Annons

Hans Krook:Är Sverige tråkigt?

Den amerikanske journalisten David Jenkins svarar för det senaste tillskottet till den långa raden av arbeten vart besökande utlänningar synar vårt land i sömmarna. Om boken och om genren som sådan skriver här lektor Hans Krook.

Under strecket
Publicerad

Påskrisförsäljning på Hötorget i Stockholm våren 1969.

Foto: Ingemar Gran/Stockholms Stadsmuseum

Påskrisförsäljning på Hötorget i Stockholm våren 1969.

Foto: Ingemar Gran/Stockholms Stadsmuseum
Påskrisförsäljning på Hötorget i Stockholm våren 1969.
Påskrisförsäljning på Hötorget i Stockholm våren 1969. Foto: Ingemar Gran/Stockholms Stadsmuseum

Om man läser i några av de många hundra skildringar av vårt land som författats av besökande utlänningar genom tidernas lopp, blir svaret på rubrikens fråga obetingat nej. Mycket finns att säga om Sverige, mycket att anmärka på och förundra sig över, men redan antalet besökande reseskildrare vittnar ju om att de tyckt det vara intressant att titta lite närmare på oss. Susan Sontag gav oss intervjuvägen en rejäl avhyvling i våras – men inte tror jag hon tyckte det var tråkigt här.

Det genom tiderna kanske mest omtalade utländska besöket som satt litterära spår torde vara italienaren Giuseppe Acerbis strax före år 1800. Hans bok "Travels through Sweden” utkom senare på franska, italienska, holländska, tyska och svenska, och spred en gruvlig bild av oss och vårt land. Acerbi förefaller att ha blivit på dåligt humör så fort han fått svensk mark under fötterna, och så förblev det under hela hans långa vistelse här. "En liten by i Italien är bättre försedd med alla livsförnödenheter än de största landsortsstäderna i Sverige”… "De svenska middagarna är dyrbara och formella tillställningar anlagda på uppvisning.” Den svenska limpan skildrar han sålunda: "Den har en söt smak emedan den är bakad på det vatten varmed karen i sockerbruket tvättas, och den är det värsta som kan tänkas.” Dessbättre, skulle man vilja säga, gjorde han också rena misstag – han påstod att Lund var Sveriges äldsta stad och hade en ärkebiskop, att det var Sten Sture som stiftade Uppsala universitet, och att den kungliga familjen på midsommardagen beger sig ut på Djurgården, där den bor i tält i åtta dagar.

Annons
Annons

Bakgrunden till dessa missförstånd kan naturligtvis ha varit bristande kunskaper i svenska språket med därav följande misstag. I varje fall känns det som om misstagen bröt udden av de mer direkt tjuriga omdömena.

Den långa raden av arbeten om Sverige har nu fått ytterligare ett tillskott. Den amerikanske journalisten David Jenkins har efter att ha bott i Sverige i tre år skrivit en bok om vårt land, som förra året kom ut i USA och nu i år har blivit utgiven i Storbritannien, Sweden: the Progress Machine (Robert Hale, pris 42 s.) Bokens titel inger en lätt oro. Varför det? Och varför är det överhuvudtaget intressant att läsa böcker om sitt eget land? En bok om Sverige på engelska kan väl bara intressera engelskspråkiga läsare, inte oss? I realiteten torde sådana arbeten i betydligt högre grad intressera sina objekt än en internationell publik. Inför ett arbete som detta blir vi stimulerade som felfinnare, men kanske också något intresserade av det onekligen mer objektiva perspektivet på oss. Längst inne kanske också skymtar den förkärlek de flesta människor har för frågan "vad anser du egentligen om mej?”

Nu tycker man kanske att det vore ur tiden med nationella monografier i en tid då ordet nationalkaraktär knappast ens får uttalas. Men patriotismen är seg – sannolikt känner en Ystadsbo större samhörighet med en Haparandabo än en Strömstadsbo med en Haldenbo. Steget från att vara provinsiell nationalist till att bli rätt och slätt människa är förvisso långt. I avvaktan på att detta steg måtte tas får vi finna oss i att tillhöra genom nationalkaraktärer klart urskiljbara underarter av Homo sapiens; det kan då vara lustigt att se hur det ena slaget betraktar det andra.

Annons
Annons

Alla dessa problem har Jenkins haft klart för sig och han påpekar att de ofta har belysts i litteraturen, tidigast redan hos Herodotos. Han citerar åtskilliga gånger tidigare utländska resenärer i vårt land, men ingen gång Acerbi, som dock är mer känd än de flesta han citerar – i honom har han ingen själsfrände, Jenkins är i grunden välvilligt inställd. De många citerade tidigare resenärerna bildar där de kommer in i sina rätta sammanhang en fin bakgrund till vad dagens besökare möter. Här må dock påpekas att tysken Carl Küttner inte hette Charles i förnamn, och att den resenär som Jenkins kallar Samuel Kitchel i verkligheten hette Samuel Kiechel. Men det förtjänar här framhållas att sakligheten ligger på högsta nivå, sakfel är nästan omöjliga att hitta och till och med stavningen av citerade svenska ord och namn är till största delen fullt korrekt. Möjligen kan det här vara på sin plats att anmärka att porträttet av Nathan Söderblom som "a pastor who died in 1931” kanske är i magraste laget.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Jenkins påpekar att bland de många hundra svenskar han samtalat med och intervjuat så har i gemen varje smickrande omdöme om deras land uppfattats som exakt och träffande – men de uppfattar ändå inte sitt land som något paradis. Myten om Sverige som ett paradis menar han inte har svenskt ursprung och heller ingen möjlighet att rota sig här. Svensken vill ha trygghet – och har fått trygghet i en utsträckning som inget annat land på jorden. Men ett paradis av lycka, glädje, harmoni och munterhet – det är något som svensken i allmänhet inte ens tänker på. Nej, svenskarna är framstående inom stadsplanering och konsten att bygga fängelser. Detta är ett utslag av vår uppenbara talang för organisation i förening med en djupt rotad övertygelse att alla problem kan lösas lugnt och tillfredsställande genom tillämpning av sunt förnuft – menar Jenkins.

Annons
Annons

Det måste betraktas som ett illmarigt och listigt drag av författaren att låta bilden av landet och folket sakta växa fram ur vad dess invånare själva har att säga som svar på hans frågor – på så sätt behöver han själv inte framstå som "tyckare” hela tiden, utan konklusionerna blir självklara när ett tillräckligt antal svenskar sagt sin mening. På detta sätt vaskar han fram en bild som man tvingas acceptera.

Ibland rodnar man som hastigast vid läsningen – hans skampil har då träffat prick, och man är tillfälligt glömsk av sin förment upphöjda objektiva inställning. Detta gäller hans snabba skiss av ”krångel-Sverige”, och skildringen av hur det går till i kön vid en lantlig kiosk. Han driver med den svenska skålseden, som han tycker mest liknar ett slags militär drill utan innehåll. På denna punkt tycker jag dock att han är barmhärtig mot oss – skålseden är lindrigt sagt löjlig, men det är ju ett intet mot vad annat han kunde ha dragit fram: tedrickning med kex och marmelad är en dans med många turer, för att inte tala om hur löjligt man kunde framställa ett möte på gatan mellan två svenskar medförande var sin för den andre obekant, som alltså skall presenteras; kryddar man detta med ett tack för senast står man inför något internationellt sett enastående.

Men denna grymhet har han alltså avstått från. Däremot gisslar han oss för vår titelsjuka. En svensk är vad han äger, däribland sin titel, skriver han – kan man inte hans titel, känner man honom inte, och kan bland annat inte finna honom i telefonkatalogen, eftersom alla med samma efternamn men olika förnamn är ordnade i bokstavsordning efter sina titlar. Här kan vi möjligen försvara oss med att detta i första hand är en praktisk angelägenhet, och kallar man svenskarna för titelsjuka finns det inte ens något ord som kan beskriva tyskarna.

Annons
Annons

Vi är blyga, och drar ofta gärna själva fram denna vår egenskap, tycker Jenkins. Men i grund och botten är det inte fråga om blyghet, utan det som framstår som ett slags skygghet är ingenting annat än likgiltighet. Hand i hand med denna går vår strävan efter ensamhet – vår entusiasm för ödemark, ensligt belägna lantställen, till och med våra val av sportgrenar gäller sällan lagsport utan mer sådan som bedrivs solitärt: skidåkning, vandring i fjällen och den utpräglat nordiska form av friluftsliv som kallas orientering. Kanske det.

Alltså är vi likgiltiga av oss, likgiltiga för medmänniskor, såväl landsmän som utlänningar. En annan hörnsten i vår andliga konstitution är vår entusiasm för organisation, och denna förtjusning hos oss menar författaren bäst kan studeras just inom – organisationerna. Om en svensk har en bil är han med i en organisation för bilägare, och om han är absolutist är han medlem i en organisation för nyktra bilister. Detta tycker Jenkins är mycket lustigt, men har allvarliga konsekvenser – organisationerna bidrar till att isolera individen genom att främja konformitet. Detta bestrider svenskarna själva, de som Jenkins frågat anser sig vara individualister, men det godtar han inte. När det föreligger en mängd organisationer är det nära till överorganisation. Jenkins menar att vi befinner oss skrämmande nära det stadium när organisationens främsta uppgift är att hålla sig själv igång. Organisation, det är själva helvetet, det framhöll en gång den djupt allvarlige skämtaren Th. Th. Heine. Riskerna, eller de tänkbara riskerna, av ett överorganiserat liv diskuteras inte i någon skönjbar grad i Sverige, skriver Jenkins. Här kanske vi fick en tankeställare.

