X
Annons
X

Sigurd Petri: Under strecket 1952: ”Israel inför år 5712”

Läs mer om Streckare från 100 år

I Israel har man före oss firat det nya året. Där använder man nämligen den gamla judiska tideräkningen, enligt vilken nyåret infaller någon gång på hösten. Det var nu tredje gången som Israel kunde fira ett nytt år som självständigt folk, rapporterar pastor Sigurd Petri från Jerusalem i dagens artikel under strecket, där han också ger en sakrik redogörelse för den politiska och ekonomiska situationen i landet.

 David Ben-Gurion utropar Israels självständighet den 14 maj 1948 i Tel Aviv
David Ben-Gurion utropar Israels självständighet den 14 maj 1948 i Tel Aviv

Enligt gammal agrikulturell tradition tar Israels nya år sin början någon gång på hösten, strax innan arlaregnet börjar falla och vattna jorden för den nya sådden; då Israels kalender är månkalender, växlar datum år från år. År 1951 inföll nyårsdagen den 1 oktober, då man på övligt sätt hälsade det nya året, år 5712.

Ty genom tiderna har Israel i förskingringen bevarat den gamla tideräkningen, som räknar tiden från världens skapelse, och man vakar över den som en dyrbar nationell egendom. Även om det varit omöjligt att helt släppa sambandet med den västerländska tideräkningen, och denna är övervägande i exempelvis affärslivet, är den gamla ordningen dock så pass officiell i staten Israel, att t.ex. poststämplarna har både den israeliska och den västerländska tideräkningen. Och nyårsfesten på hösten är ett verkligt nyår, det enda som firas i Israel. Då önskar man varandra Gott Nytt År och sänder nyårshälsningar, och tidningarna innehåller tillbakablickar över det gamla året, artiklar om de aktuella problemen vid årsskiftet och uttalanden inför det nya året av folkets ledande män.

Det är betecknande, att främst bland de uttalanden från år 5711, som Jerusalem Post, den ledande engelskspråkiga tidningen i Jerusalem anser särskilt värda att lägga på minnet, kommer president Weizmanns ord vid hemkomsten från en utlandsresa i november 1950: "Det är gott att vara hemma". I den känslan firar Israel sitt nyår 5712, det tredje som självständigt folk. Ännu är det allt förhärskande glädjen över att nu äntligen den tvåtusenåriga landsflykten är slut och Israels folk fått inte bara ett eget land, utan sitt eget land, Det Heliga Landet, med Jerusalem som huvudstad.

Annons
X

Denna glädjekänsla överskyggar allt, t.o.m. de väldiga svårigheter, som den unga staten har att kämpa med. Man behöver ju bara tänka på att det lilla landet på 1,5 milj. invånare ännu inte har fred, endast vapenstillestånd, med sina grannar, en fientlig arabvärld på c:a 40 miljoner människor, som inte skyr några medel att komma åt nykomlingen i dess mitt. Det är därför ganska naturligt, att Israels förbindelser går den enda väg som står öppen, västerut över havet till länder, som givit Israel det starkaste stödet både under dess frihetskamp och dess återuppbyggnad och som Israel kan känna frändskap med kulturellt och politiskt. Denna västmaktsanknytning har på senaste tiden blivit allt starkare, en orientering som fått stöd av hela folket med undantag för kommunisterna och det starkt vänstersocialistiska mapai-partiet, vilket visade sig i ett starkt förtroendevotum för regeringens politik vid den utrikespolitiska debatten nyligen i Knesseth, det israeliska parlamentet.

Utrikespolitiskt sett är Israels läge alltså ingalunda avundsvärt, en liten västerländsk ö mitt i det stora arabiska folkhavet. Trots detta pågår återuppbyggnadsarbetet för fullt. Redan är de flesta under kriget nedbrända kolonierna uppbyggda igen och nya anlägges alltjämt, framför allt i Negevöknen, där ett kolonisationsarbete påbörjats under mycket hårda förhållanden. I Jerusalem, huvudstaden som på tre sidor är omgiven av fiendeland, håller man nu på att bygga regerings- och parlamentsbyggnader någon kilometer från gränsen. Och framför allt fortsätter man oförtrutet med det som någon har kallat själva meningen med Israel: att samla alla landsflyktiga judar hem till det utlovade landet.

Immigrationen till Israel är ett jätteföretag, om vilket torra siffror endast kan ge en svag föreställning. Landet hade före befrielsekriget c:a 650 000 judar; i dag, tre år senare, är antalet 1 300 000. Av dessa har enligt premierministerns nyårsbudskap, 210 000 invandrat enbart under år 5711. Hela judiska minoriteter har förts hem från länder, där judarna ansetts hotade av antisemitiska strömningar; främst kommer här överförandet av de stora judiska folkgrupperna i Jemen och Irak. Från Irak överfördes t.ex. 80 000 människor på några veckor med flyg i en aldrig sinande ström, en sannskyldig hjältebragd av piloterna på de tre eller fyra plan som utförde operationerna.

Har man haft tillfälle att besöka några av de jättelika genomgångslägren, imponerande både till antal och storlek, förstår man att Israel här utför ett humanitärt storverk. En stor del av problemet "displaced persons" i Europa har lösts genom denna generösa flyktingpolitik. För hundratusentals av vinddrivna, jagade och förtvivlade människor har namnet Israel betytt nytt hopp, nytt livsmod, ny framtid. Med denna synpunkt för ögonen måste man hysa den djupaste respekt för denna djärva immigrationspolitik, som trotsar alla hinder och gör ofantliga offer för en stor nationell och humanitär hederssak.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Det är en sak i immigrationspolitiken, som för en utomstående betraktare förefaller häpnadsväckande, men som är fullt förklarlig med tanke på judarnas utomordentligt starka solidaritetskänsla med de sina: Varje jude har tagits emot utan hänsyn till hans produktionsförmåga. Åldringar, sjuka och rena socialfall har strömmat in i landet. Den nationella och humanitära synpunkten har här varit vägledande: Ingen, vem det vara må, får lämnas i sticket, då de övriga återvänder hem. Men det säger sig självt vilken ekonomisk belastning det måste bli att få en så stor mängd ur produktionssynpunkt svaga eller rent av odugliga element in i landet. Därför har också nyligen beslutats om en viss sovring bland invandrarna ur nationalekonomisk synpunkt. Ändock beräknar man att under nästa år mottaga c:a 120 000 immigranter, främst från Tripolis, Rumänien och Persien. Det är något ofantligt storstilat i att denna invandring fortgår med nästan oförminskad styrka, trots att den endast försvårar lösningen av de problem som det unga Israel har att kämpa med och därtill skapar nya, som kanske kommer att bli av ännu större mått.

Direkt har immigrationen fått kraftiga återverkningar på det ekonomiska området. Det är givet, att inget land kan svälja en immigrationsström som på tre år fördubblar landets folkmängd, utan svåra ekonomiska återverkningar, allra minst en nygrundad stat, som dessutom har att bygga upp en armé och organisera ett modernt samhälle i ett i stor utsträckning krigshärjat land. Det måste ju sluka oerhörda summor redan att hålla alla dessa tiotusentals människor med kläder och föda, innan de kan sättas i produktivt arbete. Bostadsbristen blir alltmer skriande för varje ny immigrant. Därtill kommer att produktionsapparaten måste utbyggas för att skaffa försörjningsmöjligheter åt invandrarskarorna. För både jordbruk och industri föreligger emellertid ett stort uppbyggnadsprogram, som redan har börjat sättas i verket.

