X
Annons
X
Recension

Dödsdansen I-II Underhållande Dödsdans nästan helt fri från ångest

Det går en halvmåneformad zon av smärta och ångest från Norges väskust till Uralbergen, från Ibsen över Strindberg till Tjechov. Den anglosaxiska kulturen har alltid haft svårt att smälta dessa rena skildringar av lidanden och absolut själ. Engelska teatrar spelar alltid ovan nämnda dramatiker via bearbetningar av texten, vilka ofta förvandlar den svåruthärdliga autenciteten till mer eleganta piruetter.

Engelsmannen John Caird gör just så med Dödsdansen. Han ligger till en konventionell biografisk inramning, förvandlar den absurda råheten till komedi och lägger till övertydliga symbolistiska övertoner. Han levererar en snygg, på ett plan välspelad, god underhållningsteater istället för en ännu giltig skildring av denna urpjäs om äktenskapet som teaterföreställning: en tolkning som på ett sätt imponerar med sin lätthet men också nästan helt saknar källarvåning, märkligt tom på verkliga kontaktytor. Vill man vara elak kan man med visst fog påstå att Caird skapar en Strindbergsparodi med ofta ironiska tonfall.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X