Annons
Annons

Som en kuriositet noterar han svenskens passionerade intresse och respekt för lagar, som han finner lika påfallande sedd från ömse sidor skranket – man visar stor respekt för individens rättigheter, men också för hans skyldigheter; möjligheten att åtala någon som med bilens hjälp stänkt ner ens kläder finner han synnerligen pittoresk.

I svenska skolor är det inte bruk att ställa frågor, och denna brist på nyfikenhet, kanske i förening med vår likgiltighet, skulle vara en bidragande faktor, menar han, till den magra kvaliteten på svensk press – dess mest iögonenfallande brist skulle vara ointresse för vad som sker i andra länder. Jag undrar om inte Jenkins här är ute lite post festum.

Jenkins frågade en lång rad människor om de ansåg att initiativet är något som krävs eller stimuleras i Sverige. Det visade sig alt han fick mycket oliklydande svar, meningarna var i hög grad delade. Själv kommer författaren till den slutsatsen att initiativet för den enskilde sitter trångt i Sverige men att detta inte spelar så stor roll i ett land med Sveriges speciella omständigheter, såsom vårt för besökaren så förbryllande ekonomiska blandsystem. Sveriges ekonomiska tillväxt under det senaste seklet har varit enastående, konstaterar han, och den intellektuella nivån hos våra mycket framstående nationalekonomer har också varit enastående – men dessa fakta har inte något inbördes sammanhang. Det är andra faktorer som drivit utvecklingen dit den gått. Vår enastående kombination av fria företagare och ett socialistiskt styre intresserar honom i hög grad – det råder dock inte någon solig stämning dessa båda kategorier emellan, konstaterar Jenkins: båda parter misstror varandra, men fungerar vid varandras sida.

Annons
Annons

Den svenska kvinnans frigörelse och självständighet belyser han genom att låta våra barrikadkämpande amasoner komma till tals: Eva Moberg och Barbro Backberger är flitigt citerade. Ändå tycker han det är långt kvar innan man kan tala om någon jämställdhet med männen. Dock är han avgjort imponerad av de möjligheter som finns för ensamstående kvinnor med barn, även om också här finns en viss eftersläpning.

När det gäller sex menar Jenkins att vi tycks ha en speciell attityd för export, eftersom vi vunnit sådant internationellt anseende inom detta område. En stor del av pratet kring sexualia i Sverige är helt enkelt bara – prat, menar han. Det är så uppenbart att svenskar ofta blir chockerade av sina upplevelser vid Reeperbahn och kring Pigalle. Stockholm är i dessa sammanhang en ganska stilla idyll. Avsaknaden av prostitution i större omfattning – fastän den inte är förbjuden – förklarar Jenkins med att svenskarna inte uppfattar sexuellt beteende som någon moralfråga alls. Detta har gjort prostitutionen överflödig. När det gäller moral i vidare bemärkelse är svenskarna mer moraliska än de flesta andra folk.

Vår TV är tung och tröttsam, intresset för konst och litteratur i Sverige nästan obefintligt. Den svenska maten får veta vad den är värd. Vår nationalrätt är falukorv – "a long fat sausage… When one first eats this blandtasting korv, one may think he has been served up a helping of another famous Swedish product – paper pulp”. Våra restauranter underkänns över lag, och i varje fall saknar de samtliga det som enligt Guide Michelins krav är accueil. Sorgligt, och vad värre är, kanske sant.

Annons
Annons

När Jenkins samlar sina intryck finner han att han till sin sorg måste konstatera att Sverige är tråkigt, och utmärkande egenskaper hos dess invånare är dysterhet, stelhet och passivitet. Men han vågar hävda detta därför att han så tydligt märker att en hastig förändring är på gång, rent av i skrivande stund. Till stor del kommer detta sig av att ungdomen inte vill bli "stärkkragar”, som vi blivit. De många utlänningar som kommit hit på senare år, till stor del för att stanna, har medfört nya tankar och nya vanor, som via ungdomen håller på att assimileras av landet i dess helhet. Sveriges isolering från världen i övrigt blir allt mindre uttalad. Vi kommer att få mer och mer av konflikter, men livet blir rikare och mer stimulerande, menar författaren.

När Acerbis elaka bok om Sverige kom ut gav den upphov till genmälen och motskrifter, bland annat av C.G. Leopold, som ville leda rätt en läsekrets som förts vilse. På den punkten finns det ingen risk för David Jenkins. Vi vet att det inte finns någon internationell historisk sanning, men vi kan få en bättre utblick över det hörn av världen där vi råkar bo, om vi någon gång försöker se med andras ögon. Jenkins blick är mild men klar.

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons