Recension

SimoneUnderhållande satir om hänsynslös filmbransch

Under strecket
Publicerad
Annons

I Simone spelar Al Pacino filmregissören Taransky som gör succé med en hemlig datoranimerad stjärna som han kan styra helt och hållet efter eget huvud. En filmskapares önskedröm.

Detta är filmen om varje skådespelares mardröm och varje regissörs önskedito. Det börjar med att filmregissören Viktor Taransky (Al Pacino med håret på ända) bönar och ber sin stjärna Nicola Anders (Winona Ryder) att stanna kvar på inspelningsplatsen, men hon är obönhörlig. Hennes trailer är en centimeter lägre än motspelarens. Hon hade begärt största storleken. Efter tre floppar i rad är detta spiken i kistan för Taransky. Hans karriär är över... tills en dödssjuk dataexpert som en sista gärd av tacksamhet mot en gammal idol överlämnar lösningen på alla hans problem: den digitala skådespelerskan. En kvinna som är en blandning av det bästa av Grace Kelly, Jane Fonda, Audrey Hepburn och Sofia Loren, en likadan skapelse som Lara Croft men till synes gjord av kött och blod. Simone heter den blonda drömmen som regissören kan styra helt efter sina egna intentioner via rösten. (I hennes namn döljer sig en etta och en nolla.) Hon är inte bara rasande snygg och en fantastisk aktris, utan även en lysande sångerska (lägg ihop några av de bästa rösterna) samt slagfärdig entertainer i ett. Teknik och konst har smält samman i den ultimata artisten. Men att Simone bara finns i datorn är något Taransky håller för sig själv. Hennes hemlighetsfullhet – att ingen får träffa henne – gör naturligtvis att intresset för henne bara växer. Precis som i ”Kejsarens nya kläder” vill ingen i filmbranschen erkänna att de aldrig träffat den gudomliga i verkligheten.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons