Annons
X
Annons
X

Unik insyn i mäns hemliga liv

Kursledare. Som författare har Håkan Lindquist skrivit om att hemlighålla sin homosexualitet. Många läsare har anförtrott sig åt honom. Själv har han i stort sett alltid varit öppen och uppmuntrat andra att våga. För tio år sedan var han med och drog igång RFSL:s startgrupper för personer i mogen ålder ”på väg ut”.

– Det var oerhört rörande att möta de första grupperna. De äldsta deltagarna var nästan dubbelt så gamla som jag, runt 70 år gamla, ­säger Håkan Lindquist om startgrupperna för personer i mogen ålder som omedelbart blev en succé bland män och kvinnor.
– Det var oerhört rörande att möta de första grupperna. De äldsta deltagarna var nästan dubbelt så gamla som jag, runt 70 år gamla, ­säger Håkan Lindquist om startgrupperna för personer i mogen ålder som omedelbart blev en succé bland män och kvinnor. Foto: DAN HANSSON

Förkyld och trött på det tjusiga Stockholm mellanlandar författaren Håkan Lindquist i den svenska huvudstaden. Snart flyttar han till Berlin om allt går som han tänkt sig. Nyss, när vi talades vid i telefon, bodde han i en lägenhet med fönster i fyra väderstreck vid Loireflodens mynning i Saint-Nazaire, Bretagne. Med en magnifik utsikt över Atlanten skrev han klart första versionen av sin nya roman, den mest självbiografiska hittills. Precis som i tidigare böcker finns temat om homosexualitet som hålls hemlig. Själv har han sedan länge levt öppet som icke-heterosexuell, vilket han föredrar att säga, sedan han lämnade sin barndoms Oskarshamn som 16-åring.

–Jag har nästan alltid vågat ta steg, vågat gå stick i stäv med konventionerna.

Sedan han flyttade från den snäva uppväxtmiljön har han träffat män, även killar som på ytan levt ett heterosexuellt liv. Några av dem kanske bara ville vara med om ett äventyr, andra skulle alldeles uppenbart gärna leva annorlunda. En av dem var förälskad men vågade ändå inte. Han hade en homosexuell bror, hans enda syskon.

Annons
X

–Han sa till mig: ”Jag kan inte komma hem till mina föräldrar och säga att också jag är bög. Det blir för mycket.” Så han lever ett på ytan heterosexuellt liv med en kvinna som han tycker väldigt mycket om och två små barn.

Efter publiceringen av romanen ”Om att samla frimärken” fick Håkan Lindquist en mängd brev, mestadels från män, som hade känt igen sig. De berättade saker som ingen annan hade fått höra, om hur de tidigt bestämde sig för att leva ett heterosexuellt liv trots att känslorna egentligen ville något annat. Valet verkar uteslutande ha gjorts på grund av rädsla, menar Håkan.

–En del av dem har jag fått flera brev ifrån, och någon gång har jag också – mycket försiktigt – försökt uppmuntra dem att ta det där steget idag i stället.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Håkan Lindquist tror att allt vi gör är resultat av mer eller mindre medvetna val. Naturligtvis kan man välja att leva ett liv där man inte är sexuellt aktiv, menar han. Det finns många sätt att kompensera avsaknaden av intim närhet till en annan människa.

    –Men när det valet görs för att någon inte vågar göra annorlunda, då är det oändligt sorgligt. Då går det ju inte heller att till fullo kompensera sin saknad, hur många katter man än skaffar, hur många böcker man än fyller sin lägenhet med, eller – som Samuel i min tredje roman – hur många frimärken man än samlat på sig.

    På kvällen när man släcker lampan och katterna har somnat, och böckerna och frimärksalbumen står stilla i dunklet, så blir detta ofta mycket tydligt. Kärleken och vänskapen är ju det starkaste redskapet vi har för att bryta vår ensamhet.

    –Jag tror inte att människan som tar det där stora, dramatiska steget egentligen överraskar dem som redan känt henne sedan länge. Ofta är det nog så att omgivningen redan anar eller vet, men väljer – av ett eller annat skäl – att inte beröra det. Ett slags rädsla eller missriktad omsorg.

    Håkan Lindquist började jobba med RFSL:s startgrupper i Stockholm för drygt tio år sedan. Då riktade sig verksamheten till ungdomar, 16–25 år.

    – Jag tyckte väldigt mycket om att jobba med de grupperna, men insåg samtidigt att det saknades en liknande möjlighet för alla över 25.

    De nya grupperna blev omedelbart en succé. Ungdomarna brukade vara runt 10 personer. Till de första +25-grupperna kom det 30–35 deltagare. Egentligen en för stor grupp för den metod gruppen går igenom, ”men vi kunde inte säga nej till någon.”

    –Det var oerhört rörande att möta de första grupperna. De äldsta deltagarna var nästan dubbelt så gamla som jag, runt 70 år gamla.

    I de första grupperna var det fler män än kvinnor, annars har fördelningen varit ganska jämn.

    –Jag minns gifta män med vuxna barn, någon hade barnbarn och hela livet hade de levt ett på ytan heterosexuellt liv fast de ända sedan tonåren önskat att de skulle få dela livet med en man.

    Håkan Lindquist tror inte att de sexuella preferenserna är medfödda, bara sexualiteten i sig själv, utan att de mer beror på vad vi varit med om.

    –Ofta när jag pratar med unga människor vill de gärna höra att homosexualiteten är biologisk. Men jag tror inte det. Kanske skräms de av tanken att det skulle vara ett mer eller mindre medvetet val, för det innebär att man kan ställas till svars.

    Man kan inte tappa bort sig själv om man väljer efter sina egna önskningar, känslor och drömmar. Under en tid kanske det blir äventyrligare än du hade önskat, och rentav skrämmande ibland, men du går knappast vilse.

    –Det är däremot lätt att gå vilse om du hela tiden väljer det som andra förväntar sig.

    Samhällsklimatet, åtminstone i storstäderna, är mer tillåtande i dag.

    –På sätt och vis tycker jag att utrymmet ändå finns för dem som vågar ta stegen. Det handlar ju väldigt mycket om värderingar också hos individerna. Ska jag lägga vikt vid vad konventionen säger? Är det värdefullt för mig hur mina föräldrar har levt eller hur mina släktingar lever? Måste jag upprätthålla den här traditionen av ett heterosexuellt liv?

    Unga icke-heterosexuella människor idag, åtminstone i storstäderna, har generellt sett inte samma behov av startgrupper. Det finns lyckligtvis en mängd platser och forum för dem att mötas. Men är man 35, 52 eller kanske 73 år, är det inte lika lätt.

    –Det finns inga klubbar för 55-åringar. Alla förknippar sökande med ungdom och sexualitet med unga kroppar. Idealet på de flesta klubbar är en ung vacker smal, lite muskulös och leende man. Det är lätt att stanna hemma om man inte tycker att man stämmer in i den bilden.

    Sedan är det också så att man i den åldern oftast har en mer eller mindre given social plats – önskad eller icke-önskad – och både individen själv och människor i hans omgivning kan ha svårt att förstå eller acceptera en till synes plötslig förflyttning på det sociala spelbrädet. Särskilt om den som flyttar sig tidigare har levt – eller verkar ha levt – ett traditionellt heterosexuellt liv. Det är svårt för både henne själv och omgivningen att tänka om.

    –Jag tycker inte att vi som individer eller grupp nödvändigtvis måste förstå vad som ligger bakom denna, som vi uppfattar det, dramatiska förändring. Däremot måste vi tillåta andra människor att göra de val som de anser viktiga, så länge valet inte innebär en risk eller ett hot mot någon annan. Så är knappast fallet vare sig då det gäller att gå in i en sam­könad kärleksrelation eller att gå igenom en könskorrigering.

    Själv önskar Håkan Lindquist att han hade kunnat leva lika öppet som alla heterosexuella när han var ung i Oskarshamn. Han hade velat att någon, när han var 14 år till exempel, hade gett honom en liten uppmuntran, ställt en enkel fråga eller gjort ett försiktigt påstående. Det hade gett så många andra möjligheter.

    –Min tidiga tonårstid var gans­ka fattig när jag tänker tillbaka. Det heteronormativa utrymmet var snävt. Det hade varit härligt att få leva ut på samma sätt som mina skolkamrater. Jag visste vem jag var redan när jag var mycket liten. Det måste ju ha funnits också andra som verkligen såg mig.

    För inte så längesen var han tillbaka i sin gamla högstadieskola, den här gången i rollen som ungdomsboksförfattare.

    –Eleverna kände ju igen miljöerna i böckerna. De var mycket berörda av historien.

    Han frågade dem om de trodde att det är lättare att vara öppet homosexuell i Oskarshamn i dag.

    –Nej, nej, nej, svarade de. Jag såg hur de ryste. Men jag tror ändå att det är lättare.

    Internet med alla forum har förändrat mycket. Nu kan man sitta och tro sig vara hur udda som helst i djupaste Jämtland ­eller i en småländsk håla och ändå hitta många likasinnade. Det öppnar för nya möjligheter. Och tänk på att, som Håkan säger, även ett litet steg ger ett nytt utgångs­läge.

    RFSL:s startgrupper rfsl.se
    Annons
    Annons
    X

    – Det var oerhört rörande att möta de första grupperna. De äldsta deltagarna var nästan dubbelt så gamla som jag, runt 70 år gamla, ­säger Håkan Lindquist om startgrupperna för personer i mogen ålder som omedelbart blev en succé bland män och kvinnor.

    Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X