Annons

Göran Schildt:Mumintrollets förtrollning

Alla verkligt stora diktverk i det förflutna har en tendens att förvandlas till barnböcker men det händer också att de bästa barnböckerna blir lektyr för vuxna. Det torde redan ha hänt med Tove Janssons Muminböcker och Muminserier som är välbekanta för Svenska Dagbladets läsare. Fil dr Göran Schildt presenterar här Tove Janssons och Mumintrollets världsbild.

Under strecket
Publicerad
Mumintrollet började gå som daglig serie i SvD den 1 mars 1955.
Mumintrollet började gå som daglig serie i SvD den 1 mars 1955. Foto: SvD:s arkiv

Människor som har egna barn att läsa sagor för har det lättare än de som utan denna ursäkt dras till böcker, vilka i förlagens kataloger upptas under rubriken "Barnbiblioteket”. Eftersom undertecknad hör till dessa missbytta, som måste odla sitt barnasinne alldeles på egen hand, och eftersom jag vid sidan av en gammal klockarkärlek till "Alices äventyr i Underlandet”, "Max och Moritz”, "Pelle Snusk” och "En världsomsegling under havet” på senare år allt livligare kommit att uppskatta Mumintrollet, har jag för säkerhets skull snickrat till en överskylande teori om barndomen som människans geniala ålder.

Varför visar alla verkligt stora diktverk i det förflutna en tendens att förvandlas till barnböcker? "Iliaden” och "Odysseen”, ”'Tusen och en natt”, "Gullivers resor” och "Don Quijote” är bara några exempel på denna egendomliga glidning, som måste bero på att barnen spontant befinner sig på samma våglängd som fantasiens och känslans genier. Om denna förklaring är riktig, blir det också naturligt att de bästa barnböckerna växer ut ur sin begränsade sfär och bli uppskattade av de vuxna. Grunden, de enkla konflikterna och de helgjutna gestalterna, som på ett nästan symboliskt sätt inkarnerar livets sanningar, är gemensamma för båda genrerna: barnen upplever dem direkt, de vuxna mera intellektuellt, det är hela skillnaden.

Mumintrollet är ett gott exempel på barnboken som växer över sina gränser. Han uppträdde först i en anspråkslös barnberättelse, roade sedan en krets finländska konstnärer och intellektuella och är numera en världsberömd seriefigur, minst lika välbekant för tidningarnas till åren komna läsare som för de yngsta. Detta att Mumin blivit en seriefigur hör till dessa tillfälligheter, som efteråt verkar förutbestämda och omistliga. Finns det ett medium mera lämpat för kontakt med fullvuxna människors kvarlevande barnasinne än seriernas enkla gestalter med rökmolnsrepliker, som man nästan i smyg kan ögna igenom på några sekunder, sedan man läst sin tidnings seriösare notiser? Och finns det en konstart som sorgligare försummats av konstnärerna än denna? Tidningsserierna har fötts ur tekniska och psykologiska förutsättningar, som gjort dem till vår tids kanske genuinaste folkkonst. De har i hög grad präglats av ett hantverkligt tillfredsställande av publikens behov, men nästan aldrig använts som kongenialt medium av en skapande konstnär. Det behövdes en Tove Jansson för att få oss att förstå detta, och hennes fall lär oss också varför serierna så länge fått vänta på sin diktare: hos henne förenas en kombination av gynnsamma omständigheter, som knappast tidigare sammanstrålat hos en och samma person.

Annons

Den första av dessa är en mirakulöst bevarad kontakt med barndomens värld. André Gide har definierat geniet som en person vilken med mannaålderns krafter och möjligheter förverkligar barndomsårens drömmar. Tove kan sträcka på sig: om henne gäller i hög grad att hon gör vad barn ville men inte får göra. Hon har ägt och delat bostad med en verklig, levande apa markattan Poopoli, som stal hatten av många gästande damer och älskade att åka spårvagn. Hon har med egna händer byggt sig ett hus av vrakspillror (plus litet vanligt virke, för att vara exakt) på en alldeles egen ö i yttersta havsbandet. Där har hon på stranden arrangerat det vitnade skelettet av ett Gräsligt Vidunder, som förbereder modiga gäster på mötet med en god del av de sensationer som gjorde vår barndom så meningsfull, alltifrån besök i en Spökskog, övernattande på världens minsta vind och äran att få hälsa på Toves pappa och mamma, vilka denna barndomssommarvackra dag, naturligtvis puttrar förbi i en fiskarmotorbåt, välförsedda med utfärdskorgar och kaffepanna. Den utomstående kan bara konstatera men inte förklara miraklet att Tove lyckats bli en fri, fullvuxen människa utan att bryta de kärlekens och den oansvariga lekens band som gör henne till det lyckliga Mumintrollet med den klokaste av Muminmammor och den värdigaste av Muminpappor – att inte tala om gemenskapen med syskon, bästa vänner, tankspridda Hemuler och oundvikliga Filifjonkor.

