Recension

MuffaUnik, underbaroch skitjobbig

Under strecket
Publicerad
Annons

Jan Jösta är 3 år. Han har en hund och mamma som heter Muffa och som dricker tubårj och röker cigg - och han verkar ha massor med pappor som sover över och också dricker tubårj och röker cigg och dom ger Muffa saker, som en tavla med en orrfågel på en gren som är himla vacker. Jan Jösta står på balkongen och ropar sin protest jävlapisåsjitjävlapisågröt och bajsar på sig när mamma vill rycka armen av honom.
Moment:teater, detta teatrala salt, har iscensatt boken Muffa av konstnären Elis E Eriksson, 99. Boken skildrar 3-åringen Jan Jöstas värld utifrån dennes eget språk, egensinnigt och onomatopoetiskt stavat. Regissören Andreas Boonstra har gjort en monolog av texten och förvandlat vuxenvärlden till en stökig orkester som råmar och brölar atonalt. Så är ju vuxna: ”dåm
stora e hemska å som vilda jur”.

Jan Jöstas värld är ljusgul. Mitt på står ett gigantiskt bord, belamrat med tubårj. Under det leker Jan Jösta med tomflaskor och korkar och berättar sitt liv - detta som han ska härdas till och inte störa under tiden, enligt Muffa.
Boonstra lånar ton och metod från barnteatern för att göra en vuxenpjäs om ett övergrepp. Här slåss Muffa och Jan Jösta på liv och död med påbajsning och våld som medel. Ett barn växer upp med en alkoholiserad prostituerad. Mamma skriker som en saxofon och Sikksten och Hållger tjuter med. Den stora scen då Jan Jösta bekämpar en hel blåskvartett är magnifik och alldeles fantastiskt egen och outhärdlig.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons