X
Annons
X

Zenta Mauriņa: Fredens och toleransens land

Läs mer om Streckare från 100 år
Zenta Mauriņa (1897–1978). Till höger: flyktingar från Baltikum angör vid krigsfartyg 1944.
Zenta Mauriņa (1897–1978). Till höger: flyktingar från Baltikum angör vid krigsfartyg 1944. Foto: Lettlands universitetsbibliotek, Stockholms stadsmuseum

Don Quijotes författare, Cervantes, som var en både from och satirisk människa, som i sitt hjärta ägde ett levande förhållande till Gud och samtidigt kände människornas laster bättre än någon annan, säger att ingen underlåtenhetssynd bedrövar Gud Fader så mycket som otacksamhet. Och eftersom jag inte vill göra Gud Fader mera bedrövad än han redan är, vill jag uttrycka en tacksamhetskänsla som sedan länge fyller mitt hjärta.

Landsflykt är som döden – bekänner en av de gamla profeterna. Det finns många förfärliga förbannelser men ingen svårare än denna: en flykting skall du vara! Den klassiske lettiske författaren Rainis, som måste fly för tsarens agenter och levde i Schweiz i 14 år (1906–1920), säger i en av sina exildikter:

Den landsflyktiges hjärta är ett kärl med djupa sprickor:
ingen kan fylla det med svalkande vatten.
Fåglar och människor har sina fränder,
men jag är ensam, ensam.
På vägar och åkrar har varje sten sin trygga plats.
Varför får jag inte vara en sten?

När landsflykten blir en alldaglig erfarenhet för människor som lever i en ombonad och förskonad tillvaro, kan dessa inte känna den som en allvarlig erinran och en oroande maning, och de upplever inte de fördrivnas öde som ett hotfullt och ofrånkomligt element i efterkrigstidens värld. Men trots alla bekymmer för en nattmörk framtid och trots alla ständigt frätande osäkerhetskänslor, som många gånger kommit förvisningen att synas bitter och meningslös, har de hetsade och jagade flyktingarna ingenstans funnit ett så människovärdigt mottagande som i Sverige. Och likväl är osäkerhetskänslan hos många hemlösa så stor, att flera av dem i sin förtvivlan försöker ta sig över Atlanten i motorbåtar och utan några inresevisa.

Annons
X

Det är mig emellertid särskilt angeläget att tacka alla dem som kommit de fördrivna till mötes om så endast med ett litet uns förståelse. Jag vill tacka dem som stiftat de humana svenska lagarna, och jag vill tacka de hjälpsamma och försynta svenska läkare och sjuksköterskor, som anar att det i främmande land är tio gånger svårare att ligga sjuk eller för döden. Vidare vill jag tacka de svenska arbetsgivarna, som förstår att man ofta behöver ta litet extra hänsyn till alla dessa skrämda och rotlösa människor. Ty endast i en sådan atmosfär kan den plågade och sönderslitne, den som tvingas att leva skild från allt som var honom kärt, hitta igen sitt eget jag och nå frid i sitt eget inre.

Jag är fast övertygad om att det kommer att betraktas som en av de vackraste sidorna i den svenska kulturhistorien, att svenskarna under krigets och efterkrigstidens upprörda och hatfyllda förhållanden ställde dörren till sina hjärtan och till sina hem på glänt för dem som dömts till ett liv fjärran från sitt eget hemland.

På tre vägar försökte jag att komma bort från förstörelsens och hungersnödens Tyskland, dit flyktingströmmen hade drivit mig.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Framför allt ville jag försöka att komma till Schweiz. Genom många litterära reminiscenser tycktes det mig som det ideala asyllandet. Där hade för länge sedan mina andliga förfäder, Romain Rolland, Rainis och många andra, som till varje pris velat rädda friheten som sin dyrbaraste klenod, funnit ett gästfritt mottagande. Samtidigt försökte jag att få emigrera till USA, de obegränsade möjligheternas land och därtill genom Atlanten skilt från bolsjevismen, och till Sverige, det sagoomspunna Neutralien. Vid denna tidpunkt – det var 1945 – tog man på det amerikanska konsulatet över huvud taget inte emot några immigrationsansökningar från DP (displaced persons – så heter ännu i dag miljoner av utarmade och rättslösa flyktingar, som utgör en ständig plåga för den nödställda och till stor del i ruiner boende befolkningen i Tyskland). I Amerika fick man inte komma in, inte ens om flyktingen hade släktingar där som förpliktade sig att ge honom uppehälle. Vad Schweiz beträffade, kunde man utvandra dit, endast om man hade en så stor summa schweizerfranc som en utarmad flykting inte ens vågar nämna. Det var också mycket svårt att få komma till Sverige. Under ett helt år skrev jag ett otal ansökningar, fyllde i frågeformulär med eller utan fotografier, och jag sade mig själv, att om jag använt en tiondel av denna energi och uthållighet för min vetenskap och min skriftställarverksamhet, skulle jag ha kunnat bli doktor vid alla europeiska universitet och hunnit ge ut dubbelt så många böcker. Men då jag sjuk och utmattad hade gett upp allt hopp, kom jag likväl slutligen till fredens och toleransens land, och detta tack vare Folke Bernadotte, som räddat tusenden och åter tusenden från eländets avgrund.

Denna artikel var införd i SvD den 17 april 1949.

Ser man på kartan, kan man tycka att det skulle finnas plats för alla på jorden, men läser man dessa brev från olyckliga DP, som kämpar bara för att få finnas till, så tycks i alla länder utom Sverige den principen tillämpas, att utvandringskommissionerna endast tar emot unga, starka och till tungt fysiskt arbete dugliga män eller också unga kvinnor, som förpliktar sig att ta hushållsarbete i rika familjer. De sjuka och gamla, barn och krigsskadade måste stanna kvar. Har någon, och framför allt de som är ansvariga för dessa emigrationslagar, någonsin vågat tänka denna tanke till slut? Hitler lät förgifta de gamla och sjuka, och i dag… Det verkar som om slavhandeln, som för hundra år sedan avskaffades i kolonierna, återuppstått och i all tysthet blivit accepterad av alla dem som tror att de företräder humaniteten och rättfärdigheten.

Med Sverige har vi letter mycket gamla kulturella förbindelser. Allt som kom därifrån åtnjöt i min hembygd stort anseende. De äldsta skandinaviska gästerna på lettisk jord var de väldiga flyttblocken från istiden. Inte långt från min hemstad Grobina låg ett av dessa mäktiga granitblock mitt ute på sandslätten. Det var stort, hårt, starkt och främmande som en av sagans jättar. Då jag ännu var en liten flicka, tog min far mig med sig på en utflykt till "den stora stenen" och talade om för mig hur denna jätte hade kommit till vårt land. Han berättade om de olika skandinaviska länderna och hur de låg i förhållande till varandra. "Är det vackert i Sverige?" frågade jag. "Sverige är ett fritt land", svarade han. "Där finns det inga främmande herrar, inga förtryckare och inga förtryckta". "Då lever väl de bästa och lyckligaste människorna i Sverige?" frågade jag entusiastiskt. Revolutionen 1905 hade fyllt mitt barnasinne och min lättrörda fantasi med fasa och skräck.

Min far, som var läkare med en naturvetenskapsmans syn på tingen, hade mera sinne för exakta diagnoser än vaga antaganden, och han svarade först efter en stund på min fråga: "Om de bästa och lyckligaste människorna bor i Sverige, det vet jag inte. När du blir stor kan du själv fara dit och övertyga dig om hur det är. Från Riga går det fina båtar till Stockholm".

Den svenska litteraturen var hos oss väl känd. Selma Lagerlöfs samlade verk var översatta och hon beundrades hos oss liksom över huvud i utlandet kanske mera än i sitt eget hemland. Vi såg henne som en symbol för Sveriges själ, hon den goda, allt förstående, glada och humorfyllda modern, som ibland också kan ta sina barn i upptuktelse. Vi trodde, att alla svenskor var vackra dalaflickor och att de liknade Charlotte Löwensköld, och att alla sympatiska män måste ha något av Gösta Berling. Naturligtvis läste, översatte och spelade man också Strindberg, som upptäckte en ny kontinent, mannens och kvinnans hat till varandra, och som gjorde kvinnan till häxa i samma grad som Dante gjorde henne till helgon. Mer än hans äktenskapsdramer tyckte man dock om hans sagospel, särskilt Ett drömspel. Rätt väl kände man också till hans arvtagare och efterföljare Hjalmar Söderbergs förfinade pessimistiska människoskildring och Sigfrid Siwertz psykologiserande konst, som hänsynslöst avslöjar de mänskliga svagheterna, särskilt ångest- oeh hataffekterna. Vi uppskattade Hjalmar Bergmans makabra humor och överdådiga fantasi, medan hans tragik var mindre känd. Ett föga uppmärksammat men egendomligt faktum är det, att man i utlandet ofta uppskattar de författare som är ganska litet lästa i sitt hemland. Axel Munthe tas av svenskarna knappast på allvar som författare, medan hans bok San Michele i Lettland liksom på kontinenten över huvud hörde till de mest lästa under 30-talet.

Och nu har jag kommit till Sverige, fast inte på någon ferieresa och inte på någon fin båt. Men alltjämt söker jag svaret på den fråga som jag en gång ställde, och varje dag och varje ny människa som jag här möter ger mig ett annat svar:

Lever ett folk genom att bli förskonat eller genom de offer som det måste göra?

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Zenta Mauriņa (1897–1978). Till höger: flyktingar från Baltikum angör vid krigsfartyg 1944.

Foto: Lettlands universitetsbibliotek, Stockholms stadsmuseum Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 17 april 1949.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X