Annons

Lars Jakobson:Unabombaren vill åt dagens samhälle

I drygt sjutton år har den s k Unabombaren satt skräck i det amerikanska samhället. I FBI:s profil av honom anses det troligt att han skyller ett personligt tillkortakommande på den moderna teknologin. Läser man Unabombarens manifest, som Washington Post nyligen motvilligt publicerade, går det dock att utläsa tydliga likheter mellan dennes grumliga environmentalism och ideologin hos den amerikanska militiahöger som låg bakom bomb- attentatet i Oklahoma City.

Publicerad
Polisens fantombild av den s k Unabombaren.
Polisens fantombild av den s k Unabombaren.

Sagan har på djupet en terapeutisk funktion, den förlöser, den tröstar, den helar. Ofta ger sagan styrka åt den svage, upprättelse åt den förtrampade. Ibland får den oss att skratta. Sagan gör världen enkel och begriplig. De amerikanska sagorna är på så vis inte annorlunda än sagor från andra platser i världen, bara något yngre. Rip Van Winkle. John Bunyan. Uncle Remus. Fast sagans medium har förändrats med tiden, har blivit radio, TV, film och dataspel, så att även om den enskilda berättelsen kanske fortfarande kan struktureras upp efter sagoforskarnas tusenåriga mönster är det inte längre berättaren vid elden som är sagans främste bärare. Inte i jämförelse med Disneybolagen eller Steven Spielberg eller George Lucas. Och likväl förblir det muntliga berättandet.

De dagens vandringssägner som Bengt af Klintberg samlat i sina böcker “Råttan i pizzan” och “Den stulna njuren” har många likheter med de egentliga sagorna. De finns spridda över hela världen och deras grundläggande mönster är många gånger mycket gammalt. Vandringssägnerna moraliserar, de varnar, de låter hut gå hem och ofta berättas de i ett perspektiv underifrån som gycklar det alltför starka och mäktiga. Men det finns en skillnad som är särskilt betydelsefull – där sagan utspelar sig någon annanstans, i en obestämbar tid, där gör vandringssägnen gällande att dess historia är här och nu: det jag berättar är sant, det hände en granne till en kvinna på mitt förra jobb. Där sagan främst befäster levnadsregler – gott lönas med gott, hjälp dig själv så hjälper dig Gud – befäster vandringssägnen också (fördomarna i) det samhälle där den utspelas: akademiker har läst sig till det vanligt folk vet, ny teknik är osäker och oftast farlig, konspiratoriska makthavare styr befolkningen med osynlig påverkan, det var bättre förr.

DEN 25 APRIL I ÅR, fem dagar efter bomben i Oklahoma City, exploderar en brevbomb i Sacramento och dödar Gilbert Murray, ordförande i California Forestry Association och stark lobbyist för skogsindustrin. I ett brev till New York Times några dagar senare tar den eller de som FBI har gett namnet “Unabombaren” på sig skulden för dådet med orden: “Med våra bombningar hoppas vi befrämja social instabilitet i industrisamhället, förespråka antiindustriella idéer och uppmuntra dem som hatar det industriella systemet.”

Annons

Brevbomben till Murray var den sextonde bomben på sjutton år som FBI med säkerhet har kunnat knyta till Unabombaren: tre människor dödade, tjugotvå skadade. Ett par bomber har kunnat oskadliggöras. (Namnet Unabombaren kommer sig av att de första bomberna riktades mot UN-iversitet och flygbolag, A-irlines.) Mot dessa påståenden står uppfattningen hos FBI:s beteendevetare att det rör sig om en enda individ, inte en grupp.

Brevet fortsätter med att beskriva FC:s svårigheter, alla kvällar och helger som måste anslås till att bereda farliga kemiska blandningar och till att konstruera utlösningsmekanismer av metallskrot. Därför, säger brevet, vill man nu komma med ett erbjudande. FC har ett långt manifest som man vill ha publicerat i någon av landets större tidningar eller tidskrifter. I utbyte kommer man att upphöra med våldsdåd riktade mot människor (egendomssabotage uttryckligen undantaget).

Manifestet, eller traktaten, består av drygt sextio sidor tätt maskinskriven text uppdelad på 232 prydligt numrerade stycken med 36 fotnoter. Styckena formar en löpande redogörelse med samlande avsnittsöverskrifter som “Översocialisering”, “Källor till samhälleliga problem”, “Frihetens natur”, “Revolution är enklare än reformering” etc. Grundtesen är att “detta är ingen POLITISK revolution. Dess syfte är inte att störta regeringar, utan att slå undan den ekonomiska och teknologiska basen för det nuvarande samhället.”

Språket är vårdat, något omständligt, resonemanget är klart presenterat, men dess tankeinnehåll är en sådan grumlig röra att det är svårt att urskilja Unabombarens ideologiska hemvist. Rädslan för teknik, medicin och vetenskap, allt som leder bort från det naturliga till det konstgjorda kan tyckas höra hemma i Straight Edge-rörelsen eller i krummare delar av miljöpartiet. Men rädslan för “the Government”, samverkan och konsensus, samt bisatserna om rätten att bära vapen och att få uppfostra sina barn som man behagar (m a o aga skiten ur dem) placerar snarare manifestets skapare i militiahögerns grannskap. Som de flesta utomparlamentariska grupper vänder man sig med förakt bort från den demokratiska processen, inte i princip, men därför att man anser det nuvarande systemet korrumperat – och den genomsnittlige väljaren som alltför lat och ointresserad. Samma tröghet upplever man i massmedia: “För att få ut vårt budskap till allmänheten och göra ett varaktigt intryck, var vi tvungna att döda folk.”

Denna artikel var införd i SvD den 15 november 1995.
Denna artikel var införd i SvD den 15 november 1995. Foto: SvD:s arkiv

UNABOMBAREN HAR VARIT verksam sedan den 25 maj 1978, då en sprängladdning detonerade på Northwestern University i Evanston, Illinois och skadade en väktare. Antalet attentat var sedan ett eller två per år med ett uppehåll 1983-84. 1985 sprängdes fyra bomber. Under åren 1987-1992 utfördes inga dåd. Därefter återupptogs mönstret med de enstaka sprängningarna. – Det är ingen vild gissning att påstå att bomben i Oklahoma City indirekt föranledde mordet på Murray.

I och med Timothy McVeighs och Terry Nichols lösliga anknytning till militian fördes i ett slag dessa obskyra gruppers idéer och budskap ut till mediapubliken via TV, kabelnäten, radio och tidningar. Unabombaren tycks ha avundats dem den massiva publiciteten och sett en möjlighet att själv få en del av densamma. Bomben till Gilbert Murray verkar i jämförelse med tidigare attentat ha varit ett hastverk; så var till exempel paketet adresserat till Murrays företrädare som gått i pension mer än ett år tidigare. Så att oavsett var i den politiska topografin Unabombaren än befinner sig hyser han (eller de) inga betänkligheter mot att hans åsikter, hans motiv och – i detta fall – tillvägagångssätt kopplas samman med den högst amorfa militiarörelsen.

Alla militiagrupper är inte rasistiska, inte heller söker de aktivt konfrontation med myndigheterna. Den gemensamma nämnaren är deras uppfattning om att det nuvarande amerikanska samhället beskär medborgarnas frihet. Ekonomiskt, ideologiskt – teknologiskt. Det ideal som dessa grupper hyllar är nybyggarens, den person som av egen kraft står ensam i världen, som är fri att välja och välja bort. “Lämna mig i fred”, skulle egentligen vara den bästa texten på militiamedlemmarnas bildekaler, “Låt mig vara”. I tal och skrifter framställer man pionjärtiden som den personliga frihetens guldålder, såvitt man inte som Unabombaren och vissa environmentalister vill gå ända tillbaka till stenåldern där man anser att inga “surrogataktiviteter” som konst eller teknik existerade. En uppfattning som givetvis motsägs av målningarna i Altamira och utvecklingen av allt effektivare verktyg och redskap. Det har heller aldrig funnits ett samhälle, en grupp, en familj, som förmått fungera utan en samling hänsynstaganden, kalla dem regler eller lagar, som varit överordnade den enskilda medlemmens privata önskningar. Men å andra sidan är i detta sammanhang en korrekt historieskrivning utan betydelse eftersom en sådan saknar sensmoral. Verkligheten tröstar inte. Verkligheten ger i sig själv ingen upprättelse till någon. Verkligheten är. Ingenting annat. – Det är först och endast i dess tolkning som verkligheten blir normativ. Det är också där vandringssägnen finner sitt berättigande.

I sin egen mytologi är ju Ku Klux Klan en frihetsrörelse (jmf beskrivningarna av Klanen i Margret Mitchells “Borta med vinden”). Posse Comitatus, skattevägrarna, som har sitt starkaste fäste bland småbönderna som drabbades av jordbrukskrisen i början av 80-talet, är övertygade om en sionistisk bankkonspiration i vars händer det amerikanska skatteverket, IRS, är ett lydigt verktyg. Militiagrupperna ser FN:s grundidé om en världsregering som ett hot mot det unikt amerikanska; en stark federal makt är i deras ögon ett farligt steg på den vägen. I de historier dessa män och kvinnor berättar flyger i nattens mörker omärkta helikoptrar fram över landet för att kartlägga de bästa platserna för FN:s kommande invasion. Detektorer läser av sedlarnas metalltrådar och avslöjar hur mycket pengar folk har hemma eller på fickan. Timothy McVeigh var långt innan attentatet i Oklahoma City övertygad om att myndigheterna opererat in ett sofistikerat datachip i hans ena skinka. Fluor i dricksvattnet har i decennier varit ett medel att passivisera folket och mins- ka nativiteten hos den vita rasen. Subliminala budskap via TV och radio har gjort samma tjänst.

I FBI:s PROFIL AV UNABOMBAREN anses det troligt att han skyller ett personligt tillkortakommande på den moderna teknologin. Den bonde i Montana som successivt tvingats sälja av sin mark för att betala skatter och amorteringar medan jordbrukspriserna sjunkit och de federala bidragen minskat tills dess konkursen varit ett faktum kanske tacksamt griper efter den absolution för sitt misslyckande som den sionistiska konspirationen ger. Visst är det lättare att tro att impotens beror på smörja i dricksvattnet än på att det är problem i äktenskapet. Mycket lättare.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Lite till mans och beroende på situationen har vi väl alla sökt förklaringar utanför oss själva. Säkert är det därför som vandringssägnerna visat sig så slitstarka och ofta så tilltalande att vi refererar till dem som till fakta. När de moderna myterna identifierar våra rädslor och bekräftar våra övertygelser är de synnerligen tacksamma verktyg för oss att förmedla dessa känslor med. Och motsatt – när vandringssägnen går emot de åsikter vi äger och förfäktar har vi inga problem med att peka på motsägelser och orimligheter i framställningen. Vi kan då avfärda sägnen med en känsla av tillfredsställelse över att vi är kritiska, självständigt tänkande individer.

Men i rättvisans namn: är extremisternas och “vanligt folks” sökande efter syndabockar och enkla förklaringar i sak annorlunda än exempelvis de teser om liberaler och minoriteter som Cristopher Lasch spikar i “Eliternas uppror”? Är det inte bara så att för den publik som en intellektuell som Lasch vänder sig till ligger det han säger mer i överensstämmelse med den allmänna uppfattningen än vad vilda historier om svartmålade helikoptrar och diktatoriska biochips gör?

UNABOMBARENS MANIFEST trycktes i Washington Post den 19 september 1995. Tidningen gjorde det efter flera överväganden, bland annat tvekade man inför att publicera under hot. Samtidigt ansåg man att möjligheten fanns att någon läsare skulle känna igen manifestets åsikter och formuleringar och ge polisen tips om Unabombarens identitet. Hittills har dock den förhoppningen kommit på skam. – Kanske är Unabombaren en mycket ensam människa. Kanske är hans åsikter inte tillräckligt ovanliga.

Laddar…
Annons
Annons

Polisens fantombild av den s k Unabombaren.

Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 15 november 1995.

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons
Annons