Detta kvarlevande i en ogrumlad barnvärld är dock bara den ena sidan av Toves personlighet. Den andra är en målmedveten och genom hårt arbete skolad konstnärlig begåvning. Tove är Målarinna med stort M, hon bor i en av Helsingfors största och på bohemtraditioner rikaste konstnärsateljéer, hon målar fresker för offentliga lokaler, ställer ut manligt kraftfulla oljedukar och betraktar fortfarande denna del av sin verksamhet som sin Verkliga och Allvarliga. Mätt med strängaste mått kan man om Toves måleri säga att det väl försvarar sin plats bland ett tiotal andra realistiska landskapsskildrares prestationer i Finland. Men det finns konstnärliga impulser som inte kan komma till tals i en sådan konst. Dessutom är det svårt att leva som lovande målarinna i Finland. Tove började tidigt medarbeta med teckningar i tidningar och tidskrifter. Under mer än ett decennium illustrerade hon vitsarna i det numera avsomnade skämtbladet Garm; det var här hon fulländade och utbildade sin speciella berättande stil med dess sinne för del drastiska, hemtrevliga och fysionomiskt uttrycksfulla. Och det var här Mumintrollet föddes: hon började som ett slags signatur rita in det lilla djuret i någon vrå av sina skämtteckningar och gradvis fick det allt mera att säga till om.

Denna artikel publicerades i SvD den 31 december 1956.
Denna artikel publicerades i SvD den 31 december 1956. Foto: SvD:s arkiv

Tove var i själva verket sällsynt väl ägnad att arbeta som illustratör: ordet och bilden står hos henne i ett högst ovanligt inbördes beroende. Hon är varken visuell eller litterär isolerat, utan båda i en förening, varom följande exempel kan ge besked. På grund av sin rikssvenska mor och sina sommarvistelser i den helt svenskspråkiga skärgården är hon inte någon överdängare i finska språket och blev därför ytterst häpen när hon för något år sedan fick höra hur alfabetet läses på finska: bokstäverna F M och D heter sålunda "äffä”, "ämmä” och "pehmeä tee”. För henne blev de genast levande väsen och hon tecknade på stående fot både Äffäs, Ämmäs och Mjuka Tes porträtt. Många av hennes gestalter är på detta sätt födda ur ett ord, både lilla My (som kommer av måttenheten), Hatifnattarna ("fnatta omkring”), Hemulen ("ohemul”), Mårran osv. Episoden i "Trollkarlens Hatt”, när alla de utländska orden i ett lexikon kryper ut och översvämmar muminhuset, är upplevd verklighet för Tove.

Men hennes fantasi arbetar också i motsatt riktning: de individuella väsensdragen hos familjemedlemmar och nära vänner har tagit synlig gestalt i några av hennes mest karakteristiska gestalter samt klätt sig i ett målande namn. Muminmamman, Snusmumriken, Sniff och Snorkfröken torde höra hit. Denna sida av Toves skaparförmåga kan givetvis bara de initierade till fullo uppskatta, men också den oinvigda känner att dessa gestalter har rötter i det levande livet. Behöver vi ett ytterligare exempel på hur allting blir uttrycksfullt väsen och dramatiskt skeende för Tove, kan vi begrunda en typisk naturbeskrivning i en av hennes böcker: "Lågt över horisonten flög en rad svarta moln med hotfullt rynkade ögonbryn”. Det slags verklighetsupplevelse kan hon inte tolka i sitt postimpressionistiska måleri, och eftersom hon är alltför ironiskt medveten för att ge sig hän åt primitivismens eller naivismens attityder har hon valt sagoberättarens roll, som ligger just så halvvägs mellan barnets affektladdade värld, låtsaslekens konventioner och den fullvuxnas intellektuella klarsyn som det passar henne.

Tove Janssons fruktbara dilemma ligger alltså i dragkampen mellan ord och bild, mellan det litterära och det visuella. Att hennes första försök i mumingenren gav övertaget åt ordet berodde troligen på att målarinnan hos henne så länge förtryckt författarinnan. I böckerna "Kometjakten”, "Trollkarlens Hatt”, "Muminpappans Bravader” och "Farlig Midsommar” är illustrationerna få, fastän väsentliga. Hon röjer sig dock genom äventyrens alltigenom visuella karaktär: de är så klart sedda i det fysiska rummet, att de med lätthet kunnat överflyttas till teaterscenen. I "hålboken” "Hur gick det sen?” tog bildsinnet revansch: här har texten inskränkts till ett versifierat minimum. Vid denna tid, 1953, började hon också rita sina tidningsserier, det kanske genuinaste uttrycket för hennes begåvning, den form som bäst svarar mot hennes förutsättningar: den är visuell, litterär, dubbelbottnad och riktar sig till muminsinnade av alla åldrar. Här blir också hennes insats värdefullast: om det någonsin behövs ett humorns, fantasiens och toleransens motgift är det efter det dagliga inmundigandet av tidningsnyheternas och annonsernas hälsovådliga kost.

Hunnen så långt i min utredning märker jag att jag ännu ingenting sagt för att närmare klargöra mumintrollets egenheter: jag har riktat mig till idel muminvänner. Antagligen kan man bara tala med invigda om dessa väsen, det går inte att förklara dem. Jag vill i alla fall säga några ord om det jag tror är muminsagornas budskap till världen.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Toves gestalter blir så levande, därför att de karakteriseras genom det för människan kanske väsentligaste spänningsförhållandet: brytningen mellan vad vi är och vad vi vill vara, mellan vår skröplighet och våra ambitioner. Här finns inga helgjutna och enkelriktade karaktärer, sådana som brukar uppträda i serier (och även i finare litteratur), inkarnationer av Egenskaper eller Idéer. De klumpiga djurkropparna som ändå kan uttrycka så mycken mänsklighet – det är grundtemat som obegränsat varieras. Typiskt för Toves personlighetsteckning är Spöket på Fasornas O, som ambitiösast gör sin entré med repliken: "Hålvägens fantomer klagar denna dystra ödesnatt!”, men kommer av sig; med tiden blir han god vän med muminsällskapet, som förstår honom och vänskapligt uppmuntrar hans egenheter. På samma sätt är det med dem alla: Snusmumriken som går längs havsstranden och hela tiden retsamt hoppar undan vågorna – "bra förargligt för dem” –, Muminpappan med sin värdighet och memoarförfattarfåfänga, Bisamråttan som ligger i hängmattan och läser boken om Alltings Onödighet, lilla My som vill bli stor. De drivs alla av ambitioner och illusioner som ger deras liv ett innehåll. Den enda i muminvärlden som inte har några illusioner och enbart är inriktad på att med outtömlig förståelse och välvilja uppmuntra de andras är Muminmamman med sin väska för saker som kan behövas plötsligt (såsom torra strumpor, karameller, ståltråd och magpulver).

Innebär detta att mumintrollets filosofi är en variation av de gamla funderingarna om Livslögnens Nödvändighet? Absolut inte. Livslögnsfilosofien baserar sig på åsikten att alla människor i grunden är likadana och livet en monoton tröstlöshet. När illusionerna rasar finns bara den neutrala Sanningen kvar. Tove bygger på en mera realistisk psykologi: hennes gestalter kan inte neutraliseras genom några avslöjanden, de blir ledsna om de möter motgångar, men de förändras inte, utan bygger oförtrutet upp samma slags illusioner som de förlorat. Det är denna elementära individualism som Tove vill bejaka, det är den som är det väsentliga för henne.

Acceptera olikheterna, tycks hon vilja säga oss. Men hon offrar inte åt några drömmar om allförståelse och snällhetens seger på jorden. Visst kan förståelsen mellan människorna öka. I Toves berättelser återkommer ständigt temat om de skenbart osympatiska eller misslyckade existenserna – vintersportaren, herr Brisk, eller det komplexiga hembiträdet Misan, för att nämna två exempel – som bär på ett otillfredsställt behov av förståelse och småningom omvänds till muminlivssynen. Men till och med inom muminfamiljen är det långt mellan individerna och missförstånden nästan regel. Man blir så lätt stött, sårad eller besviken och utanför muminkretsen blir de flesta rent obegripliga. Där finns den frostiga Mårran, som man bara kan vara rädd för (fast hennes makt tycks ganska begränsad och det kanske egentligen är synd om henne) och de mystiska Hatifnattarna, som är likgiltiga för allting annat än deras egna ambitioner. Men man kan ändå acceptera, tycks Tove anse. Man vet aldrig med vilka man kommer att uppleva ett spännande äventyr, vilka som kan behöva en och vilka man själv en dag behöver.

Det finns i några av Toves böcker ett slags landskapsbilder som påminner om de kinesiska målarnas skapelser, där blicken kan vandra på äventyr längs slingrande havsstränder, upp på höga berg, in i skogen, fram till små hus och överallt möta levande varelser i olika sysselsättningar, alla ovetande om varandra och upptagna av sitt eget, men alla förenade av en rummets och samtidighetens gemenskap som är det opejlbara undret med det hela. Jag tror att detta panorama över Mumindalen och Granviken (där teaterbåten strandade) döljer kvintessensen av Toves livssyn: glädje över mångfalden och över att det finns plats för minsta skrymt och skrott, tilltro till lyckans alla fantasifulla former och en hälsosam insikt att vi är ganska små i den stora och villsamma världen.

Laddar…
Annons
Annons

Mumintrollet började gå som daglig serie i SvD den 1 mars 1955.

Foto: SvD:s arkiv Bild 1 av 2

Denna artikel publicerades i SvD den 31 december 1956.

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons