Recension

Sent, tidigtUndran inför livets likgiltighet

Under strecket
Publicerad
Annons

Vilken mästerlig poet är inte Lennart Sjögren! Under nittiotalet gav han ut en svit böcker som gjorde honom till en av Sveriges mest betydande författare, och frågan är om inte den nya diktsamlingen Sent, tidigt utgör ett nytt krön i författarskapet.
I Sjögrens sena verk är allt - livshållning, poetiskt och visuellt uttryck, naturiakttagelse - sammangjutet till en enhet. Ändå är dikterna inte slutna eller stumma. Diktjagets sätt att se på världen kombinerar ett frågande, tentativt förhållningssätt med lång, ibland uppgiven livserfarenhet. Ingenting är en gång för alla givet, man befinner sig hela tiden vid gränsen mot okända ting. Skall man beskriva Sjögrens hållning i få ord är det kanske undran och fascination inför livets likgiltighet och obegriplighet. Han iakttar de snabba kast som kan göra alla människans mödosamt tillkämpade förklaringar inaktuella på ett ögonblick. Men det är inte denna filosofiska nivå som man först fäster sig vid. Sjögrens poesi är starkt visuell och verkar ofta utspela sig på en scen, eller en duk. Färgskalan är begränsad och strikt kontrollerad, vilket naturligt ansluter sig till det karga, grafiska kustlandskap som dikten oftast skildrar. Samtidigt finns här ett allegoriskt drag med en existentiell renodling som kan påminna om symbolistisk bildkonst, som Hugo Simbergs eller Edvard Munchs verk. Också om naturen är starkt närvarande i Sjögrens dikter är den knappast en källa till kontemplation och harmoni. Den vänder ryggen åt den mänskliga iakttagaren, det enda som kan sägas är att en ständig kamp, som inte kan begripas, pågår, och att bara döden ger befrielse. Sjögrens fauna är den mest avlägsna och omänskliga - reptiler, insekter, fåglar, fiskar. Hans dikter uttrycker en klar medvetenhet om att det som vi kan säga om den är mest projektioner. Men i dessa projektioner finns det en ibland stark längtan bort från det mänskliga predikamentet, från minnet och känslorna:

Om jag ändå hade fladdermusens tänder
där de sitter i det lilla människoansiktet
beläget mellan ödlans vingar
och om jag hade ormhonans kloka ögon
när hon sprutar giftet i människofoten
som ovetande kom i hennes väg

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons