Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Tillsammans är vi David Unga Klara prickar rätt

UTANFÖRSKAP Både debatten om hen och den om manlig omskärelse får bränsle av Tillsammans är vi David. Pjäsen tvättar ögonen på publiken genom att visa hur slump och omedvetna regler styr det vi är, skriver Lars Ring.

Tillsammans är vi David

Genre
Teater

Erik Uddenberg. Unga Klara. Regi: Gustav Deinoff. Scenografi: Elin Hallberg. Medv: Cilla Thorell, Fredrik Lundqvist, Clara Norman, Richard Sseruwagi.

Kanada 1966. Under en omskärelseoperation skadas könet mycket allvarligt på en av två tvillingpojkar. Läkaren ser plötsligt en unik möjlighet att testa den nya tesen att kön enbart är en social konstruktion. Sagt och gjort. Penis och pung avlägsnas. Barnet blir en Brenda, en pojkig flicka som älskar att slåss, hatar kjol och känner sig utan tillhörighet.

Unga Klara har nu satt samman ett knappt två timmar långt diskussionsdrama som bygger på den verkliga berättelsen om Brenda som när hon/han uppnår puberteten och provar olika roller till sist bestämmer sig för att bli en David, visserligen med ett hoplappat, icke-funktionellt könsorgan men ändå trogen sin ursprungliga kromosomuppsättning.

Uppsättningen är en plågsam skildring av utanförskap, om tvång och om insprutat kvinnligt könshormon och sedan en rad operationer för att ta bort bröst och skapa ett manligt organ. Historien luktar rått av ångest, blod och läkarsprit.

Annons
X

Publiken – gymnasieelever och vuxna – får ta på sig vita skyddsrockar. Några gör det mycket ovilligt som för att demonstrera sin ovilja att underordna sig överenskommelser – vilket är kongenialt, för här ska ju dolda regelverk dissekeras.

Berättelsen om David består av fyra delar. Först en medvetet kaotisk föreläsning om den mängd av olika sjukdomar som kan drabba kromosomuppsättningar och påverka könstillhörigheten. Syndromen haglar genom luften. Därefter blir det tipspromenad med en mängd frågor om manligt och kvinnligt, normer och trygg könskonstruktion. Vid slutet av irrfärden står en apparat som effektivt förvandlar svaren till strimlat papper av vilket vi är fria att bygga en ny människa.

Själva pjäsen spelas inuti en vit, upplyst kub. Där brottas Brenda/David med sig själv gestaltad av två personer. Publiken är lika synliga som aktörerna på scenen och våra reaktioner på berättelsen blir del av uppsättningen och dess många frågor. Den vita rocken distanserar oss, får oss att titta på varandras iscensättningar av könstillhörigheten.

Cilla Thorell och Fredrik Lundqvist gör Brenda/David och hens tvillingbror. ”Hen” – jo, iscensättningen landar perfekt inom den samtid som diskuterar pronomen men också den manliga omskärelsen som smärtsamt övergrepp. Detta poängteras aldrig här men klart är ju att Brenda /David är offer för ett slarvigt slentrianingrepp.

Thorell och Lundqvist spelar mycket fysiskt och delar med sig av sin ångest av att inte veta vad som är fel och hur omgivningen hela tiden behandlar Brenda /David som ett äckligt freak. Här tydliggör man hur vi utan att reflektera hela tiden med närmast fascistoida krav på konsensus enbart vill och tänker förhålla oss till tydlighet, till normalitet, till det igenkännbara.

Tillsammans är vi David är ju hela publiken med alla våra olika förutsättningar, möjligheter och skador. Och iscensättningen är början på en diskussion, den tvättar ögonen på sin publik. Den visar hur slump och omedvetna regler styr det vi är. Unga Klara utforskar könsgrupperingar och identitet.

Tillsammans är vi David poängterar laboratoriedelen av Unga Klaras verksamhet. Ännu en gång prickar gruppen rätt med sina besvärliga frågor och visar hur viktig en verksamhet som denna verkligen är. Och mitt bland detta vimmel av tillfälliga eller gruppstyrda val kan man plötsligt få en glimt av sig själv.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X