Annons

Camille Paglia:Dianas historia – en studie i kändiskult

Fascinationen för prinsessan Diana är inte bara en brittisk företeelse, menar Camille Paglia. All publicitet kring henne kan ha gjort henne till den mäktigaste gestalten i dagens populärkultur. Dianas historia hämtar näring ur djupa underströmmar i vår kultur och visar därigenom att den traditionella kvinnlighetens arketyper är starkare än någonsin.

Publicerad
Prinsessan Diana (1961–1997) och Camille Paglia.
Prinsessan Diana (1961–1997) och Camille Paglia. Foto: IBL

Utgivningen av Andrew Mortons bok Diana: Her True Story har gjort den decennielånga kulten av Diana till något mer än en sentimental saga. Boken kom ut i juni och vållade en publicitetsstorm utan motstycke bland den sortens pikanta kändisbiografier som "berättar allt”. Det nummer av Sunday Times som innehöll ett första avsnitt ur boken ökade tidningens försäljning med över tjugo procent. I USA såldes det nummer av People där samma följetong inleddes i över fyra miljoner exemplar, ett rekord i tidskriftens historia.

Frestande smakbitar började läcka ut innan Sunday Times inledde sin följetong. Prinsens och prinsessans av Wales äktenskap var slut, Diana led av bulimi och hade försökt ta sitt liv fem gånger. Charles visade öppet upp sin älskarinna. Skilsmässa, konstitutionell kris, monarkins sammanbrott stod för dörren. Sunday Times chefredaktör fördömdes av parlamentsledamöter och rojalister men vidhöll envist bokens autenticitet: dess källor, däribland Dianas bror, står föremålet närmare än i något liknande fall. Eftersom många förut opublicerade familjefoton ingår i boken spekulerades det om att Diana själv diskret hade bidragit till produktionen.

Fascinationen inför Diana är inte bara en brittisk företeelse. Den är internationell, och dess långvarighet tyder på att det hela inte bara är en första klassens tvålopera eller en reaktionär dagdröm för anglofiler. Den senaste eruptionen av publicitet kan ha gjort henne till den mäktigaste gestalten i dagens populärkultur, en fallstudie i den moderna kändiskulten och hur den stimulerar atavistiska religiösa känslor. Det blir alltmer uppenbart att Dianas historia hämtar näring ur djupgående underströmmar i vår kultur. Den antyder att den traditionella kvinnlighetens arketyper inte är obsoleta utan starkare och djupare än någonsin.

Annons

Askungen: När vi först mötte Diana var hon en blygt rodnande tonåring som hade erövrat världens mest eftertraktade ungkarl, en ståtlig Prince Charming med en väntande kungatron. Mortons bok avslöjar att Diana är en Askunge i mer än ett avseende. Trots sin privilegierade bakgrund fick hon en halvdan skolutbildning och tjänade pengar på enstaka städjobb – "dammsugning, tvätt och strykning”. Vi får bisarrt nog se henne skura köksgolvet på knä medan hon pratar planer för veckoslutet med en väninna. Askungeparallellen fortsätter genom det sätt varpå Diana hunsas av sina närmaste: systern, styvmodern, de snörpiga kungliga damerna. Hon blir utfryst, hånad och kritiserad, i synnerhet av den ogillande drottningmodern som under förlovningstiden framställts i rollen av välvillig äldre handledarinna.

Den bedragna hustrun: Mortons bok bekräftar rykten som cirkulerat i åratal om Charles älskarinna Camilla Parker-Bowles, som han uppvaktade redan innan hon 1973 gifte sig med en arméofficer, numera drottningens "Silver Stick in Waiting” (en sällsamt innebördsrik hederstitel från Tudortiden). Vi får veta att Charles under förlovningstiden nästan inte tillbringade ett ögonblick ensam med Diana. Hon tycks ha valts med klinisk objektivitet till avelssto för att trygga ätten Windsors fortbestånd. Liksom Mia Farrow i "Rosemary’s baby” som manövreras till att bli befruktad av Satan blir hon isolerad av en trolös äkta man i maskopi med ett hemlighetsfullt, kyligt leende kotteri. Värst av allt: hon har godkänts som äktenskapspartner av Camilla Parker-Bowles själv, som i Diana såg den minst hotande av rivaler.

Naturligtvis får vi bara höra den ena sidan av historien. Den hurtiga och burdusa Camilla, som Diana elakt kallar "rottweilern”, är knappast så hjärtlös och intrigant som hon framställs här. Men det som berättas – hur foton av Camilla ramlar ur Charles dagbok, hur Diana hör honom i badkaret förklara Camilla sin eviga kärlek i telefon etcetera – får oss oundvikligen att känna deltagande med den unga, bräckliga och osäkra Diana.

Denna artikel var införd i SvD 2 september 1992.
Denna artikel var införd i SvD 2 september 1992. Foto: SvD:s arkiv

Prinsessan i tornet: Dianas historia erinrar om den typ av motiv med hotade eller sörjande kvinnor som frodades i viktoriansk poesi och konst men som vi trodde döda och begravda i den aggressivt karriärinriktade feminismens epok. Efter att ha fyllt sin furstliga plikt genom giftermålet tycks Charles emotionellt ha isolerat sig från Diana. Hennes gamla vänner skämtar om att "POW”, Princess of Wales, egentligen betyder "Prisoner of War”. Diana liknar melankoliska prerafaelitiska hjältinnor målade av Holman Hunt och John Everett Millais, eller Tennysons Lady of Shalott snärjd i sin spinnrocks trådar. Likt Andromeda fjättrad på klippan i en av Burne-Jones förnämsta målningar är hon både inspärrad och utsatt – fången i lagar om kungligt dekorum med all världens ögon på sig.

Mater Dolorosa, den sörjande modern: Dianas söner ger resning åt hennes gestalt Utan dem och sin kända ömhet för dem skulle hennes äktenskapliga klagomål verka vida mer barnsliga eller gnälliga. Ironiskt nog står Charles, som dock har lyft Diana ur anonymiteten med hela tyngden av rang och rikedom bakom sig, maktlös inför den allmänna opinionens domstol när han möter den uråldriga arketypen mater dolorosa, den sörjande modersfiguren som kristendomen lånat från Isiskulten. Han sökte en brud som med Mortons ord var "en jungfrulig protestantisk aristokrat” bara för att finna sig ha skapat en ny katolsk madonna med smak för rockmusik.

Ett foto av prinsessan av Wales taget efter Sunday Times avslöjanden visar hur hon biter sig i läppen med sänkt huvud. Hon är synbart skadad men tårlös, vilket inte hindrat en amerikansk tabloid från att måla dit glänsande tårar som får henne att likna en spansk barockmadonna. Gråtande madonnor betraktas inom katolicismen som mirakulösa uppenbarelser: liksom Diana samlar de hänförda och svårbemästrade folkmassor. Morton återger flera dramatiska exempel på Dianas förmåga att profetera om dödsfall och sjukdom. Hon förutsade offentligt sin fars svåra slaganfall dagen innan det hände, och när hon såg Charles galoppera på sin häst Allibar uttalade hon högt att den skulle få en hjärtattack och dö – vilket omedelbart skedde.

Efter denna boks pinsamma avslöjanden befinner sig Diana i samma internationella position som Jacqueline Kennedy sedan maken mördats. Lidandet adlar och världen hyllar ett tappert beteende i svåra lägen. Det största ögonblicket i Jackie Kennedys offentliga liv var hennes värdiga uppträdande på John Kennedys begravning där hon stoiskt stod i svart slöja med sina små barn vid den fanprydda kistan. Hon ler, men fotona antyder hennes sorg över ett dött äktenskap.

Den hedniska gudinnan: I Dianas konflikt med makens mätress finns klassiska ekon som är ovanliga inom den brittiska kungafamiljen: den hetsiga italiska jaktgudinnan Diana kontra Camilla, den militanta volskiska hästkvinnan. På ett foto i Mortons bok är den unga Diana Spencer försjunken i en jakttidskrift med betande hjortar på omslaget. Genom hela konsthistorien avbildas den jagande Diana nästan undantagslöst med sina hundar jämte en hjort eller en hind. Kan namnet bära vårt öde i sig?

Hollywooddrottningen: Morton berättar att Charles i sin irritation över hustruns "teatraliska utbrott” ofta har anklagat henne för att spela martyr. Med den reserverade brittiska överklassens måttstock är hennes beteende förvisso sydländskt operamässigt: under ett gräl med Charles störtade sig den gravida Diana nerför en trappa på Sandringham, vid andra tillfällen har hon skurit sig med rakblad och pennknivar och kastat sig mot ett glasskåp i Kensington Palace. Det må ha varit "rop på hjälp” men denna typ av exhibitionism som skiljer sig så från hennes offentliga inåtvändhet erinrar inte bara om helgonlegendernas blodiga sensualism utan också om "kvinnofilmernas” epok i Hollywood då Lana Turner, Susan Hayward och Jane Wyman spelade skadade men tappra kvinnor som var lojala mot tjusiga men opålitliga karlar.

Det gamla studiosystemet i Hollywood var en sorts Vatikan som skapade stjärnor och marknadsförde sin ideologi. Huset Windsor fungerar fortfarande som ett filmbolag i sitt sätt att spärra in sina stjärnor och låta dem underkasta sig omänskliga regler som gör dem övermänskliga. Fast Diana alltjämt kallas "Di” i USA upphörde hon genom giftermålet att vara privatperson och blev en i den långa rad av kvinnor som burit titeln prinsessa av Wales. Hon sammansmälte med sin funktion. The Times redogör dagligen för de kungligas aktiviteter med deras respektive residens som rubrik, som om palatset i sig vägde tyngre än personen.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Dianas popularitet världen över demonstrerar hierarkins bestående makt och innebörd, en makt som de akademiska paradigmen på modet – formade av feminismen, marxismen, Foucault och Frankfurtskolan – inte kan fatta och vars mystik bara kan förklaras i katolicismens eller Hollywoods termer. Dianas enda samtida motstycke som internationell popdiva är den andra Madonna som likt Diana uttrycker sig bäst genom dansen, det universella språket. Både Diana och Madonna har problem med orden som sviker dem inför offentligheten. Det är märkligt att se hur Diana har projicerat sin personlighet utan att använda ord. Foto och film är hennes medier. Hon är kanske den sista stumfilmsstjärnan. Hennes skolning i klassisk dans har gett henne en stil och hållning som skapar lysande fotografier om hon så bara stiger i eller ur en bil. För oss har hon primärt en visuell existens.

Den vackre gossen: färgfotona i Mortons bok avslöjar en sida av Diana som vi varit endast subliminalt medvetna om: hennes pojkaktiga androgyni. Med sin förfinade grekiska profil och sitt eteriska uttryck är hon påfallande lik den serafiske Antinous. Tomt stirrande på TV på ett halvdussin bilder har hon de antika gudarnas sällsamt kontemplativa ”attiska ansikte”. Det är denna androgyna karisma som gör henne så fotogenisk.

Mortons bok ger en överraskande ny information som kan förklara detta fenomen: "Jag skulle ha blivit pojke” heter ett kapitel. Efter två friska flickor fick föräldrarna en svårt missbildad pojke som snart dog. Diana, den tredje dottern som föddes ett och ett halvt år senare, kom allas förhoppningar på skam. Som fjärde barn kom en efterlängtad manlig arvinge, döpt med pompa och ståt i Westminster Abbey med drottningen som gudmor. Diana som växte upp tillsammans med brodern sedan de äldre systrarna skickats till internatskolor tycks ha växlat kön med honom: vid sidan av sin långbenta spänstiga syster på bilderna verkar han knubbig, blyg och flickaktig.

Det har alltid funnits något halvt medvetet utmanande hos Diana vid viktiga tillfällen. Vid sitt första officiella framträdande tillsammans med Charles valde hon en axelbandslös, djupt urringad svart balklänning som bedårade världen men överraskade och irriterade Charles.

Ett viktigt och omdebatterat inslag i den grekiska ungdomskulten var paideia eller fostran. Diana växte upp med de formella restriktioner som är typiska för brittiska överklassfamiljer. Brodern fick inte sitta till bords i faderns sällskap förrän han var sju. Den ständiga föräldrakontakt som på gott och ont är norm i mindre välbärgade hem saknades i både Dianas och Charles uppväxt. Nannies som ersätter föräldrarna kan vara både rara och sadistiska. En sådan bestraffade Diana och systrarna genom att blanda laxermedel i maten, en annan slog Diana i huvudet med en träslev. Privilegierade brittiska barn skiljs tidigt från föräldrarna och skickas till internat. Diana är fast besluten att handla annorlunda. "Jag kramar ihjäl mina barn och ligger i deras sängar på kvällarna”. Är detta ett upplyst eller ett förkvävande beteende?

Bokens omslagsbilder illustrerar Dianas dualitet. På framsidan knäböjer hon i ett svall av vit chiffong som liknar en brudklänning, djärvt axelbar i enlighet med hennes vanliga oroande undertext av sensualitet. På baksidan bär hon bohemisk svart polotröja och långbyxor i sin androgyna stil, och med sitt rufsiga hår liknar hon Beatles på deras första albumomslag. Hennes skiftande personae, från prinsessa och mor till grekisk efeb, är rikt nyanserade men också inbördes motstridiga och tycks fylla henne helt.

Ingen, och minst av alla en sårbar ung kvinna, kan uthärda en dyrkande världs voyeuristiska laserstråle. Förgudningen har sitt pris En modern megacelebritet som bär den kollektiva symbolikens, projiceringens och fantasins bördor är ett rituellt offer som vår medkänsla och rädsla förtär. På den sociala pyramidens topp är individerna oberörbara, dömda till en förfärande ensamhet. Det må ha funnits många olyckliga hustrur i kungahistorien men de behövde inte leva sitt liv under telefotolinsens närgångna granskning. Massmedierna har gjort både myt och katastrof av Dianas historia. Vi har skapat henne till vårt beläte. Och jagad av våra välgångsönskningar är jaktgudinnan Diana nu hinden, lamslagen i världens kikarsikte.

Översättning: Caj Lundgren.

Laddar…
Annons
Annons

Prinsessan Diana (1961–1997) och Camille Paglia.

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD 2 september 1992.

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons