X
Annons
X

Yngve Lorents: Under strecket 1953: ”Arabvärlden och Israel”

Läs mer om Streckare från 100 år

Förhållandet mellan arabstaterna och Israel har på nytt dragit till sig omvärldens uppmärksamhet, sedan stilleståndsfördragen brutits genom en rad gränsintermezzon. Fil dr Yngve Lorents, som har färska erfarenheter från dessa trakter, ger i dagens artikel under strecket en överblick av frågan.

Arabiska soldater vandrar genom en raserad synagoga  i Jerusalem under 1948 års arabisk-israeliska krig.
Arabiska soldater vandrar genom en raserad synagoga i Jerusalem under 1948 års arabisk-israeliska krig. Foto: AP

Meddelandena från Jordanien om häftiga israeliska anfall mot tre arabiska byar, varvid en mängd personer fått sätta livet till, har på nytt riktat uppmärksamheten mot ett högst allvarligt faktum, nämligen att det alltjämt råder krig mellan Israel å ena sidan och dess arabiska grannstater å den andra. Gränserna dem emellan är rigoröst spärrade. Vill man t.ex. från det jordanska Jerusalem bege sig över till den israeliska delen av staden, får man ta en stor omväg över Syrien och Libanon till det neutrala Cypern och därifrån tillbaka via någon hamn eller flygplats i Israel. Krigsoperationerna inställdes officiellt sedan en rad stilleståndsfördrag slutits mellan Israel och dess olika motståndare under månaderna februari–juli 1949, varvid den drivande kraften var greve Folke Bernadottes efterträdare som FN:s medlare d:r Ralph Bunche. Denne kunde göra sin medlarroll så mycket mera inflytelserik som kriget inte var militärt slutfört till endera partens seger och den andres nederlag. Ingen av parterna kunde diktera villkoren för den andra, för båda fanns det möjlighet att göra egna synpunkter gällande på förhandlingsvägen. Men genom den balansgång mellan parterna som medlaren på detta sätt blev hänvisad till uppkom lätt på båda håll missnöje, vilket i fortsättningen försvårade fördragens tillämpning. Det blev inte det lugn som stillestånden hade syftat till. Krigsstämningen och fiendskapen hölls vid liv genom en lång rad av gränsraider och överfall, odisciplinerade utbrott av hat och hämnd. Av gränsintermezzona har enligt de blandade övervakningskommissionernas uppgifter det övervägande flertalet arrangerats från den arabiska sidan. Men detta kan inte överskyla att israelerna gjort sig skyldiga till liknande övergrepp, antingen det skett som repressalier enligt den gammaltestamentliga regeln "Liv för liv, öga för öga och tand för tand" eller av andra anledningar. Och att dessa övergrepp inte försiggått utan både hårdhet och grymhet framgår av den starka reaktion som det senaste intermezzot väckt bland de tre väststormakterna. Storbritannien uttalade till och med sin djupa avsky för vad som skett och förklarade att det inte fanns någon tänkbar ursäkt för de vidtagna åtgärderna.

Har det en längre tid rått oro i Främre Orienten på grund av den arabiska nationalismens intensiva begär att avskudda sig det främmande stormaktsinflytandet, så har oron på sistone fått ytterligare ett motiv genom de bekymmer som Israelsproblemets tillspetsning vållat arabstaterna. Till en viss grad arbetar de båda motiven i samma riktning, i den mån stormakterna i arabernas ögon framstår som partiska för israelerna på arabernas bekostnad, vilket är en vanlig uppfattning bland de senare. Tillkomsten av den fria republiken Israel i maj 1948 var ett hårt slag för araberna. Reaktionen bland dem hade varit mycket stark redan när det bara gällde att förverkliga Balfour-programmet om ett nationellt hem för judarna i Palestina. Men om de också inte godkände planen, så måste de dock tolerera den, därför att det uttryckligen sades ifrån att deras egna rättigheter och intressen inte skulle få åsidosättas. Då den judiska immigrationen bl.a. på grund av Hitlerregimens judeförföljelse kraftigt steg på 1930-talet, fick Storbritannien som mandatärmakt allt svårare att balansera mellan judarna och araberna och förlorade så småningom bådas förtroende efter många års strävanden att gent emot våldsverkare från båda hållen hävda den palestinensiska regeringens auktoritet. Samtidigt stegrades de judiska anspråken, som alltmera inriktades på att förvandla nationalhemmet till en egen judisk stat, och när britterna tröttnade och gav upp mandatet, tog judarna sitt öde i egna händer och proklamerade den 14 maj 1948 den fria staten Israel. Hade judar och araber inom Palestina redan förut legat i bitter fejd med varandra, så kom nu de arabiska grannstaterna officiellt till sina bröders hjälp och inledde genom en invasion ett krig som ytterst syftade till att hindra att den nya israeliska staten trädde i funktion.

Denna artikel var införd i SvD den 5 november 1953.

I avvaktan på vad som komma skulle hade judarna lagt ner mycket arbete på att bygga upp egna försvarsstyrkor. De hade därvidlag haft nytta av att det bland deras militära ledare fanns sådana som antingen praktiserat i den underjordiska kampen mot nazisterna eller lärt modern krigföring under de allierades strider mot Rommel i Nordafrika. Araberna hade å sin sida genom en skrytsam propaganda givit världen ett intryck av militär kraft och kapacitet som inte motsvarade verkligheten. De litade på att de genom sin numeriska överlägsenhet över motståndarna lätt skulle slå dem till marken, sedan de brittiska trupperna försvunnit. Men de hade – frånsett Jordanien som sedan också kunde inregistrera positiva vinster – gjort endast mycket otillräckliga förberedelser för fälttåget. Det fanns svåra brister i fråga om försörjningstjänsten. Ineffektivitet och korruption förlamade handlingskraften. Lägger man härtill att britterna, som mot slutet av mandattiden blivit ovilliga att ingripa med våld, vägrade att leverera den ammunition som araberna behövde, så blev resultatet av kriget långt ifrån vad dessa hoppats på. Allteftersom fientligheterna fortskred, blev situationen bättre för judarna, som fått förstärkning av frivilliga från olika länder och av vapen och flygplan, trots säkerhetsrådets förbud för sådan tillförsel till någondera parten. De vidgade sitt territorium både i norr och söder. Mot slutet av året kämpade de mest mot egyptierna, eftersom de övriga arabstaterna på grund av inbördes oenighet om krigets mål och mening inte kunde samla sig till någon insats av större betydelse. Det blev också med Egypten som Israel genom FN:s förmedling först slöt stillestånd i februari 1949. Liknande avtal följde sedan med de övriga fiendestaterna.

Annons
X

Dessa avtals viktigaste uppgift var att fixera en demarkationslinje som skulle tjänstgöra som en provisorisk gräns, till dess kommande fredsfördrag kunde definitivt reglera frågan. Uppgiften var till 80 procent jämförelsevis lätt att lösa, då man mestadels lät demarkationslinjen följa den militära fronten vid avtalens ingående. Bestämmelser fastslogs i samband därmed om de försvarsenheter som skulle tillåtas utmed gränsen Tör att man i görligaste mån skulle få offensiva styrkor avlägsnade från motpartens närhet. Men på sina håll upprättades totalt demilitariserade zoner, där ingendera parten fick hålla några militära förband. Några svårigheter med administrationen har inte uppstått i två av dessa zoner som saknar bofast civilbefolkning: den ena vid ökengränsen mot Sinaiområdet, den andra i Jerusalem kring den gamla brittiska regeringsbyggnaden, där FN-personal slog sig ner. Värre var det att komma överens om en tredje zon vid Jordanfloden mellan Huleh-sjön och Galileiska sjön, där syriska trupper besatt ett område väster om den gamla gränsen till Palestina, liksom också en landremsa på den östra stranden av Galileiska sjön. Den israeliska regeringen hade förklarat att den inte kunde gå med på något stilleståndsavtal med Syrien som tillät syriska trupper vara kvar där. Förhandlingarna hade varit nära att stranda på denna fråga. Men man hade enats om en kompromiss. De syriska trupperna skulle dras tillbaka från hela det icke-syriska område som de ockuperat och israeliska trupper skulle inte få marschera in där i deras ställe. Där demarkationslinjen som drogs upp inte överensstämde med den gamla gränslinjen, blev området mellan dessa båda linjer demilitariserat i avvaktan på gränsens definitiva fixering i den kommande fredsuppgörelsen. Det underströks uttryckligen att om endera parten lät sina trupper rycka in i detta område, detta skulle utgöra en klar kränkning av stilleståndsavtalet.

Naturligtvis var det mycket svårt att vid utstakningen av demarkationslinjen förena de strategiska intressena med de demografiska realiteterna. På vissa håll var befolkningen så blandad att det var ogörligt att undgå att araber blev kvar i judisk omgivning. I den nyssnämnda demilitariserade zonen i Galiléen hade man sökt ordna den civila administrationen lokalt, så att den i judiska byar skulle skötas av judar och i arabiska av araber. Dessa försiktighetsmått hindrade emellertid inte att en rad sammanstötningar inträffade, i hög grad framdrivna även av en konflikt i en specialfråga. Israelerna hade satt gång dräneringsarbeten i de s.k. Huleh-träsken. Träsken var visserligen belägna utanför den demilitariserade zonen, men vissa kompletterande arbeten behövde göras inom zonen, och hela företaget fick verkningar som från syriskt håll betecknades som skadliga för bevattningen av jord som ägdes av araber. Tvisten ledde framför allt 1951 till elakartade sammanstötningar, som både av FN och de tre västmakterna stämplades som svåra kränkningar av stilleståndsavtalet.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Den känsligaste delen av demarkationslinjen är synbarligen den som går mellan Israel och Jordanien där intermezzon inträffar titt tätt inom Palestinas kärnområden, som delvis annekterats av Jordanien trots klar opposition från Israels sida. Annexionen som genomfördes 1950 av konung Abdullah var från hans sida sett en kompromiss. Abdullah sökte på detta sätt trygga åt sig besittningen av åtminstone en del av Palestinas arabiska områden, eftersom förvärvet av hela landet syntes honom otänkbart efter den israeliska statens tillkomst. Det var en särpolitik som vann de övriga arabstaternas ogillande, då de befarade att den skulle komma att skada de alltjämt vidhållna arabiska anspråken på hela Palestina – den kostade också Abdullah livet. Men den bidrog otvivelaktigt till att skärpa irritationen på ömse sidor av gränsen, därför att den klarlade hur starka intressemotsättningarna är mellan parterna.

Den psykologiska bakgrunden till irritationen kan kanske enklast illustreras med ett personligt reseminne. En dag i våras startade ett litet sällskap en inspektionstur från Jerusalem, passerade den lilla jordanska staden Nablus, det bibliska Sichem, och fortsatte vidare norrut ett stycke genom här ovanligt bördiga och välodlade marker. Vi stannade i en liten arabisk by helt nära gränsen till Israel. Vi togs emot av en ståtlig arabisk bonde som i kretsen av andra bybor gav en livlig skildring av de förhållanden under vilka livet nu förflyter i denna trakt. Byns invånare hade vid gränsdragningen berövats de fruktbaraste delarna av sin jord. En del av dem sitter nu i sina hus och ser på sina åkrar och fruktodlingar men kan inte komma dit, därför att de befinner sig på israeliskt territorium. De har nu i flera år fått vara åskådare till hur israelerna bärgar den skörd som de betraktar som sin. Men ibland rinner sinnet över. Och så går de en mörk natt över till "sin" trädgård och "stjäl" sin egen frukt, med slagsmål eller skottlossning som följd och med risk för att en annan natt själva bli överfallna från det motsatta hållet.

Denne man är inte ensam om sin uppfattning. Hur mycket reell grund det finns för alla de anklagelser mot gränsdragningen som den främmande besökaren får till livs är det omöjligt för honom att avgöra. Men det är omisskännligt att den arabiska opinionen på denna punkt är mycket samstämmig och att man känner sig leva under trycket av en orättvisa som blir svårare att uthärda för varje år som går. I jämförelse med nuet ter sig till och med den brittiska mandattiden, då araber och judar levde sida vid sida, trots allt som en lyckligare period. Man visar på de praktiska olägenheterna av att vägarna västerut avbrutits och stora avsättningsmöjligheter därigenom gått förlorade. Övervakningskommissionerna får ständigt nya episoder att klara upp. Och medan freden dröjer, ackumuleras bitterheten och hämndlystnaden. I arabländerna är ett av de vanligaste argumenten möt israelerna att de förbereder inte bara en ekonomisk utan också en territoriell expansion. Argumentet tas på allvar framför allt av dem som helst vill kasta judarna i havet. Men samma rädsla finns också hos dem som funnit sig i Israels tillvaro och inte längre hoppas på någon återgång till förhållandena före 1948. Därför avstänger man sig från den nye grannen, även om man själv blir lidande därpå, ty man hoppas på detta sätt kunna tillfoga honom ett större avbräck på hans ömtåligaste punkt, den ekonomiska.

Om den andra fråga som vållat uppskovet med freden, flyktingproblemet, är så mycket skrivet i svensk press att det torde vara onödigt att gå närmare in på den i detta sammanhang. Endast ett par anmärkningar skall göras. Det råder en skarp tvist mellan pärterna om orsaken till att araberna i så stort antal lämnade Israel. Från israeliskt håll är man angelägen om att betona att det inte fanns någon anledning för dessa araber att befara att de skulle bli illa behandlade och att de därför lugnt kunde stannat kvar. Israelerna gör också gärna gällande att flykten skedde på order från de invaderande arabiska arméerna. Själva uppger flyktingarna mestadels att flykten skedde spontant, att de var rädda för sina liv eller att de inte kunde tänka sig att bli underordnade en israelisk administration, av vilken de endast väntade sig orättvisor, trakasserier eller förtryck. Vilken orsaken nu än kan ha varit, så är det ett odisputabelt faktum att åtminstone 800 000 araber strömmade över gränserna till de olika arabstaterna. Deras försörjning blev ett svårt socialt och ekonomiskt problem, som inte fått någon tillfredsställande lösning, även om värdefulla insatser gjorts genom ingripande av olika hjälporganisationer tillhörande FN, Internationella Röda korset, kväkare och andra religiösa samfund. Men flyktingfrågan blev tillika ett politiskt problem som ödesdigert tillspetsade den redan förut hätska stämningen mellan parterna. Endast ett fåtal av flyktingarna har kunnat skaffa sig arbete och börja ett nytt liv i de länder dit de flytt. Där är man också rädd för en större invasion, antingen därför att man inte kan försörja dem som kommer eller inte vill, för att inte förlora en grav anklagelsepunkt mot israelerna. Den stora massan lever fortfarande i de eländigaste förhållanden i primitiva läger. De håller envist fast vid tanken att få komma tillbaka till sina gamla hem, där emellertid nu judiska immigranter dragit in och inte tänker stryka på foten.

Att situationen inte förändrats på fem år talar inte för att parterna på egen hand skall kunna komma ut ur dödläget. Men även stormakterna har under samma tid stått som hjälplösa åskådare, ur stånd att vrida utvecklingen i andra banor. Till denna hjälplöshet har i hög grad bidragit att de fört en vacklande politik som mötts med stark misstro på så gott som alla håll i de ifrågavarande länderna. Men det är en annan historia.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Arabiska soldater vandrar genom en raserad synagoga i Jerusalem under 1948 års arabisk-israeliska krig.

Foto: AP Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 5 november 1953.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X