X
Annons
X

Leif Carlsson: Under strecket 1974 – ”Vad har vi lärt av terrordåden?”

Den engelske advokaten Peter Clyne har ingående studerat rättegångarna efter ett par terrordåd på olika flygplatser och skrivit en bok om detta. Vad har vi egentligen lärt oss av terrordåden, frågar Leif Carlsson. För det första kan man notera hur svårt det tycks vara att ta varningar på allvar och för det andra kan man fundera på straffets roll i dessa sammanhang.

Efter massakern vid Lod flygplats den 30 maj 1972.
Efter massakern vid Lod flygplats den 30 maj 1972. Foto: IBL

Den 4 februari 1969 tyckte sig en byggnadsarbetare vid Zürichs flygplats Kloten se något som inte helt hörde till vanligheten. Vid en parkeringsplats alldeles intill den vändpunkt på startbanan där flygplanen normalt står stilla en stund innan de lyfter syntes fyra idoga män i färd med att hantera vad den intresserade iakttagaren tyckte såg ut som vapen och ammunition; fotografering av banan ägde också rum.

Allt som allt tedde sig de fyras strävsamma verksamhet så pass besynnerlig att iakttagaren tyckte det var bäst att ringa till flygplatspolisen om saken. Tillfället var emellertid olägligt: polisens utryckningsbil var inne för reparation, den kalla väderleken lade hinder i vägen för fotmarsch – det rörde sig dock om en sträcka på vidpass en kilometer – det tog en timme att skaffa fram en annan bil… Vid det laget hade de fyra gästerna redan lämnat Kloten. De skulle snart komma tillbaka.

Den 18 februari 1969. El Als i eftermiddagsflight till Tel Aviv står startklar vid banändan, just på den plats som fjorton dagar tidigare studerats så omsorgsfullt. Ett inferno av skottlossning och explosioner bryter lös. Boeingmaskinen träffas av 128 skott; pilotaspiranten Perez råkar sitta i vägen för sex av dem.

Annons
X

Kaptenen ombord hade ett svårt val att träffa, och ett som inte tålde uppskov. Skulle han hålla kvar passagerarna – sjutton stycken – i ett nyss fulltankat plan som vilket ögonblick som helst kunde sprängas i småbitar? Eller skulle han evakuera dem – ut i kulregnet? Han valde det förra; det visade sig att han valde rätt.

Två personer, var och en på sitt sätt intressanta, trotsade kaptenens order. Den ene var en hjärtspecialist från Minnesota, Mervyn Bachner, uppenbarligen en doktor av rätta sortens virke. Han tog sig ut på plattan och lyckades utifrån krångla sig in i kabinen för att bispringa den sårade piloten Perez (som dog fem veckor senare).

Denna artikel var införd i SvD den 7 mars 1974. Foto: SvD:s arkiv

Den andre, som skulle komma att spela en huvudroll i vad sedan följde, var stadd i annat men lika brådskande ärende. Hans namn var Mordechai Rachimin, f.d. fallskärmsjägare i Israels armé och nu tillstädes i planet som beväpnad säkerhetsman. Han rusade bort mot den grupp som utfört överfallet – tre män och en kvinna – och dödade en av männen, Mehsen vid namn, med tre skott.

Vid det rättsliga efterspelet stod dessa tre dödsskott i centrum för intresset. Naturligt nog, om man så vill: de arabiska terroristernas brott var så uppenbart, deras naiva förklaring – svårligen tagen på allvar ens av dem själva – att de endast avsett att skada själva flygplanet, inte passagerarna, så påfallande orimlig, att deras andel i rättegången strängt taget inte kan ha vållat mycket huvudbry: för mord – jämte olaga vapeninnehav! – dömdes de alla till tolv års straffarbete.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Svårare – och på många sätt ömtåligare – var problemet Rachimin. Hade han, som han själv påstod, efter varningsrop skjutit i självförsvar? Eller hade han som en sky av vittnen visste berätta, i självpåtagen bödelsroll skjutit en redan vapenlös i ryggen?

Rättegången följdes av den engelska advokaten Peter Clyne, som beskriver och kommenterar den i detalj i An Anatomy of Skyjacking (Abelard – Schuman, London, 2.50 pund).

Summan på texten blev, att Rachimin frikändes. Vad som gör rättegången mot honom så fascinerande är det kuriösa bevisläget. Ett dussin vittnen motsade varandra på varje annan punkt utom denna enda: Mehsen hade varit obeväpnad när den israeliske agenten sköt mot honom. Så långt är saken endast märkvärdig. Den blir skrämmande, när det vid konstruktionen på brottsplatsen visar sig att vittnena hade en sak till gemensam: ingen av dem hade haft någon fysisk möjlighet att se den scen om vilken de yttrade sig med sådan samstämmig säkerhet, i god tro och med full vetskap om vad som stod på spel.

Anfallet mot Kloten är skrämmande också på ett annat sätt: därom mera senare.

Värre ting skulle följa. Även det makabra kan kompareras; och på flera sätt ter sig trots allt de fyra unga palestiniernas gärning vid Kloten – och deras naiva försvar för den – som mänskligt begripliga, jämfört med den stämning av förtätad ohygglighet som insveper massakern på Tel Avivs flygfält Lod den 30 maj 1972.

Minnet är kort, men förloppet torde likväl ännu vara bekant:

Tre japanska turister påstigna i Rom lämnar Air France-planet, öppnar sina väskor, tar fram tjeckiska automatvapen och handgranater och börjar skjuta vilt omkring sig. Resultat: tjugofyra döda – de flesta av dem pilgrimer från Puerto Rico – och sjuttiotvå sårade. Två av mördarna stupar för egna, eller kamraternas, vapen.

Den överlevande, Okamoto, rannsakades inför en militärdomstol i Sarafand ett par månader senare. Den rättegången har Clyne inte själv bevistat, men skildringen är så fylligt dokumenterad att intrycket blir nästan illusoriskt levande.

Från en synpunkt sedd var processen varken komplicerad eller spännande. Gärningen var lika obestridlig som obestridd.

Spänningen koncentrerade sig i stället till två andra punkter :vilka var mördarens motiv, och vilket straff skulle han få?

På den förra punkten gav Okamoto själv besked som rimligt nog väckte frågan om han vore vid sina sinnens bruk.

Japans Röda Armé – som han var stolt att tillhöra – för krig för rättvisan, berättade han "vilken jag definierar som ett klasslöst samhälle".

Till den ändan är det nödvändigt att döda människor: "vi vet att striden kommer att bli grymmare än krig mellan nationer".

Det är väsentligt att förstå att Okamoto uppfattar terrorn och blodsutgjutelsen som ett egenvärde. För palestiniernas sak har han intet primärt intresse: det var mest en tillfällighet att han sändes till Beirut för att tränas för sin blodiga insats. Typiskt nog hyser han egentligen ingen fiendskap mot sina offer: Liksom han hoppas att han och hans kamrater skall bli stjärnor på himlen – närmare bestämt i Orion! – räknar han med en celest framtid för dem han dödat: "Revolutionen kommer att fortsätta och det kommer att bli många fler stjärnor. Om vi förstår att vi alla går till samma himmel kan vi uppnå freden".

Straffmätningsfrågan tedde sig i sim art lika kuriös som denna blodtörstiga sentimentalitet. Åklagaren ville inte yrka dödsstraff: "Vårt land har en moralisk styrka… Israel bör inte ta en människas liv, inte ens om hon i högsta grad förtjänar det, inte ens om hon intensivt önskar det".

Det var just vad den åtalade i detta fall önskade: han gjorde allt för att "få" en dödsdom, anförde inga förmildrande omständigheter av typen galenskap eller annat; sin bekännelse avlade han mot ett – falskt – löfte om självmordschans…

Okamoto fick alltså inte dö. Har hans öde, där han nu sitter bevakad mot sig själv och andra, vänner som fiender, för resten av sitt liv, några lärdomar att ge, utöver den psykologiska tänkvärdheten i hans egen personlighet, ådagalagd i ord och handling?

För det första kan man notera hur svårt det tycks vara att ta varningar på allvar. Redan mordet på Kloten hade kunnat förebyggas – om polisen varit raskare, eller om någon lagt märke till att en av rekognosceringsbilderna publicerades i arabisk press ett par dagar före dådet med texten "Arabisk Gerilla planerar fortsatt angrepp" (bilden företeddes vid rättegången). Katastrofen vid Lod – efter Kloten – hade kunnat förebyggas genom en enkel bagagekontroll i Rom.

För det andra kan man fundera på straffets roll i dessa sammanhang.

Å ena sidan: mördare av typ Okamoto kan uppenbarligen aldrig avskräckas, inte ens om straffhotet innebär döden.

Å andra sidan: inte alla, inte ens de flesta flygkapare, kidnappare och vederlikar är som Okamoto. I deras fall borde rimligen, enligt det i alla länder gängse synsättet, ett visst skydd kunna åstadkommas genom straffhot – i proportion till brottets enormitet.

Bekymret är endast – och det är den andra dystra lärdomen från Kloten – att i praktiken intet straffhot föreligger. Hittills har i stort sett alla arabiska flygkapare – även om de gjort sig skyldiga till mord – inom kort tid, oavsett vad domstolar sagt – befunnit sig på fri fot. Antingen har de i stillhet släppts lösa efter mer diskreta påtryckningar, eller också har de efter buller och bång utlämnats i utbyte mot gisslan som tagits vid nya brott av samma slag. Det var vad som hände med de tre från Kloten, några månader efter domen.

Om avsikten med rättegång i fall som dessa – vilket Clyne tror – är att inskärpa respekt för rättsordningen – kan det då finnas något effektivare sätt att motverka det höga syftet?

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Efter massakern vid Lod flygplats den 30 maj 1972.

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 7 mars 1974.

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X