X
Annons
X

Bo Siegbahn: Under strecket 1968: ”Sverige – världens samvete”

Bo Siegbahn – Sveriges ambassadör i Tel Aviv – diskuterar i denna artikel frågan om hur och i vilken utsträckning ett enskilt land bör ha rätt att framträda som "moralkolonialist", varmed han åsyftar en inblandning i andra länders inre förhållanden med utgångspunkt i en moralisk indignation och utan egoistiska syften.

Demonstranter på Stockholms Stadion under första maj-firandet 1966. Skyltarna manar till bojkott mot Rhodesia och att FN inte får svika Sydvästafrika.
Demonstranter på Stockholms Stadion under första maj-firandet 1966. Skyltarna manar till bojkott mot Rhodesia och att FN inte får svika Sydvästafrika. Foto: Olle Lindeborg/TT

Under senare år har betydande grupper av svenska folket med stor entusiasm och inlevelse tagit stark ställning i olika utrikespolitiska frågor. Manifestationerna har varierat från förslag om bojkott mot varor från misshagliga länder eller brytandet av de diplomatiska förbindelserna med dem till massangrepp mot dessa länders ambassader och nationella symboler. Det har därvid kanske ej helt oväntat visat sig att en del av de länder som utsatts för denna uppmärksamhet reagerat och kritiserat svenskarna för överdrifter och kanske t.o.m. hotat med motåtgärder. Det är väl inte uteslutet att de efter hand i den mån de ej själva skadas mest härav – och kanske trots detta – kommer att sätta sådana planer i verket.

Inför dessa perspektiv måste det vara ett väsentligt svenskt intresse att analysera grunderna för vårt tänkande och handlande i dessa sammanhang.

Till en början måste man fastslå, för att ingen tvekan härom skall råda, att vi själva givetvis är och skall vara herrar i eget hus, d.v.s. att en ideologisk-politisk debatt om inriktningen av vår egen nationella politik och vårt handlande i enlighet därmed är en omistlig del av det nationella oberoendet och en förutsättning för ett meningsfyllt politiskt liv.

Annons
X

Under denna fortlöpande debatt kommer man normalt fram till vissa grundläggande värderingar som omfattas av det övervägande flertalet medborgare och som sålunda blir vägledande för den praktiska politiken.

Hur skall vi mot denna bakgrund se på idériktningar och händelser ute i världen? Till en början är det viktigt att konstatera att denna typ av sysslande med och intervenerande i andra länders förhållanden är en relativt ny företeelse. Inte så att inblandning ej tidigare förekommit. Den hade emellertid då vanligen ett konkret egoistiskt ursprung och utgick i enlighet härmed mestadels från stormakterna, enär det endast var dessa som hade några möjligheter att göra sina önskemål gällande. Ibland var det frågan om att helt allmänt söka få fram en regering i det främmande landet som var vänligt inställd mot den agerande staten. Ibland åter önskade man uppnå vissa politiska eller handelspolitiska fördelar. I förlängningen av dessa strävanden låg ofta en möjlighet till krigiska åtgärder och ockupation om syftena inte uppnåddes. Kolonialismen var en manifestation av denna politik.

Denna artikel var införd i SvD den 6 mars 1968.

Det nya i dagens läge är att man söker påverka utvecklingen i andra länder inte i några egoistiska syften utan därför att man är otillfredsställd med ifrågavarande regims skötsel av landet, m.a.o. en moralisk indignation. För att skilja denna nya tendens från de tidigare skulle man kanske kunna kalla den moralkolonialism. Att det är fråga om en inblandning i ett främmande lands angelägenheter står vanligen klart. I den mån den officiella politiken ansluter sig till kritiken eller åtgärderna mot ifrågavarande land kommer man lätt i strid med de allmänna förpliktelser som FN-stadgan ålägger sina medlemmar, nämligen att respektera andra länders självbestämmanderätt och att ej ingripa i frågor som väsentligen faller inom vederbörande stats egen behörighet.

