Annons

Arkadij Waxberg:I dag inleds en ny era i Rysslands historia

Med Putins tillträde som president tar en ny generation över rodret i Ryssland. Det är ännu för tidigt att säga vad det kommer att innebära. Presidentens uttalanden är en blandning av liberalism och patriotism och sannolikt kommer han att fortsätta att sitta på två stolar.

Under strecket
Publicerad

Vladimir Putin i en vallokal våren 2000.

Foto: Alexander Zemlianichenko/APBild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 7 maj 2000.

Foto: SvD:S arkivBild 2 av 2

Vladimir Putin i en vallokal våren 2000.

Foto: Alexander Zemlianichenko/APBild 1 av 1
Vladimir Putin i en vallokal våren 2000.
Vladimir Putin i en vallokal våren 2000. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP

Den nye ryske presidentens formella makttillträde har allmänt uppfattats som en nästintill protokollär tilldragelse. Inte desto mindre kommer framtidens historiker att betrakta den 7 maj 2000, som startdatum för en ny era i Rysslands historia. Landet har en gång för alla brutit med såväl kommunism som postkommunism och tagit steget in i en ny utveckling, vars inriktning vi än så länge bara kan ana. Uppenbart är att det är en ny generation med en annan politisk och moralisk mentalitet som nu står vid rodret. Att åldern spelar en viktig roll vid rekryteringen till ledande poster lär sätta spår i Rysslands inrikespolitiska och utrikespolitiska nyorientering.

Politiska experter över hela världen har försökt lägga fram sina profetior om vilken väg Rysslands nye ledare skall slå in på. Att döma av hans uttalanden och första konkreta beslut är det för tidigt att ha någon bestämd åsikt. Det är uppenbart att Vladimir Putin vill lugna omvärlden och framstå som anhängare av Rysslands integrering i världspolitiken och världsekonomin och som en person som man kan lita på. Samtidigt kan man inte undgå att känna viss oro inför en del av hans utspel, även om de kan synas mindre betydelsefulla.

Annons
Annons

Det väckte stor uppmärksamhet i hela världen när Putin lät sätta upp en minnestavla över sin forne chef Jurij Andropov på KGB-byggnaden i Moskva och lade ned en krans vid hans grav. Putin kan inte vara omedveten om vilka historiska insatser idolens namn förknippas med – krossandet av den ungerska resningen 1956, inrättandet av den beryktade 5:e avdelningen inom KGB som ansvarade för förföljelsen av oliktänkande, fängelserna och lägren för ideologiska avvikare, de psykiatriska specialklinikerna, förvisningen av framstående företrädare för rysk kultur. Det är detta som bevarat namnet Jurij Andropov för eftervärlden. Legenden från Lubjanka står för Rysslands nye president som ett föredöme, trots – eller tack vare – den politik som denne symboliserar.

Historien med minnestavlan och kransnedläggelsen har en fortsättning. I samband med högtidlighållandet av 55-årsdagen av krigssegern framträdde Putin inför en samling militärer och utbringade en skål för generalissimus Stalin. Det var inte fråga om ett ögonblickets infall. Putin hade utan tvivel noga förberett denna anstötliga äreräddning, som långtifrån riktade sig enbart till det auditorium han talade till. Putin har på den senaste tiden demonstrativt understrukit lojaliteten mot det förflutna och vid upprepade tillfällen beskrivit Lubjankas officerare och generaler som "kunniga yrkesmän", som han har för avsikt att luta sig mot i sin framtida gärning. Bland dessa finns general Viktor Tjerkesov som ledde hetskampanjen mot Leningrads dissidenter och låg bakom den misslyckade domstolsprocessen mot miljöaktivisten Alexander Nikitin. I dag är han en av presidentens närmaste medarbetare och kan komma i fråga för viktiga regeringsposter. Naturligtvis kunde Putin ha valt att omge sig med andra personer, även ur Lubjankas krets, med ett mindre skamfilat rykte. Men uppenbarligen ser han inte någon anledning. Putin struntar i den allmänna opinionen. Han är herre i sitt eget hus.

Annons
Annons

Denna artikel var införd i SvD den 7 maj 2000.

Foto: SvD:S arkivBild 1 av 1

Det finns en uppfattning om den nye presidenten som verkar ha stöd från flera håll. Putin är utomordentligt vänfast, vilket kan vara en förklaring till hans nära relation till general Tjerkesov. Men bland presidentens gamla vänner finns det personer från så diametralt motsatta läger att det krävs en politiker utan tydlig och stabil orientering för att kunna hålla sig vän med alla. Putin kallar sig vän och lärjunge till den nyligen bortgångne Anatolij Sobtjak, Petersburgs tidigare borgmästare, vars ställföreträdare Putin var under en rad år. Man har svårt att föreställa sig att Sobtjak, som är känd för sina avslöjanden av Lubjankas kriminella förehavanden, skulle ha delat sin adepts beundran för Andropov. Till sina nära vänner räknar Putin även den tidigare sovjetiske spionen Sergej Ivanov, som i dag innehar en av nyckelposterna som Säkerhetsrådets sekreterare. Ivanov är mannen bakom den nya nationella säkerhetsdoktrinen, enligt vilken Ryssland anser sig ha rätt att utföra preventiva kärnvapenattacker.

Denna artikel var införd i SvD den 7 maj 2000.
Denna artikel var införd i SvD den 7 maj 2000. Foto: SvD:S arkiv

De uttalanden i skilda frågor som Vladimir Putin gör är en osalig blandning av liberala och demokratiska idéer med patriotisk retorik. Man får dock intrycket att detta inte är någon tillfällighet eller ett utslag av dilettantisk brist på urskiljning. Med en smula god vilja kan vilken politisk rörelse och vilken utländsk samarbetspartner som helst, för att inte tala om politiska analytiker och kommentatorer, hitta någon aspekt i Putins uttalanden som passar såväl hans anhängare, som hans motståndare. Detta är en ny politisk ledarstil som ibland förknippas med den nya unga politikergenerationen. I stället för konfrontation på grund av tydliga ideologiska eller maktpolitiska motsättningar pågår ett ständigt pragmatiskt (läs: cyniskt) utmanövrerande av konkurrenterna, ett främjande av de egna intressena under samhällskontraktets täckmantel. Enligt många politiska bedömare i Moskva kommer detta att bli kännetecknande för den unga generationen efter Jeltsin.

Annons
Annons

Samtidigt som omvärlden främst uttrycker sin oro över kriget i Tjetjenien följer de demokratiska krafterna inom Ryssland med stor spänning genomförandet av en rad idéer med gamla och djupa historiska rötter som den nye presidenten uppfattar som angelägna. Framför allt gäller det sökandet efter en gemensam nationell tanke, hävdandet av Rysslands unika egenskaper och dess särställning gentemot alla andra. I försöken att blåsa nytt liv i den gamla nationalidén, som skall ena Ryssland och som var på tapeten redan under Jeltsins tid, gör Putin gemensam sak med de militanta ryska "patrioterna" och gör deras slagord till sina egna. Å andra sidan gör han klart för alla att den ryska tanken så snart den hunnit rota sig skall utgöra en organisk beståndsdel i såväl inrikes- som utrikespolitiken. Det är symptomatiskt att den statsunderstödda uppsättningen av Sergej Prokofjevs opera "Krig och Fred" i Petersburg lade särskild tonvikt vid försvaret av Ryssland mot hotet om utländskt slaveri och hyllandet av den ryska imperietanken i förening med den ortodoxa tron.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

I samband med premiären hade regissören Andrej Kontjalovskij och dirigenten Valerij Gergiev inbjudits till Kreml, där de inte bara samtalade om operan utan enligt den officiella kommunikén även diskuterade hur den ryska nationella tanken skulle befästas. Men denna premiär erbjöd dessutom tillfälle till ett informellt möte med den brittiske premiärministern Tony Blair, varmed Putin inledde sin dialog med väst. Dessa båda uppgifter kan synas oförenliga, men när det kommer till kritan låter de sig kombineras utan större problem.

