Svante Lovén:Undergångsbilder som faller likt glödande hagel

Av Bob Dylans alla rollbyten är det ett som hans beundrare haft extra svårt att förlika sig med: flörtandet med en kristendom mer inriktad på straff och botgöring än på kärlek och nåd. Frågan är dock om det ine finns skäl att omvärdera den religiöse Dylan.

Publicerad
Annons

I sammanfattningar av Bob Dylans karriär brukar man alltid framhäva det oförutsägbara, hur han ständigt svikit förväntningar och, som det heter, gått sina egna vägar. Några episoder är mytomspunna i sammanhanget, främst kanske provokationen att spela rockmusik på Newports folkmusikfestival 1965, eller ”Judas”-incidenten på den så kallade Albert Hall-konserten året efter. Musikvärlden hickade till också när de hallucinatoriska larmande resorna från mitten av 60-talet avlöstes av de avskalade countryplattorna ”John Wesley Harding” och ”Nashville Skyline”. Medan Beatles och andra stack ut huvudena genom det hål som Dylan slagit upp i populärmusikens konstnärligt sett ganska låga tak, och utforskade landskapen därutanför, så tycktes han själv göra helt om: från avant garde till tradition, reaktionär mot den revolution som han själv anstiftat. Denna trickster-roll har alltid utmanat fans och kritiker, men med tiden också kommit att ses som ytterligare ett bevis på Dylans geniala integritet. Vi hinner liksom aldrig ifatt honom, och hans kompakta ointresse för omvärldens förväntningar har i längden lett till att dess kärlek blivit av det tåligare slaget.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons