X
Annons
X

Sonja Lyttkens: Under strecket 1962: ”Kvinna i matematikens värld”

Läs mer om Streckare från 100 år

I finalen till Svenska Dagbladets matematiktävlan, som äger rum i dag, deltager inte en enda flicka – intresset för matematik hos kvinnliga studerande här i landet är begränsat. Ändå var den första kvinna som tillträdde en professur i Sverige just matematiker, det var den berömda ryskan Sonja Kovalevski. Om henne skriver här fil dr SONJA LYTTKENS, docent i matematik i Uppsala.

Sonja Kovalevsky (1850–1891) var Sveriges första kvinnliga professor.
Sonja Kovalevsky (1850–1891) var Sveriges första kvinnliga professor. Foto: IBL

Den 1 juli 1884 blev Sonja Kovalevski utnämnd till professor i matematik vid Stockholms högskola. Hon blev därigenom den första kvinna som uppnådde en sådan ställning i Europa. Att hon över huvud taget kunde bli professor så tidigt berodde på att Stockholms högskola på den tiden var en privat stiftelse. Först 40 år senare, efter behörighetslagens tillkomst år 1923, fick kvinnor rätt att inneha statstjänst i Sverige – vår första kvinnliga professor vid en statlig institution blev Nanna Svartz vid Karolinska institutet, utnämnd år 1938.

Det kan tyckas förbluffande att den första kvinna som tillträdde en professur här i landet skulle göra det just i matematik, ett ämne som av ålder ansetts föga lämpat för kvinnor. Om man dessutom betänker att Sonja Kovalevski ej endast var matematiker utan även författarinna samt att hon kom från Ryssland, ett land som ansågs tillhöra de mera efterblivna i Europa, framstår hennes karriär som än mera märklig.

Sonja Kovalevski eller, som hon då hette, Sofija Corvin-Krukovski, föddes den 15 januari 1850 i Moskva. Sin barndomstid har hon berättat om i sin 1889 publicerade självbiografiska bok "Systrarna Rajevski". Den ger en bild av den miljö ur vilken den unga radikala generationen växte fram och de inflytanden, speciellt av litterär art, som påverkade henne under uppväxttiden.

Annons
X

Sonja Kovalevskis far var general. Då hon var 6 år gammal tog hennes far avsked ur tjänsten – det hade gått rykten om att livegenskapen snart skulle upphävas, och han ville därför själv sköta sitt fädernegods Palibino. Denna miljö skildras i "Systrarna Rajevski" – böndernas eländiga hyddor var ej stort bättre än jordkulor och Palibino reste sig som en sällsam kontrast med sina tjocka stenmurar och sin underliga utländska byggnadsstil. Huset var fyllt av livegna tjänare, vilka barnen dock var förbjudna att umgås med. För deras uppfostran anställdes en polsk informator och en engelsk guvernant.

Livet på Palibino förflöt lugnt och stilla. Men så småningom nåddes även denna lantliga avkrok av de nya sociala idéer som vid denna tid engagerade den radikala ungdomen i Ryssland. Sonja Kovalevskis äldre syster blev då helt förändrad, öppnade skola för bybarnen, började dessutom skriva och lyckades få ett par berättelser publicerade i Dostojevskijs tidskrift "Epocha". På detta sätt blev hon bekant med författaren, och denne blev så småningom inbjuden till deras hem vid familjens årliga besök i huvudstaden.

I Petersburg blev Dostojevski snart en trägen gäst hos familjen Krukovski. Vid sina besök berättade han ofta upplevelser ur sitt tidigare liv eller innehållet i de romaner han arbetade på. Sonja Kovalevski var vid denna tid blott fjorton år gammal, men hon har själv berättat om vilket djupt intryck detta möte med den store författaren gjorde på henne.

Det kan nämnas att bekantskapen med familjen Krukovski ej blott blev en snabbt bortglömd episod i Dostojevskijs liv – han lär ha använt familjen Krukovski som förebild för generalsfamiljen i sin berömda roman "Idioten".

Vad som kom Sonja Kovalevski att på allvar vilja studera matematik vet man inte – den enda förklaring som skymtar i hennes barndomsskildring är att ena barnkammarväggen i hennes slarviga hem var tapetserad med matematisk litteratur. En viss förklaring ligger redan i tidsandan – krav på studier, vördnad för naturvetenskaperna, uppror mot fördomar var gängse idéer under detta skede som Tolstoj kallade Rysslands "korta motsvarighet till upplysningstiden". En bidragande orsak kan också vara att man i Ryssland på ett förbluffande tidigt stadium gav kvinnor – detta gällde dock givetvis bara det privilegierade överklasskiktet – rätt till studier och yrkesutbildning. Redan under 1860-talet fanns ett ganska stort antal flickskolor vilka år 1870 omvandlades till flickgymnasier. Och omkring 1860 kunde flickor åhöra undervisningen vid flertalet universitet i Ryssland – en förmån som togs bort 1863 men återinfördes omkring 1870. Nämnas bör också att så tidigt som 1871 tilläts kvinnor inträda i statstjänst som läkare och som lärare – en tidpunkt som man kan jämföra med att detta blev möjligt i Sverige först långt in på 1900-talet.

Under vintern 1867 vistades familjen Krukovski i Petersburg och där kom de båda systrarna i kontakt med en grupp radikala studenter och studentskor. De unga flickorna i denna krets ville resa ut till främmande universitet för att studera och skaffa sig kunskaper i syfte att bättre kunna bekämpa despotin och förtrycket i hemlandet. Föräldrarna, som uppfostrat sina döttrar till goda hustrur och utsökta världsdamer, motsatte sig helt naturligt dessa önskemål. Därför hade flickorna uppfunnit en för denna tid karakteristisk taktik – de ingick formäktenskap med manliga kamrater som ivrade för samma idéer som de själva. Många av de studentskor som vid denna tid studerade i Europa, framför allt i Zürich, var på detta sätt gifta med unga män, vilka efter att ha fört dem ur föräldrahemmet hade ledsagat dem till ett universitet och sedan lämnat dem där. Det var på detta sätt som Sonja Krukovski blev gift med Voldemar Kovalevski, som själv planerade att studera geologi i Tyskland.

På våren 1868 reste det omaka paret till Heidelberg. Sonja Kovalevski studerade där matematik för Königsberger och fysik för Kirchhoff och Helmholtz. Königsberger hade tidigare varit elev till professor Karl Weierstrass i Berlin, en av världens främsta matematiker och grundläggare av den moderna analysen. Det var på Königsbergers inrådan som Sonja Kovalevski hösten 1870 reste till Berlin, fast besluten att fortsätta sina studier för den berömde matematikern.

Denna artikel var införd i SvD den 25 november 1962. Foto: SvD:s arkiv

Weierstrass blev snart övertygad såväl om hennes begåvning som om hennes entusiasm för sina studier och blev sedan hennes bäste vän och hjälpare. Då universitetet i Berlin ej tillät kvinnor att åhöra föreläsningarna, erbjöd han sig att ge henne privatundervisning. Denna undervisning pågick till 1874, då hon erhöll doktorsgraden in absentia vid Göttingens universitet. I en hel serie av brev till olika personer i fakulteten i Göttingen lade Weierstrass fram hennes sak på ett mycket skickligt sätt – väl medveten om att han företog sig något ytterst ovanligt när han föreslog att en kvinna skulle promoveras.

Med tiden vande sig Weierstrass att diskutera alla sina idéer med Sonja Kovalevski, och de brevväxlade ständigt, frånsett ett par av de år hon befann sig i Ryssland. Tyvärr brände Weierstrass hennes brev efter hennes död, under det att hans egna brev till Sonja Kovalevski togs om hand av Gösta Mittag-Leffler. Denne var elev till Weierstrass 1875-1876 och blev 1881 professor vid Stockholms högskola. (Den unika brevväxlingen mellan Weierstrass och Sonja Kovalevski finns bevarad på Mittag-Lefflerinstitutet i Stockholm).

En av de främsta uppgifterna inom analysen under denna tid var att fullborda Abels och Jacobis arbete om elliptiska och abelska funktioner. Detta var det första område som Sonja Kovalevski studerade i Tyskland, först för Königsberger och sedan för Weierstrass, och ett av de arbeten hon författade under studieåren i Berlin rörde detta ämne. Hon vidareutvecklade även en matematisk undersökning av Laplace om Saturnus ringar. Men hennes väsentligaste arbete under denna tid, som trycktes i Crelles Journal 1884 samt även separat som doktorsavhandling, bar titeln "Zur Theorie der partiellen Differentialgleichungen". Det är en undersökning av betingelserna för att en potensserie, som formellt uppfyller en partiell differentialekvation, också verkligen skall konvergera inom något visst område.

Under studieåren levde Sonja Kovalevski ytterligt ensam. Hennes skygghet och opraktiskhet, känslan av det skeva i hennes förhållande till mannen, fruktan att kompromettera sig i sin ensamma ställning, allt bidrog till att hålla henne kvar i hennes isolering. Julia Lermontoff – en väninna som genom Sonja Kovalevskis förmedling erhållit föräldrarnas tillstånd att studera kemi i Tyskland – beskrev deras gemensamma tid på följande sätt: "Vårt liv i Berlin var ännu mycket enformigare än i Heidelberg. Vi bodde helt ensamma. Sonja hängde hela dagen över sina papper, jag var på laboratoriet ända till aftonen. Om kvällarna, efter att ha ätit i all hast, satte vi oss på nytt till arbetet."

På hösten 1874 återvände Sonja Kovalevski till Ryssland. Hennes make, som hållit sin del av överenskommelsen dem emellan, hade hela tiden önskat och hoppats något annat. Skenäktenskapet gled också så småningom över till ett verkligt äktenskap. Då makarna tillbragte vintern 1875/1876 i Petersburg började Sonja Kovalevski ägna sig åt skönlitterärt författarskap och skrev bl.a. tidningsartiklar, poesi, teaterkritik och även en roman, "Privatdocenten", en skildring från ett tyskt småstadsuniversitet. "Hon blev nu" – för att citera hennes svenska levnadstecknare Anne-Charlotte Leffler – "centrum i en i intelligens och andlig livaktighet utsökt krets, en sådan som man knappt kan finna någon annanstans än i Rysslands huvudstad. Ty att verkligt upplysta och frisinnade ryssar övergå alla andra i mångsidighet, fördomsfrihet, vidd inom andens värld, det erkännes av alla som umgåtts i sådana kretsar."

Sonja Kovalevski fick en dotter år 1878, men trots detta blev hennes äktenskap icke lyckligt. År 1880 blev svårigheterna henne övermäktiga, och hon lämnade Ryssland, besluten att på egen hand skapa en framtid för sig och sitt barn. Hon uppsökte på nytt Weierstrass för att få råd och hjälp med sina forskningar, och hon började på hans inrådan studera problemet om ljusets fortplantning i ett kristalliniskt medium. Ett par år senare begick hennes make självmord efter en misslyckad affär. Det blev en svår chock för henne men gjorde på längre sikt hennes situation lättare, ty hon hade nu sin frihet att acceptera den anställning i Stockholm, som redan tidigare varit på tal.

Den som gjorde det möjligt för Sonja Kovalevski att få denna anställning var den tidigare omnämnde Gösta Mittag-Leffler, som då var nyutnämnd professor i matematik vid Stockholms högskola. Han hade träffat Sonja Kovalevski ett par gånger vid besök i Petersburg och hade därvid fått ett så starkt intryck av hennes matematiska förmåga, att han sökte utverka att hon kallades till docent vid Stockholms högskola. På hösten 1883 kom hon också till Sverige. Trots allt motstånd som restes från konservativt håll lyckades Mittag-Leffler genomdriva att hon från och med 1 juli 1884 blev professor på fem år. Vid femårsperiodens utgång fick hon professuren på livstid. Hennes föreläsningar, som redan hösten 1884 hölls på svenska, behandlade bl.a. partiella differentialekvationer, abelska och elliptiska funktioner, potentialteori, algebra och analytisk talteori.

Även under Stockholmsåren växlade Sonja Kovalevski mellan matematiskt och skönlitterärt författarskap. På hösten 1886 påbörjade hon det matematiska arbete som skulle bli hennes främsta, "Sur le problème de la rotation d'un corps solide autour d'un point fixe". För detta arbete mottog hon den 24 december 1888 franska vetenskapsakademiens Bordinpris, ett pris som på grund av arbetets stora förtjänster höjdes från sedvanliga 3 000 till 5 000 franc. Men under samma tid, år 1877, författade hon även tillsammans med Gösta Mittag-Lefflers syster, Anne-Charlotte Leffler, ett drama, "Kampen för lyckan". Under 1889 skrev hon den förut omtalade skildringen av sin barndom, "Systrarna Rajevski". Vid sin död 1891 efterlämnade hon ett flertal litterära arbeten, bland dem romanen "Vera Vorontzoff", som publicerades postumt av Ellen Key tillsammans med några småstycken och romanfragment.

Sonja Kovalevski kunde någon gång klaga över att Stockholm var en småstad, där den andliga horisonten var trång och toleransen medeltidsmässig. Hon lärde likväl känna flera av dåtidens skandinaviska kulturpersonligheter – Ibsen, Björnson, Ellen Key, Jonas Lie och Nansen, och många av dem ha vittnat om originaliteten och tjuskraften i hennes personlighet. Ellen Key beskrev henne som sammansatt av de yttersta motsatser och sade bl.a. att hon ägde "en modern analyserande intelligens och en österländskt fruktbar fantasi, hon var både en exakt matematiker och en idealistisk drömmare".

Att Sonja Kovalevski lyckades nå den position som hon gjorde berodde på en hel serie speciella omständigheter. I dag, 80 år senare, är de flesta yttre hinder, som hon hade att övervinna, undanröjda. Likväl är antalet kvinnliga matematiker här i landet mycket litet och de kvinnliga studerandenas intresse för matematik begränsat. Detta förhållande är föga tillfredsställande, eftersom behovet av skickliga matematiker och statistiker är stort och den största begåvningsreserven på detta område rimligtvis bör finnas bland kvinnorna. Sannolikt är det så att fördomar och föråldrade traditioner alltjämt fäller utslaget vid deras val av utbildning, speciellt då det gäller högre studier. Det vore glädjande om kvinnornas yrkesval i framtiden kunde ske efter mindre konventionella linjer. Här borde Sonja Kovalevskis gestalt kunna fungera som ett inspirerande föredöme – hon är dessutom ett lysande exempel på att matematisk begåvning väl kan förenas med känslighet och fantasirikedom.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Sonja Kovalevsky (1850–1891) var Sveriges första kvinnliga professor.

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 25 november 1962.

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X