Annons
Annons

En annan oroande utveckling som emanerar från maktens högsta tinnar är det från sovjetisk tid välbekanta letandet efter en yttre fiende. De statskontrollerade massmedierna, framför allt de två största tv-kanalerna, driver envist tesen att väst, enkannerligen USA, skulle ha intresse av ett försvagat Ryssland, som skulle vara beroende av det internationella kapitalet.

Lubjankas röst, veckotidningen Versija, som leddes av den tragiskt omkomne Artem Vorovik, har förklarat att centrum för det internationella spionaget och världens samlade ondska finns att söka i Vatikanen, där man ägnar sig åt att specialutbilda agenter som skall smugglas in i Ryssland.

Massmediernas spionhysteri har ett tacksamt auditorium i den stora allmänheten. Enligt Centrum för opinionsundersökning anser en tredjedel av Rysslands befolkning att väst till sin natur är fientligt inställt till Ryssland och att vänskapliga förbindelser är till skada för Ryssland. En fjärdedel (24 procent) av befolkningen säger kategoriskt nej till ett närmande till väst, också på det kulturella området. Så många som 31 procent av de tillfrågade var beredda att inskränka de individuella fri- och rättigheterna om det krävdes för "ordningens upprätthållande" (ett uttryck som ofta brukades av såväl Stalin som Andropov). Begreppet mänskliga rättigheter uppfattas av dessa som en främmande idé som inplanterats i Ryssland av väst i undergrävande syfte.

Många politiska bedömare i Ryssland lutar alltmera åt en uppfattning som kan formuleras på följande sätt: även om järnridån är borta och förmodligen aldrig kommer att fällas ned igen finns själva maskineriet kvar och man kan inte upptäcka några ansatser att vilja demontera den. Detta paradoxala förhållande får den nya politiska makten att framstå i gåtfull dager och gör det knappast lättare att förutsäga vilken strategi Putin kommer att välja i fortsättningen.

Annons
Annons

Uppriktigheten i Putins vilja att slå en bro mot väst och förstärka relationerna är otvetydig. Den krassa verkligheten visar att detta ligger i Rysslands eget intresse. Samtidigt slås man av hans strävan att blåsa nytt liv i den sovjetiska samhällsmodellen och till och med typiskt sovjetiska institutioner, låt vara under annat namn. Jedinstvo (även kallat "Björnen") håller på att förvandlas till ett Kremlparti, en moderniserad variant av Sovjetunionens kommunistiska parti. Det existerar redan ett "Ungdomens Jedinstvo", en motsvarighet till det sovjetiska Komsomol och ett "Barnens Jedinstvo" ("Björnungarna") är under uppbyggnad, med andra ord en direkt arvtagare till sovjettidens kommunistiska pionjärscouter. Medlemmarna kanske inte kommer att bära röda halsdukar, men färgen på halsduken är inte det väsentliga. Vad det handlar om är en masspåverkan av den generation som en gång skall ta över rodret.

Det står klart för alla att dagens Ryssland, eller åtminstone dagens ledargarnityr, inte tar augusti 1991 som sin historiska utgångspunkt. År noll förläggs varken till varjaghövdingen Ruriks dagar eller Peter den stores tid utan till oktober 1917. Alltjämt färdas man på tusentals Leningator runt om i landet, promenerar på hundratals torg och platser som bär namn efter Oktoberrevolutionen eller Tjekans bödlar Dzerzjinskij, Volodarskij och andra. Det officiella namnet på landets största bibliotek är numera Ryska nationalbiblioteket, men tunnelbanestationen strax intill heter fortfarande Leninbiblioteket. Min hemadress i Moskva är Rödaarmégatan och alla försök att få en namnändring till stånd har varit fåfänga. De lokala myndigheterna säger envist nej.

Annons
Annons

I dag finns det alltfler människor som betraktar sig själva som demokrater. Sociologiska undersökningar visar emellertid att de nya demokraterna lägger en helt annan innebörd i ordet. För en överväldigande majoritet, inklusive Högerunionens anhängare, är beteckningen demokrat liktydig med att stödja president Putin. Vad ligger då bakom denna märkliga betydelseförskjutning? En indikation på detta är utnämningen av ultraliberalen Andrej Illarionov till presidentens ekonomiske rådgivare. Illarionov, som är en utomordentligt kompetent ekonom, är anhängare till marknadsekonomi och genomgripande reformer. Detta innebär dock inte att den ekonomiska politiken kommer att fastläggas av Gajdarlägrets ekonom Illarionov eller ens av presidenten själv. Den aktuella utnämningen kan uppfattas som en eftergift åt dem som följer den politiska utvecklingen, och som ett beslut att reservera en nyckelpost för en person ur de egna leden. Illarionov är liksom Putin och hans närmaste omgivning från Sankt Petersburg. Detta har fått skämtare att kalla Petersburg för Putinburg.

Putins entré i Kreml har samtidigt inneburit en plötslig återkomst till makten för den ryska intelligentian. Denna har i och för sig inte alltid stått i öppen opposition till makten, men sedan Stalins död har den undvikit att sluta upp bakom makthavarnas mest oblyga aktioner. Helt oväntat och utan synbar orsak har företrädare för vetenskap och kultur, som tidigare hållits för progressiva och oberoende, framträtt som glödande anhängare av presidenten och rentav med sina namn rättfärdigat fortsättningskriget i Tjetjenien, som drabbats av den övriga världens enhälliga förkastelsedom. Över tjugo vetenskapsmän, författare, regissörer och skådespelare har godvilligt valt att sätta sina namn under ett öppet svarsbrev till sina västerländska kolleger. Brevet, som författats av någon av Kremls nya propagandister, försvarar det grymma och utsiktslösa kriget. Bland undertecknarna hittar man bland annat Nobelpristagaren i fysik Aleksandr Prochorov, filmregissörerna Aleksej German och Aleksandr Sokurov, musikerna Jurij Basjmet och Nikolaj Pertrov, vilka tidigare inte varit kända för att hysa konformistiska åsikter.

Annons
Annons

Kommer vi att uppleva en återgång till sovjettidens kollektiva upprop mot "västerländska reaktionära krafternas intriger"? Vi har i gott minne de "enhälliga" fördömandena av Pasternaks och Solzjenitsyns Nobelpris och stödet för invasionen i Tjeckoslovakien. Den gången var det skräcken som tvingade Rysslands kulturella och vetenskapliga elit att sätta sina namn under vulgära och illa formulerade "protester" och ingen hade en tanke på att förebrå dem för detta. Men vad är det som driver dessa människor i dag? Vissa bedömare menar att skräcken är på väg tillbaka.

Trots allt finns det också ljuspunkter i mörkret. Putin arbetar aktivt på att utveckla inte enbart officiella utan även vänskapliga kontakter med västerlandets ledare. Genom pålitliga ombud för han inofficiella överläggningar med de tjetjenska ledarna, han lägger fram lagförslag i demokratisk anda, bland annat en efterlängtad jordlag som legaliserar köp och försäljning av jord, avvisar kategoriskt förändringar av egendomsrätten, en ny liberal beskattningsreform är aviserad, han tar allt tydligare avstånd från den aggressiva "slaviska patriotismen" och Lukasjenkos Vitryssland, men välkomnar ett ökat samarbete med västorienterade kollegor, som Ukrainas Leonid Kutjma. Putin kommer antagligen att fortsätta att sitta på två stolar samtidigt, åtminstone under den närmaste framtiden.

Nyligen fick Putin frågan vilken statsman han beundrade mest. Svaret blev något överraskande Napoleon. Många tog det för ett skämt, men Putins svar röjer en utmärkt insikt i politikens och rättens historia. Som bekant eliminerade Napoleon den franska revolutionens överdrifter men lämnade dess viktigaste förändringar orörda. Han genomdrev en begränsning av den politiska friheten, främst yttrandefriheten, men lät samtidigt sammanfatta de medborgerliga och ekonomiska fri- och rättigheterna i den lagsamling som kom att uppkallas efter honom.

Putins stormaktsdrömmar rör sig tydligen i samma fåror. Han kommer knappast att motsätta sig en förstärkt marknadsekonomi under statligt överinseende, en utveckling av företagssektorn med utrymme och stimulans åt utländska investeringar genom statliga investeringsgarantier. Men en fri och kritisk press lär inte få stort spelrum.

Översättning från ryska av Bengt Samuelson.

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons