Annons
X
Annons
X

Ungdomsromaner har fått idyllfobi

KRÖNIKA BARNKULTUR

Nora Jonasson, 17 år, skär sig inte i armarna. Inte heller har hon anorexia, någon psykisk sjukdom eller ett fysiskt handikapp. Hon har inte våldtagits, utsatts för sexuella trakasserier eller kommit till Sverige som ensamstående flyktingbarn från ett krigshärjat land. Hennes föräldrar är varken skilda, döda eller alkoholister.

Hon är faktiskt rätt vanlig – och det är det som gör henne till en smått unik romankaraktär i en samtida svensk ungdomsroman. Boken heter ”Ursäkta att man vill bli lite älskad”, är skriven av Johanna Thydell och har uppmärksammats just för att den inte handlar om några svåra problem, bland annat av Ying Toijer-Nilsson på den här sidan härom veckan.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det är liksom omvända världen: När en vuxenroman handlar om våldtäkt eller missbruk så uppmärksammas den som ”en roman om våldtäkt/missbruk”. När en ungdomsroman handlar om samma sak är det en vanlig ungdomsroman. För att få uppmärksamhet för sitt tema måste den skildra ett normaltillstånd.

    Annons
    X

    Det här är långtifrån ett nytt eller icke omtalat fenomen; barnlitteraturforskaren Lena Kåreland spårar ungdomsromanens inriktning på problem till 70-talet och dess specialisering på våld, övergrepp och misshandel till 90-talet. Hennes kollega Sonja Svensson har talat om ”idyllfobi” och menar att ”författarna tycks sky paradiset för att istället uppsöka det vardagliga helvetet”. Men hur länge ska trenden hålla i sig? Och vad tycker läsarna om den, egentligen – tröttnar inte tjejerna på att ständigt framställas som offer för katastrofer av varierande mått och slag? Jag frågade tre niondeklassare och de sa såhär:

    Clara-Stina: Det är väldigt enformigt.

    Meja: Ja, antingen handlar det om tjejers problem, att de blir mobbade eller har föräldrar som dricker eller …

    Vanja: … eller blir med barn…

    Meja: … ja, bara problem. Varför kan det inte handla om riktiga tjejer? Jag läser hellre böcker för mindre barn, för jag tycker det är så tråkigt med det här ”ja, så fick hon anorexia och sen dog hon” och såhär.

    Och det kan man ju förstå. Tänk om problemboken blev norm för vuxenboken? Idel trafficking, incest, knark, barnadöd och depression – vem skulle orka läsa? Vem skulle inte ta fram sina sönderälskade Barbro Lindgren-böcker igen?

    Det är heller inte så konstigt att läsandet bland unga går ner efter slukaråldern. Att uteslutande skylla på tv, datorer och mobiltelefoner håller inte – vi måste kunna ge tonåringarna spännande och roliga romaner med igenkänningsfaktor. En uppdatering av de obligatoriska bänkböckerna är ett förslag, ett instiftande av ett Nora Jonasson-pris till årets mest läsvärda, minst problemtyngda, svenska ungdomsroman ett annat. Och sätt då några ledamöter under arton i juryn.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X