Men det dröjer åtminstone tre-fyra år, innan de nya kolonierna kan bli bärande, och industrien lider brist på maskiner, råvaror och kvalificerad arbetskraft. Nästan allt som behövs för industrien måste importeras och likaså en stor del till folkförsörjningen, som drabbades av ett hårt slag 1951, då en ovanligt intensiv torka förstörde mer än hälften av landets skörd. Exporten, främst frukt, pressas till bristningsgränsen men kan inte tillnärmelsevis uppväga det väldiga importöverskottet. Trots kraftåtgärder mot den ekonomiska krisen, såsom sträng ransonering, som omfattar så gott som allt med undantag för bröd, lyxskatt, höga tullar och allehanda åtgärder för att få in utländsk valuta i landet tvingas Israel framförallt att lita till utländska lån. USA har nyligen beviljat ytterligare lån på 65 miljoner dollar, och för nästa år ämnar man begära mångdubbelt större summor.

Immigrationens återverkningar på längre sikt är ännu mera djupgående. Redan i immigrationslägren kan man skymta det problem, som på sätt och vis redan är Israels huvudproblem och blir det allt mer, allteftersom immigrationen fortskrider: att sammansmälta alla dessa människor och folkgrupper till en enhet, ett folk. Frånsett det faktum att landets befolkning också innefattar c:a 175 000 araber är denna sammansmältningsprocess en oerhört svår uppgift.

Ty från alla världens hörn har de kommit, från sextio olika länder – det betyder lika många språk. Här är europeiska judar av modernaste snitt, vana vid hög levnadsstandard och jemenitiska judar från Arabiens öknar närmast på nomadstadiet, vilka lade sig under sängarna i lägren, då de aldrig sett sådana möbler och inte visste, vartill de skulle användas. Här är judar med utpräglat ateistisk eller indifferent livssyn, med toleransen som enda rättesnöre i trosfrågor, och ortodoxa judar, som inte kan tänka sig annat än att den minsta prick av Mose lag skall gälla bokstavligen för hela folket. Det är inte mycket som dessa kan synas ha gemensamt med varandra.

Men ett har de flesta gemensamt: två tomma händer – och ett land att bygga upp. De flesta, särskilt de som kommer från arabländerna eller från de europeiska lägren för displaced persons, är utblottade på allt. Ofta är hela deras föregående existens utplånad. Många kan aldrig tänka sig att någonsin mer få utöva sitt yrke; Israel har ju t.ex. ett väldigt överskott av intellektuella med hög utbildning, som måste söka sig till andra yrken. De allra flesta måste börja om på nytt och skapa sig en helt ny existens. Men många är för gamla för detta, och många är fysiskt sjuka eller i ännu högre grad psykiskt knäckta människor. Det är inte att förvåna sig över, att de som levt hela sitt liv i läger ofta är nästan apatiska och förlorat viljan och många gånger respekten både för sig själva och andra.

Av detta material skall nu byggas en stat, alla dessa skiftande människotyper skall nu sammansmältas till ett folk, som skall skapa sig en framtid.

De största svårigheterna härvidlag erbjuder de apatiska, de som förlorat tron på framtiden eller som kommit hit med alltför stora anspråk och alltför liten vilja att själva reda upp sin situation. Det har visat sig, att denna mentalitet är betydligt allvarligare för folkets framtid än t.ex. den kulturella skillnaden mellan olika folkgrupper. Här har verkligen besannat sig det ofta förbisedda faktum, att de mänskliga egenskaperna, i detta fall vilja, livsmod och inte minst ödmjukhet, förnöjsamhet och gudstro, är uppbyggande faktorer av första rangen. Så har t.ex. den omnämnda jemenitiska folkgruppen från Arabien vunnit allmänt erkännande som ett av de bästa och gedignaste tillskott Israel fått genom immigrationen, medan européerna ofta utgör verkliga problem för myndigheterna.

Språkfrågan kan synas olösbar, men här har, som så ofta annars, nationalkänslan fått fälla utslaget. Israel äger dock en nationallitteratur, förnämligare och mer känd över hela världen än de flesta folks, nämligen Gamla Testamentet, och dess språk, hebreiskan, är nu staten Israels officiella språk. Där hebreiskan fortfarande användes vid den synagogala gudstjänsten i hela världen, är den det enda språk, till vilket de flesta av människorna i denna babyloniska språkförbistring har någon anknytning och det enda språk, på vilket gemene man kan göra sig förstådd över språkgränserna.

Den moderna hebreiskan, ivrith, är inte bara ett officiellt språk, utan ett språk som alla förstår och de flesta talar, ett levande språk i betydligt högre grad än de flesta föreställer sig. För barn och ungdom är det ofta det enda språket, och man räknar med att det om trettio år kommer att vara det naturliga språket i Israel. Utifrån sett ligger det naturligtvis en fara för isolering i detta, men värdet av hebreiskan som officiellt språk torde ur nationalkänslans och den nationella enhetens synpunkt inte kunna överskattas.

De religiösa motsättningarna är betydligt mera djupgående än de kan synas vid första anblicken. De koncentrerar sig i striden kring de ortodoxas krav på att Mose lag skall genomföras på alla områden, inte bara i individens utan också i samhällets liv; egentligen står där bakom tanken på en teokratisk stat gentemot en västerländsk, demokratisk statsuppfattning. Trots att de ortodoxa är ganska få och inte har mer än något över tio procent av väljarkåren bakom sig, har de förvånande mycket att säga till om. F.n. utgör de regeringsparti i en regering, som har vissa likheter med den nuvarande svenska; av de tretton portföljerna innehar mapai, d.v.s. socialdemokraterna, nio och det religiösa blocket fyra.

Många av sina önskemål har de ortodoxa också lyckats genomföra. Särskilt gäller detta sabbaten, som hålles strängt i helgd över hela landet. Alla kommunikationer och givetvis all affärsverksamhet ligger nere från fredag kl. 18 till lördag kl. 18, och inte ens i storstäderna förekommer några offentliga nöjestillställningar, biograferna spelar inte, bilarna tutar inte, gatorna är folktomma, och allt sveps in i en stillhet, som på en västerlänning gör ett starkt intryck. På Försoningsdagen, Israels botdag, tiger t.o.m. Israels radio i över ett dygn. Vidare vakar rabbinatet noga över, att all föda är kashér, rituellt ren. Man strävar efter kontroll över alla äktenskap, som skall ingås. I Jerusalem Post diskuteras i en artikel på över en halv sida hur man skall kunna genomföra sabbatsåret, det år då jorden skall vila och alltså enligt Mose lag inte får brukas. En dylik frågeställning, så främmande för vårt betraktelsesätt, visar vilka konsekvenser de ortodoxas krav måste leda till, om de genomförs på det praktiska livets alla områden. Motståndet mot de ortodoxas krav har stöd också inom många av de religiösa riktningarna i Israel, och oppositionen mot de ortodoxa innebär alltså inte i och för sig någon negativ inställning mot religionen. Även om en sådan inställning finns hos några och många står likgiltiga i religiösa frågor, har religionen dock ett djupt fäste i Israels folk, så oupplösligt förbunden som den är med nationalkänslan, som hos judarna alltid varit oerhört stark och just nu är särskilt levande. Denna nationalkänsla har spirat fram ur det religiösa medvetandet om Israels särställning bland jordens folk, och den har skärpts och renats genom det religiösa kravet på isolering från andra folk. "Det tvåtusenåriga hoppet om att få vara ett fritt folk i eget land, Sions och Jerusalems land" – för att citera slutorden i Israels nationalsång – har hållits levande genom den bön, som varje from jude bett varje dag sedan tiden för Jerusalems förstöring:

Låt den stora basunen ljuda för vår frihet,
höj baneret för att samla våra landsflyktiga,
och för oss tillsammans från jordens fyra ändar.

Ett skönare uttryck kan knappast ges för den anda, vars senaste manifestation i historien är skapandet av staten Israel och dess uppbyggande till ett hem för de landsflyktiga judarna. I fullständig enighet kring detta stora mål står Israel inför år 5712.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

David Ben-Gurion utropar Israels självständighet den 14 maj 1948 i Tel Aviv

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X