X
Annons
X
Recension

Aniara Undergångsresa med vemodig ton

Stora bilden: Marika Lindström och Sven Ahlström. Infällda: Helen Sjöholm och Ingvar Hirdwall. Foto: PETRA HELLBERG

När Harry Martinsons Aniara publicerades 1956 gick startskottet för rymdåldern. Den första satelliten sköts upp året därpå, och när Karl-Birger Blomdahls opera hade premiär 1959 hörde sputnikar och rymdhundar till dagens aktuella samtalsämnen.

Martinson skrev sin diktsvit i skuggan av atombombens svampmoln. Där har den skräckinjagande "fototurben" förvandlat allt levande till aska och smält sten till glas. Emigranterna på rymdskeppet Aniara är på väg från sin förstörda planet men kommer ur kurs och försvinner bort mot oändligheten. Idag läser vi kanske verket som en varning för miljöförstöringens faror, men 1956 hade hoten från DDT och neurosedyn ännu inte uppmärksammats, och ingen hade hört ordet växthuseffekt.

Stora bilden: Marika Lindström och Sven Ahlström. Infällda: Helen Sjöholm och Ingvar Hirdwall.

Foto: PETRA HELLBERG Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X