Annons
X
Annons
X

Gunnar Wiman: Unik inblick i ryska maktens korridorer

Mer än ett modernt politiskt system liknar de innersta kretsarna i Kreml, med dess korruption och paranoida världsbild, något från Machiavellis tid. I boken ”Männen i Kreml” tar den ryske journalisten Michail Zygar oss med bakom putinismens kulisser.

Hedersvakter i Kreml öppnar dörren för Vladimir Putin.
Hedersvakter i Kreml öppnar dörren för Vladimir Putin. Foto: IBL

”Min bok är en berättelse om ett inbillat krig. Ett krig som aldrig kan ta slut, ­eftersom man då skulle behöva erkänna att det aldrig har ägt rum.” Så skriver Michail Zygar i förordet till sin bok ­”Männen i Kreml. Inifrån Putins hov” (övers Nils Håkanson; Ordfront Förlag). Putinskildringarna utgör numera en egen genre, och miljöerna, aktörerna och anekdoterna i Zygars skildring är i mångt och mycket bekanta från tidigare böcker. Men genom att fokusera på fenomenet Putin, snarare än personen, och på hovet av nära medarbetare som upprätthåller detta fenomen utgör Zygars bok ett viktigt bidrag till förståelsen av det system som styrt och format Ryssland i snart två decennier.

Michail Zygar är författare, dokumentärfilmare och en av Rysslands mest framstående journalister. Hans karriär sammanfaller med Putins tid vid makten. Han inledde sin yrkesbana på tidningen Komersant år 2000 där han framför allt rapporterade från olika konfliktzoner. I maj 2005 var han en av få internationella journalister (Sveriges Radios Elin Jönsson var en annan) som rapporterade från Uzbekistan och massakern i Andizjan, vilken brutalt satte stopp för protesterna mot diktatorn Islam Karimovs regim. En tid därefter misshandlades han i Moskva, förmodligen på den uzbekiska regimens initiativ. Zygar var medgrundare till tv-kanalen Dozjd 2010 och dess förste chefredaktör. Kanalen är känd för sin regimkritiska hållning och omfattande bevakning av protesterna mot den ryska regimen 2011–12.

”Männen i Kreml”, som bygger på flera års ­researcharbete och ett hundratal intervjuer, gavs ut i Ryssland hösten 2015 och toppade försäljningslistorna flera månader – tämligen unikt för denna typ av litteratur. Bland de intervjuade finns framstående namngivna ryska och internationella aktörer, spinndoktorer och oligarker, men också personer i maktens närhet som av lätt insedda skäl valt att vara anonyma. Kanske är den ende personen av vikt som inte har intervjuats huvudpersonen själv: Vladimir Putin.

Annons
X

När boken kom på engelska förra året uppmärksammades den internationellt som en unik skildring inifrån Kreml och de skuggprocesser som format Ryssland under Putin. Och som titeln antyder har aktörskapet i denna process varit en nästan uteslutande manlig angelägenhet. För att underlätta för läsaren att orientera sig bland alla aktörer avslutas boken med ett föredömligt persongalleri – och av de 49 personer som presenteras är endast tre kvinnor.
Boken är indelad i fyra huvudavdelningar som speglar de olika faserna i Putinregimens utveckling. I ”Vladimir I Lejonhjärta” beskrivs Putins första presidentperiod och hur ökande oljeintäkter ledde till stabilitet och Putins stigande popularitet. ­

Michail Zygar föddes 1981 i Moskva. Foto: Anna Lavrova

”Putin II den store” behandlar hur ryssarna för ­första gången började lita på välståndet: ”Osäkert och valhänt fick Ryssland lära sig att vara ett rikt land.” Och det var nu byråkraterna insåg att de inte behövde leva på smulorna från oligarkernas bord utan att de själva kan bli miljardärer. Medvedevs presidentperiod, som beskrivs i ”Den falske Dimitrij”, utgör en parentes såväl i boken som historiskt. Medvedevs flirt med medelklassens demokratiska samvete och maktrockaden mellan honom och Putin orsakade regimens hittills största kris. Denna kom att följas av Putins tredje, ännu pågående presidentperiod, som behandlas i ”Vladimir III den förskräcklige” – en reaktionär tid som präglats av en alltmer auktoritär och aggressiv politik, manifesterad i Krimannekteringen samt de militära aktionerna i Ukraina och Syrien.

Namnen på dessa huvudavdelningar antyder att det inte är ett modernt politiskt system som skildras, snarare liknar det renässanshoven från Niccolò Machiavellis tid. Det finns inga officiella spelregler, politiska program eller långsiktiga strategier, bara en kamp om härskarens gunst. Den kan växlas in mot inflytande, beskydd och ofattbar rikedom. Ordningen har inneburit att korruptionen har gått från att vara en brist i systemet under president Jeltsin till att idag utgöra själva systemet. Det finns ideologiska skiljelinjer inom eliten, främst mellan dem med rötterna i säkerhetsstrukturerna, siloviki, som står för en hårdför konservativ nationalism, och det liberala lägret. Men att analysera Kremls politik utifrån denna uppställning leder oftast fel, enligt Zygar. Personstrider är legio inom dessa läger och oheliga allianser hör till vanligheterna.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Författaren understryker den metamorfos som Putin och regimen genomgått. Den första tiden präglades Putins utrikespolitik av vänskapssökande, vilket belönades med goda relationer till väst, och efter 11 september-attackerna stod den ­rysk-amerikanska vänskapen i zenit. Putin upprepade att Ryssland tillhör Europa och att Natomedlemskap var målet – vilket idag känns mycket avlägset. Vändpunkten kom med Bushadministrationens beslut att invadera Irak 2003, vilket fick Putin att helt tappa tilltron till USA och väst. Och med Natoutvidgningen 2004, färgrevolutionerna, Bushdoktrinen med mera cementerades misstron för att sedan successivt övergå i öppen fiendskap mot allt som västvärlden står för.

    Putin i möte med regeringen. Foto: IBL

    Den politiska processen i Ryssland beskrivs av Zygar som en gissningslek där kretsen kring Putin försöker ana sig till hans agenda och lägga fram förslag som väcker presidentens gillande och gynnar de egna intressena. Sålunda initierades attacken på oljebolaget Jukos och dess ägare Michail Chodorkovskij, införandet av antihomolagarna och för­budet mot amerikanska adoptioner av ryska barn. Det senare, ett svar på USA:s sanktioner i samband med Magnitskijfallet, var ett lagförslag som hela det politiska etablissemanget motsatte sig. Dess upphovsman Vjatjeslav Volodin, då vice chef för presidentadministrationen, tolkade dock Putins känslor gentemot USA korrekt och slog en politisk strike. Denna gissningslek är enligt Zygar central för förståelsen av putinismen, i den processen skapar och omskapar personen Putin och hans krets begreppet president Putin.

    En styrka hos Zygar är att han förstår de stämningar i det ryska samhället med vilka regimen ­interagerar. Utan att bekräfta regimens världsbild visar han att känslan av västvärldens svek är nog så äkta hos stora delen av befolkningen och att den haft en direkt påverkan på Putins och regimens ­vägval. I maj 2006 besökte USA:s dåvarande vicepresident Dick Cheney Vilnius. Där höll han ett tal i vilket han lovsjöng demokrati och frihet för att sedan i skarpa ordalag fördöma Rysslands auktoritära styre. Därefter flög han direkt till Kazakstan för att diskutera oljeaffärer med Nursultan Nazarbajev – i 16 år en av Centralasiens värsta diktatorer. Putin ska ha blivit både upprörd och road av amerikanens moraliska flexibilitet. Detta är ett i raden av exempel på vad som i Ryssland brukar beskrivas som omvärldens dubbla måttstock och som lite väl reflexmässigt avfärdas som ”kålsuparretorik” i väst.

    Zygars främsta tillgång är också hans främsta problem – de många anonyma källorna. Dessa används ibland lite väl vidlyftigt utan annat synbart syfte än att förstärka dramaturgin. Den typen av källor gör det svårt för läsaren att bilda sig en uppfattning om de icke-namngivna informanternas uppsåt; noggrannare redogörelser för tidpunkt och omständigheter kring anonyma utsagor hade inte skadat. Till exempel återges ett telefonsamtal mellan Putin och Tysklands förbundskansler Angela Merkel där den förre möter Merkels kritik med lakoniska cynismer. Som läsare undrar man om orden verkligen föll så eller om det är ett led i mytologiseringen av Putin.

    I en miljö där illojalitet bestraffas hårt är emellertid förhållandet till källorna och skyddet av dessa en del av den känsliga balansgång som författaren har att gå. Och trots problematiken överväger fördelarna. De anonyma rösterna ger läsaren tillgång till de slutna rummen och tillför en dimension till en framställning som annars hade riskerat att bli en tämligen slätstruken redogörelse av diverse aktörers versioner av olika händelser. När det fungerar som bäst utgör de anonyma utsagorna en motvikt till namngivna personer, som alla i någon mån talar i egen sak, och erbjuder alternativ till officiella ”sanningar”.

    Det ryska samhället har under lång tid marinerats i konspirationsteorier, och det kan vara värt att påminna om att det främsta offret för rysk desinformation är Ryssland. Initialt handlade det om att hantera den politiska situationen i landet och ­avskärma samhället från korruption och miss­förhållanden. Men injiceras tillräckligt med gift i samhällskroppen drabbas huvudet förr eller senare. Enligt Zygar har regimens företrädare själva börjat tro på konspirationsteorierna och det låtsaskrig de själva frammanat.

    I epilogen, ”Putin IV den helige”, beskriver Zygar hur tanken på ett riktigt krig har vuxit sig allt starkare i ledningens kollektiva medvetande: en väpnad konflikt med väst inkluderas i finansministeriets ekonomiska scenarier; gigantiska civilförsvars­övningar förbereder människor för den slutgiltiga konfrontationen; och säkerhetspolitiska kommentatorer framhåller hur ett tredje världskriget skulle kunna utgöra den chock mot det globala systemet som Ryssland behöver för att återfå rättmätigt ­inflytande på den geopolitiska arenan. Mot denna bakgrund inställer sig den inte helt angenäma ­frågan om regimen har snärjt sig i en logik där det inbillade kriget endast kan avslutas med ett riktigt krig. Dagens frammanade hotbilder och pseudokrig skulle då retroaktivt kunna bekräftas som verkliga och få regimen att framstå som förutseende.

    ”Männen i Kreml” erbjuder ett nyckelhåls­perspektiv på maktspelet innanför Kremls lyckta dörrar. Man ser inte allt och man uppfattar endast brottstycken av samtalet som pågår därinne, men likväl får man en unik och skrämmande ­inblick i en minst sagt obskyr värld.

    Annons

    Hedersvakter i Kreml öppnar dörren för Vladimir Putin.

    Foto: IBL Bild 1 av 3

    Michail Zygar föddes 1981 i Moskva.

    Foto: Anna Lavrova Bild 2 av 3

    Putin i möte med regeringen.

    Foto: IBL Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X