Annons
X
Annons
X

Undvik skilsmässa – dela lika

RÄTTVIST. Att leva jämställt är en kärlekshandling. Det är det yttersta beviset att man värderar sin partner och det är även en gåva till sina barn. Det menar journalisterna Tinni Ernsjöö Rappe och Rebecka Edgren Aldén i sin nya bok ”Skriet från kärnfamiljen”.

Foto: ROBERT HENRIKSSON

Att leva jämställt är svårt. Särskilt om man har barn. Att släppa ansvaret för det maken har sagt att han ska göra tycker Tinni Ernsjöö Rappe är besvärligt. Att inte känna mammaskuld – om hon till ­exempel är borta en kväll från barnen – är något som Rebecka Edgren Aldén kämpar med.

Tinni Ernsjöö Rappe och Rebecka Edgren Aldén är journalister. De har just kommit ut med boken
Skriet från kärnfamiljen (Albert Bonnier 2009) som handlar om att hela familjen har att vinna på att leva jämställt. De ­menar att både mamman och pappan kan ha en lika bra kontakt med sina barn samtidigt som de båda har stimulerande jobb och dessutom hålla stressnivån under kontroll. I dag är det istället ofta så att kvinnan går ner på deltid och väljer bort sina fritidsintressen medan mannen tjänar pengar och ofta släpper den nära kontakten med barnen.

– Vi ville skriva boken eftersom vi såg i våra egna liv och bland vänner och bekanta att vi på sätt och vis levde mer traditionellt i dag än våra egna föräldrar, säger Rebecka Edgren Aldén.

Annons
X

Rebecka och Tinni har grävt fram forskning och fakta som visar på att vi i Sverige – trots att vi kommit en bra bit i jämställdhets­arbetet – har en lång väg kvar att gå. Några exempel ur boken är: ­Endast 0,4 procent av alla par delar lika på föräldraledigheten. Småbarnspappor är den grupp i samhället som jobbar mest av alla samtidigt som 38 procent av småbarnsmammorna jobbar mindre än 30 timmar i veckan eller inte alls. Och 75 procent av alla skilsmässor initieras av kvinnor.

– Vi vill visa att diskussionerna vid köksbordet ser likadana ut i alla kök. Era privata problem ­beror inte bara på dig och din partner utan på strukturer i samhället. Och våra resonemang i ­boken bygger på fakta. Mammaskuld är inte något som vi har hittat på, det finns en avhandling om det, säger Rebecka.

– Vi ville också lyfta olika ­genusfrågor till ytan. Varför är det värre om mamman inte är med på barnens luciafirande på dagis än om pappan inte är det? Vad säger det om outtalade förväntningar på oss? undrar Tinni.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att fokusera på jämställdhet i kärnfamiljen är inte helt rumsrent i feministkretsar. Och att kritisera hur det heligaste av det heliga – familjen – lever sitt liv är inte alltid populärt bland kärn­familjerna. Och de är många. I boken skriver de att 72 procent av alla barn under 18 år lever med båda sina föräldrar.

    – Feminismen och jämställdheten behövs verkligen i medelklassfamiljerna i dag, ­säger Tinni Ernsjöö Rappe.

    Många hamnar på defensiven, berättar Tinni och Rebecka, och kan säga saker som ”jag jobbar 50 procent och min man 100 procent och vi är jättelyckliga”.

    – Men vad bra då! Det här är ingen skällsbok mot männen, inte mot kvinnorna heller. Vi vill visa att alla har att vinna på att leva jämställt. Inte minst barnen, ­säger Rebecka Edgren Aldén.

    – Många tror att vi hatar män och tycker att de är helt värde­lösa, säger Tinni.

    – Så är det inte. Män är också offer för könsrollerna. Och de vänner jag har som är jämställda har en bra mycket bättre manssyn och större respekt för män än de som lever ojämställt och suckar över att deras män inte klarar någonting och inte ens ser soppåsen i hallen, säger Rebecka.

    Rebecka Edgren Aldén blev feminist redan i gymnasiet, Tinni Ernsjöö Rappe först i trettioårsåldern.

    –Då trillade polletten ner om maktstrukturer och könsroller. Innan trodde jag att allt var mitt fel. Att det till exempel var jag som inte var lika bra som männen och därför hade lägre lön, säger Tinni.

    I sin bok definierar de feminism så här: Att erkänna att det finns skillnader och vilja göra något åt dem. Och att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och möjligheter men också samma skyldigheter.

    Båda fick ett nytt feministiskt uppvaknande efter det att barnen kom. Trots att Rebecka och hennes man var överens om att de skulle dela lika på föräldraledigheten, vab-dagar, dagishämtningar och hushållsarbete så märkte de att det inte är enkelt att leva jämställt.

    – Vi faller igenom hela tiden och återskapar traditionella könsroller. Att leva jämställt är en ständigt pågående diskussion. Man förhandlar och förhandlar om och kan aldrig luta sig till­baka, säger Rebecka.

    Både hon och Tinni har ofta fått frågan ”men vad tycker din man om det här?”.

    – Som om de misstänkte att han inte skulle vara med på det, säger Tinni.

    – Att leva jämställt är en kärlekshandling. Det är det yttersta beviset att man värderar sin partner och det är även en gåva till sina barn. Att kalla jämställdhet för millimeterrättvisa är en ren härskarmentalitet, säger ­Rebecka.

    I sin bok räknar de upp och resonerar kring en rad negativa konsekvenser av ett ojämställt förhållande. Kvinnan förlorar i lön, har mindre egen tid, sämre kontakt med vänner, får sämre pension, mindre ekonomisk frihet och blir beroende av sin man. Det är vanskligt om förhållandet skulle sluta i skilsmässa eller om maken skulle råka ut för en olycka eller dö. Mannen förlorar närhet till sitt barn och lever med en ökad risk för skilsmässa. Statistiskt sett separerar par som lever ojämställt oftare än jämställda par, skriver de.

    – Vårt grundbudskap är att man kan få allt – om man lever jämställt. Man kan ha ett kul jobb och en familj. Om man ­accepterar att det är lite rörigt och stökigt, säger Tinni.

    Det hade hon själv svårt med tidigare. Att acceptera kaoset.

    – Jag yrde runt hemma och röjde upp och la på duk och tänkte att jag då var en bra mamma, säger Tinni.

    Men en del starka barndomsminnen av sin egen mamma gjorde att hon tänkte om.

    – Min mamma kunde komma hem från jobbet som jurist och sätta sig och läsa tidningen utan att bry sig om att det var stökigt hemma. Jag minns hur skönt det var att se mamma då, säger Tinni och erkänner att hon fortfarande har svårt att lämna ett stökigt hem på morgonen när hon vet att svärmor ska hämta på eftermiddagen och komma hem till stöket.

    – Men då berättar jag om allt roligt vi gjorde tillsammans med barnen igår, istället för att städa, säger Tinni som tycker det är viktigt att sätta gränser kring sig själv. Det lär barnen att de också har gränser. De har också rätt att säga nej.

    – Vi är alla så oroliga över att vara dåliga mammor. Det beror på additionsstressen, säger ­Rebecka och förklarar: vi jämför oss med alla mammaroller som finns, i vår tid och bakåt i flera generationer. Samtidigt. Vi ska ha linneskåp som mormor, jobba heltid som mamma, baka eget bröd som en väninna, träna tre gånger i veckan som en annan, och ha ett lika snyggt hem som hon i inredningstidningen.

    Men hur får ni själva ihop era liv?

    – Vi är inga guruer. Vi för en ständig diskussion och kämpar med det här. Jag ifrågasätter det varje vecka. Och det kör ihop sig. Men det får göra det. Man får gilla läget. Man kan också vända på det och tänka att det är superhärligt, kul och positivt med alla goda effekter – att man är lyckligare och har större chans att fortsätta leva tillsammans, säger Rebecka.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: ROBERT HENRIKSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X