är alltså inte tryckta, även om en del av materialet är under digitalisering och flera teckningar ligger digitalt på Alvinplatt­formen.

    Dagböckerna berättar om hur en ung och på många sätt omogen resenär såg på ­Europa i slutet av 1700-talet. Geografiskt sträcker sig dagboken från Ryda kungsgård utanför Enköping ända ner till Sicilien (samt tillbaka till Lübeck), tidsmässigt går den från september 1786 till juli 1793. Gustaf af Sillén var alltså borta i nästan sju år. När han kom hem hade en lillebror dött, familjegården brunnit ned till grunden och själva konungen mördats. Också ute i världen hade ­mycket hänt – franska revolutionen hade inträffat och Ludvig XVI avrättats.

    Nyheterna hemifrån noteras i dagboken. Det finns mycket av hitta i dessa volymer, men redan formen är intressant. Alla som skriver resedagbok beskriver förstås sevärdheter, men af Sillén var särskilt noggrann. Kanske berodde det på hans utbildning som arkitekt – han hade öga för byggnader, men också en förmåga att iaktta och skildra det sedda, vilket var sällsynt under äldre, bild­fattiga tider. Kanske fanns där också ett slags litterär ambition, som han aldrig uttalade. Liksom andra unga män av sitt stånd hade han lärt sig att använda språket för sina syften.

    I slutet av dagbokens första volym anlände af Sillén till Rom. Han reste enkelt för att vara adelsman – färdmedlet var tvåhjulig postkärra, som måste ha skumpat rejält på landsvägarna – och tog in på ett värdshus nära Spanska trappan. Han klagade över skoskav, så kanske hade han fått gå i backarna. Volymen avslutas med att han vandrar runt Roms murar – kanske inte bara för att studera dem, utan också för att göra staden till sin. Det var helt enkelt ett slags revirmarkering.

    Castel Sant'Angelo, teckning av Gustaf af Sillén. Foto: Uppsala universitetsbibliotek

    Efter ankomsten till Rom skriver han ett förord till den första dagboksvolymen: ”Ett utdrag av denna Dag-Bok skulle kunna bliva en behändig Rese-beskrifning. Nu är den ett kaos, som behöver utredas och bringas i ordning.” Trots att boken är otryckt ger af Sillén den alltså den tryckta bokens form. Samtidigt inser han sina egna tillkortakommanden som författare. Kvaliteten på de laverade teckningarna är dock mycket god, och konsthistoriker har framkastat tanken att de kan vara tänkta som förlaga till gravyrer vid en framtida tryckning. Redan före avresan hade af Sillén gjort sådana, även om den stad det då handlade om inte var Rom, utan Örebro.

    Den 16 februari 1788 – efter en och en halv månad i staden – börjar af Sillén den volym som skulle handla om Rom. Den är längre än de övriga volymerna – hela 634 ­sidor jämfört med de övrigas knappt 400 – och ymnigare illustrerad. Tydligen har resenären gått och funderat på hur han skulle bringa reda i den eviga stadens kaos – ­något som varje resenär kan uppleva – för nu lämnar han den traditionella dagboksformen för en annan genre. Visserligen inleder han fortfarande varje anteckning med dagens datum, men det han skriver påminner närmast om en guidebok.

    Systematiskt går han igenom stadens särdrag och ­sevärdheter. Det börjar med de sju kullarna och fortsätter med de omgivande bergen, stadens invånare, murar, portar, gator, kyrkor, broar, torg, fontäner och obelisker. De senare fascinerar honom, och han beger sig på en formlig obeliskjakt genom staden.

    Liksom de flesta guideböcker till Rom inleds denna med ett förord, där af Sillén förklarar hur svårt det är att skriva en ”beskrivning över Rom”, att de flesta sådana är felaktiga men att han själv är en blygsam, okunnig person, som gör det lilla han förmår. Antagligen visste han inte att en tysk herre, som han kan ha passerat vid Spanska trappan eller mött på krogen La Campana, skulle skriva den mest epokgörande Italienskildringen. Denne herre ville vara inkognito, men hette Johann Wolfgang von Goethe.

    Gustaf af Sillén fortsätter sin beskrivning med stor ­ambition. Många anteckningar utgår från vad han själv har sett, men ibland är det uppenbart att de går tillbaka på en annan källa. Så beskriver han den lilla Piazza di Pasquino, som ligger nära Piazza Navona, men erkänner samtidigt att han inte lyckats hitta den. Liksom andra guide­boksförfattare är han subjektiv – han låter sig imponeras av stadens palats, men kan också döma ut dem med tvärsäkra kommentarer som ”några rätt felaktiga, då man nagelfar deras yttre dekoration”. Ofta jämför han med ­andra städer – särskilt Stockholm, men också städer i Tyskland och Norditalien. En modern läsare får därför också veta en del om svenska vardagsförhållanden, ­sådant som att Corson i Rom var lika bred som Drottninggatan i Stockholm och att man i Sverige alltid behövde reparera taken på våren, vilket inte krävdes med de ­romerska tegeltaken.

    Så leder oss af Sillén genom Rom. Omsider tröttnar han på de ständiga beskrivningarna, som måste ha tagit lång tid att skriva ned. Redan när han skrev vanlig resedagbok tycks han ha ägnat varannan dag åt sightseeing och ­varannan åt antecknande och renskrivande, och den utförliga stadsbeskrivningen var rimligen ännu mer tidskrävande. Kanske hade han helt enkelt roligare saker för sig. Han återgick i varje fall till att skriva vanlig dagbok. Romvistelsen varade dock mer än fyra år, och varje gång af Sillén besökte en sevärdhet som han inte beskrivit blir han återigen vår guide och visar oss runt den.

    Vid hemkomsten var af Sillén verksam som arkitekt, men blev inte särskilt betydelsefull. Till hans största framgångar räknas dekoren på Rosersbergs slott. Konstnärligt var han en utpräglad nyklassicist, djupt påverkad av sin tid i Italien. Dagboken blev liggande i manuskript och räknades aldrig bland hans meriter. Faktum är dock att af Sillén är en av de mest utförliga svenska skildrarna av Rom – kanske bara besegrad i sidtal av Henrik Schücks stadshistoria från 1900-talets början.

    Och idag kan alla vi, som älskar Rom, härma den stockholmske urmakaren Fredman (som af Sillén säkert kände till). Låt oss alltså kasta hatten och peruken i böljorna och dricka hela världens – men alldeles särskilt den eviga stadens – skål. Cincin, Roma!

    Annons

    Colosseum, ”tagen ifrå Norra Sidan”, teckning av Gustaf af Sillén.

    Foto: Uppsala universitetsbibliotek Bild 1 av 3

    Forum Romanum, teckning av Gustaf af Sillén.

    Foto: Uppsala universitetsbibliotek Bild 2 av 3

    Castel Sant'Angelo, teckning av Gustaf af Sillén.

    Foto: Uppsala universitetsbibliotek Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X