Det finns framför allt två situationer där många vill hävda att dessa regler inte skall vara tillämpliga. Som exempel på den första kategorien kan man nämna Algeriet. Detta land var ju tidigare statsrättsligt sett en integrerande del av Frankrike. Från formell synpunkt borde sålunda utomstående ej ha rättighet att lägga sig i skötseln av Algeriet. Kritikerna betraktade emellertid den franska närvaron i Algeriet som i verkligheten en yttring av kolonialism och ansåg sig oförhindrade att rikta en ofta mycket stark kritik mot Frankrike. Samma synpunkter görs med kanske ännu större kraft gällande beträffande de portugisiska områdena i Afrika.

Den andra kategorien omfattar de fall då man hävdar att visserligen ingen kolonial situation existerar, men att regeringen inte representerar folket, då vi med andra ord har att göra med en diktatorisk regim. Här är urvalet något svårare, då väl majoriteten av världens länder styrs av diktarorer och världsförbättrarnitet knappast tillåter att man samtidigt ställer alla dessa länder vid skampålen. Valet av de länder som angrips kan då ibland te sig något tillfälligt och irrationellt, men vanligen är det vissa speciella händelser som riktat uppmärksamheten på ifrågavarande land och medfört att det blivit utsatt för kritisk granskning. Tshombes försök att skapa en mera oberoende ställning för Katanga utsattes t.ex. för en mycket stark kritik. En väsentligt bidragande orsak härtill var säkerligen att man ansåg sig ha goda skäl till att förmoda att dessa strävanden stöddes av europeiskt kapital, d.v.s. kolonialister. Däremot har knappast några opinionskrafter uppträtt i samband med den blodiga Jemeninterventionen, Nigerias inbördeskrig, folkmorden i Sudan och mellan negerstammarna Whatutsi och Whahouto. Sedan har vi underkuvade folkminoriteter på närmare håll i Europa, men där har det kanske ansetts mindre opportunt att alltför starkt och länge predika evangelium, och man har i viss utsträckning i stället övergått att tala om betydelsen av goda förbindelser med alla länder.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Det är dock ingalunda alltid det är diktaturen som sådan som utsätts för kritik. Om vi tar ett för närvarande aktuellt exempel, Sydvietnam, förekommer flera tankeriktningar. En del är övertygade om att den nuvarande regeringen där är en minoritetsdiktatur under det att FNL representerar folkflertalet, även om organisationen får stöd av det kommunistiska Nordvietnam. För många är detta kanske skäl nog att ställa sig solidariska med FNL men en del hävdar dessutom att FNL-organisationen om den kom till makten skulle föra en för landet lyckligare politik. För andra åter är den demokratiska aspekten helt oväsentlig, även om man från propagandasynpunkt vid lämpliga tillfällen kritiserar den sittande regeringen med sådana argument. Dessa människor önskar helt enkelt att den nordvietnamesiska regeringen skall bli herre i hela landet och sålunda införa en kommunistisk regim.

Efter denna genomgång av olika reaktioner kan vi återkomma till den tidigare uppställda frågan om hur man skall ta ställning vid världshändelserna och konstatera att en vanlig attityd är att applicera våra egna värderingar på utlandet: vad som är gott för oss är gott även för dem.

Vid en något noggrannare eftertanke framstår det dock som uppenbart att en sådan utgångspunkt är ohållbar. Vi kan inte och får inte sätta upp våra egna ideal och vårt eget beteendemönster som riktpunkt för världen i övrigt. Vi måste söka analysera vad medborgarna i de berörda länderna själva önskar av utvecklingen. Även om vi vid en sådan analys skulle komma fram till att de ytterst har samma målsättningar som vi kanske de i dag befinner sig i en sådan situation att ett omedelbart applicerande av dessa i verkligheten endast skulle fördröja deras faktiska genomförande.

Låt oss konkretisera frågeställningen. Vi kanske tror oss förstå att alla eller flertalet folk i sista hand önskar införa en politisk och mänsklig demokrati. Detta betyder dock inte nödvändigtvis att vi skall öva något slags påtryckning på dessa folk och deras ledare att nu, i ett sammanhang, införa en fullständig demokrati. Om man vill vara realistisk måste man nog erkänna att ett sådant förfarande ofta långt ifrån att leda till det önskade resultatet i stället fördröjer en utveckling mot demokrati. Försök bl.a. i vissa sydamerikanska länder att upprätta modern demokrati har i verkligheten lett till en ohämmad löftespolitik som dels ofta på kort tid ruinerat statskassan, dels fullständigt diskrediterat det demokratiska systemet i vederbörande land.

I många nya afrikanska stater har européerna och inte minst amerikanerna uppmuntrat nationella partier och ledare på bekostnad av den gamla stamindelningen. Resultatet har i åtskilliga fall i realiteten i stället blivit en dominans av en viss stam, som på ett helt annat sätt än tidigare kunnat utnyttja en central statsapparat för att främja sina egna intressen. I flera fall har detta lett till desintegration av staten och i andra fall till revolution, varvid man förklarat att stammarnas oberoende åter skulle börja respekteras.

Slutsatsen av ovanstående funderingar blir sålunda att när vi analyserar främmande länders problem och avser att lägga vårt tungt vägande ord i vågskålen beträffande vilken politik de skall föra måste den centrala och helt avgörande synpunkten vara vad som i varje situation bäst kan gagna dessa länder själva. Det får sålunda aldrig vara fråga om vad vi skulle vilja vore bäst för dem. Än mindre får naturligtvis främmande länders livsviktiga problem tjäna som tummelplats för enskilda eller gruppers anpassningssvårigheter i det svenska samhället. Tyvärr har nog detta i helt orimlig utsträckning varit fallet.

Denna målsättning är säkerligen svår att realisera, men varför skulle den inte vara det? Varför skall det göras för enkelt att undervisa världen om hur den skall leva? Lars Gyllensten skrev 1962 en artikel i tidskriften Tiden, där han bland annat hävdade att det ofta var så svårt att skaffa sig en total bild av utländska problemställningar att man borde ha rätt att ta position även efter en ganska summarisk och begränsad analys. Jag är inte säker på att jag delar denna uppfattning. Om man nöjer sig med att kräva att vi ensamma ska få leka på detta sätt i vår lilla provinsiella hage kanske faran inte är så stor, men om vi i enlighet med Kants moralkrav vill lyfta våra handlingsnormer till att tjäna som ett generellt rättesnöre blir saken självfallet mycket allvarligare.

Om man dessutom kräver att vår attityd inte blott skall vara ett uttryck för enskilda ställningstaganden utan även ingå som ett led i vår officiella utrikespolitik, blir självfallet kraven på analysens bärkraft oändligt mycket större. Här kommer också med väsentligt ökad styrka in de önskemål som av många grupper förfäktas, nämligen att Sverige bör söka fungera som neutral medlare i olika konfliktlägen.

Det faller något utom ramen för denna artikel att noggrannare analysera efter vilka kriterier vi skall bedöma olika utvecklingslinjer i främmande länder. De må i detta sammanhang räcka med att påpeka att en väsentlig synpunkt måste bli att vi är övertygade om riktigheten och värdet av vår egen kulturutveckling och att vi sålunda inte kan sträva efter medverkan till dennas brytande. Det är nog samtidigt uppenbart att om andra länder önskar slå in på samma vägar, t.ex. en snabb industriell utveckling, kräver detta ett accepterande i större eller mindre utsträckning av våra allmänna institutioner. Man kan inte godtyckligt plocka russinen ut kakan och t.ex. kräva en modern industri och samtidigt vilja bibehålla ett stelt kastsystem eller en sluten stamorganisation.

Nästa fråga är hur man skall söka påverka omvärlden när man övertygat sig om att detta är önskvärt. Vissa elementära regler som även gäller för förhållandet mellan enskilda individer kan lätt urskiljas. Det är möjligt att andra länder och deras ledare är mer eller mindre skurkaktiga. Det är nog ändå inte en bra metod att behandla dem efter denna utgångspunkt om man vill att de skall lyssna till våra råd. Och allra sämst är det givetvis om de skulle få känslan att vederbörande endast vädrade privata anpassningssvårigheter i sitt eget samhälle. Det är säkerligen effektivare om man kan bibringa dem uppfattningen att man strävar efter att hjälpa dem ur deras svårigheter. Riktpunkten för ansträngningarna bör sålunda inte vara nålsting eller förolämpningar, utan de bör hela tiden ha som rättesnöre vilka uttalanden eller handlingar som bäst kan medverka till det önskade resultatet. Sådana åtgärder som t.ex. att söka förhindra ett besök av en danstrupp från ett visst land, som en stor tidning för några år sedan förordade, för att visa vår onåd eller bryta diplomatiska förbindelser, vilka vi alltid brukar hävda endast är ett uttryck för att vi erkänner att regimen i det främmande landet har makten även om vi inte gillar den, snarare motverkar än främjar de syften man önskar uppnå.

För någon tid sedan sände en del s.k. kulturpersonligheter ett protestbrev till Sovjetunionen med kritik av domar mot en del frispråkiga författare. På visst håll opponerade man mot detta brev enär det i övrigt uttryckte sig alltför vänligt om Sovjet. Jag skall inte närmare gå in på de formuleringar som användes, men det är väl givet att om man inte endast önskar skälla ut en viss politisk regim, utan verkligen vill medverka till en ändring av dess handlande är det inte en dålig metod att visa en viss förståelse för landet eller regimens svårigheter eller eventuella förtjänster. Ett franskt ordspråk säger att man inte fångar flugor med vinäger. Det tråkiga är ju bara att när samma personer riktar sig åt ett annat håll glömmer de oftast dessa kloka grundsatser.

Vid varje diskussion av frågan om i vilken utsträckning Sverige eller ett annat land skall och kan påverka utvecklingen i en främmande stat måste säkerligen en grundsynpunkt vara att huvudansvaret för denna utveckling alltid måste och kommer att ligga på vederbörande lands egna invånare. Vårt inflytande kan endast blir marginellt.

Någon kanske då vill invända att invånarna i ifrågavarande land inte har någon möjlighet att själva påverka utvecklingen enär de lever under en järnhård diktatur i det egna landet – eller från främmande land – eller i varje fall att utvecklingen skulle bli inacceptabelt långsam.

Den första synpunkten tror jag är felaktig. I nuvarande värld är det knappast längre möjligt att förhindra att centrala mänskliga behov och önskemål tränger sig fram. Vem skulle t.ex. för 10 år sedan ha trott att Östeuropa skulle ha så stor handlingsmarginal som Rumänien idag visar prov på?

Däremot är det naturligtvis riktigt att utvecklingen kan gå långsammare eller snabbare. Den har dock möjlighet att gå betydligt snabbare än den gjort i många nu avancerade länder. Här kanske ibland kan föreligga ett svårt val mellan långsammare fredlig utveckling och snabb men revolutionär sådan. Detta val kan dock endast träffas av medborgarna själva i vederbörande land. Det vore en grym cynism om svenska medborgare av typ Peter Weiss skulle anse sig ha rätt att driva andra folk till de lidanden som en revolutionär utveckling normalt drar med sig när vi kunnat genomföra vårt eget lands modernisering med fredliga medel.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Demonstranter på Stockholms Stadion under första maj-firandet 1966. Skyltarna manar till bojkott mot Rhodesia och att FN inte får svika Sydvästafrika.

Foto: Olle Lindeborg/TT Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 6 mars 1968.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X