Recension

Så jävla metalUnderhållande rockexposé

Sweden Rock-besökare i Så jävla metal.
Sweden Rock-besökare i Så jävla metal. Foto: ATLANTIC FILM
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Av en hårdrockare, med hårdrockare, för hårdrockare – death metal-trummisen Yasin Hillborgs debutdokumentär om den svenska hårda musikens historia låter huvudpersonerna tala ostört, utan förklaringar eller berättelse. Mycket fokus ligger på 80-talet med framförallt Europe, men tydlig är ambitionen att beta av precis allt i hårdrocksväg som lilla Sverige lyckats hosta upp de senaste fyra decennierna. Det vill säga, inte så lite – fanbärare av genren som vi är. Och problematiken är därmed nästan given: det Hillborg vinner på i mångfald förlorar han i fördjupning.

Det börjar bra med den svenska 70-talsrockens hittills oberättade historia, om fritidsgårdarnas och samlingsalbumens betydande roller för levande respektive inspelad rock, och hur alla en gång i tiden var på samma nivå, vare sig man spelade i EF band eller Metallica. Upplands-Väsbys 80-tal representeras av tre giganter: Europe, Candlemass och Yngwie Malmsteen, och här ligger guldkornen i gamla klipp och bilder från begynnelsens begynnelse. Fördelningen är klart ojämn – några minuters fyllehistorier från Europe hade gärna fått stryka på foten till Malmsteens fördel. Man vill också ha mer av Bathory – ett av världens viktigaste band för utvecklingen av extremmetal och det är roligt att se före detta trummisen Jonas Åkerlund bidra.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons