Annons

Ansgar Roth:Under strecket 1946: ”På tröskeln till atomåldern”

Svampmolnet efter atombomben över Nagasaki, Japan 1945.
Svampmolnet efter atombomben över Nagasaki, Japan 1945.

What you see here, What you do here, What you hear here, When you leave here,

Let it stay here.

Under strecket
Publicerad

Denna artikel var inför i SvD den 1 augusti 1946.

Dessa ord stå med jättebokstäver inristade på ett plakat vid ingången till "atomstaden” Oak Ridge i Tennessee, där ingen släpps in eller ut utan passerkort, som granskas särskilt noga. Ännu i början av 1942 låg på samma plats ett litet oansenligt samhälle med 4 000 invånare. Två år senare hade detta försvunnit och lämnat rum för en stad med jättelika fabriker – den största byggnaden hade en längd av 27 kilometer – som sysselsatte 75 000 arbetare, vilka med sina familjer bodde inom det noga inhägnade och strängt bevakade området. Där funnos butiker av alla slag, skolor, hotell, restauranger, sju teatrar, stora sjukhus samt flera kyrkor för sjutton olika kyrkosamfund, vilkas bekännare troligen allesammans hoppades på en bättre värld utan krig och bomber. Vad som försiggick i de ofantliga fabrikerna visste blott några få av ledarna. Varje arbetare kände endast till den detalj som han själv höll på med. Om han hyste någon misstanke om vad det hela gick ut på, så skrämdes han till tystnad av de kungörelser som voro uppsatta här och var i fabrikerna och stadgade tio års fängelse eller 50 000 kronor i böter för den alltför lösmynte.

Annons
Annons

Först genom den officiella amerikanska rapport, som utgavs kort efter krigets slut i augusti 1945, en redogörelse för de arbeten för tillverkning av s.k. atombomber som utförts i USA, blev det allmänt bekant att "Clinton Engineer Works” i Oak Ridge utgjorde en del av det stora företag som dolde sig under det intetsägande täcknamnet "Manhattan District” eller "DSM Project” (Development of Substitute Materials), en avdelning av Corps of Engineers och sålunda en militär organisation. Clintonfabrikerna sysslade bl.a. med separering av uranisotoperna enligt metoder, där varje enskild operation gav så ringa utbyte, att man måste upprepa den tusentals gånger för att få en produkt av tillräckligt stor mängd. Detta var orsaken till att anläggningarna i Oak Ridge fått så väldigt format. Amerikanerna frågade inte efter kostnaderna. Om de funno att en apparat blott kunde åstadkomma t.ex. 10 mg av den önskade produkten per dag, så drogo de kallblodigt slutsatsen, att hundra miljoner sådana apparater kunde framställa ett ton, och utvidgade fabriken i enlighet härmed. Då de samtidigt prövade ett stort antal skilda metoder – även sådana som föreföllo hopplösa – är det förklarligt att försöksanläggningarna krävde så ofantliga utrymmen. Den tryckta rapporten upphävde inte sekretessen. Vad som inte stod i den av professor H.D. Smyth författade redogörelsen var lika hemligt som förut eller rättare sagt ännu hemligare, och det gällde följaktligen för de invigda att hålla noga reda på vad som fick eller inte fick omtalas. "Ingen begäran om ytterligare information må framställas till privatpersoner eller organisationer”, heter det i generalmajor L.R. Groves förord. "Den som yppar eller införskaffar ytterligare upplysningar kommer att underkastas straff enligt de stränga lagar som gälla för spioneri”.

Annons
Annons

Denna artikel var inför i SvD den 1 augusti 1946.

Smyths rapport är trots alla luckor alltjämt huvudkällan till vår kunskap om de arbeten som ledde till framställning av atombomben. Redogörelsen utkom i början av 1946 i svensk översättning som dock befanns så misslyckad att hela upplagan åter indrogs. I dess ställe ha under våren flera andra förtjänstfulla "atomböcker” utgivits. Det måste givetvis vara rätt vanskligt och kännas ganska irriterande för en författare att beskriva något, vars detaljerade konstruktion han inte känner till. De allmänna principerna äro emellertid välbekanta, och en fackman på den nya kärnfysikens område har utan tvivel möjlighet att läsa åtskilligt mellan raderna i den stympade amerikanska rapporten.

Denna artikel var inför i SvD den 1 augusti 1946.
Denna artikel var inför i SvD den 1 augusti 1946.

Lektor Gösta Stenvinkel, docent i fysik vid Stockholms högskola, har i ett arbete med rubriken "Hur atombomben kommer till och verkar” (Natur och Kultur) på ett utmärkt sätt löst uppgiften att klarlägga huvuddragen i kärnfysiken så lättfattligt att alla tekniskt intresserade ha glädje av att studera hans framställning. Denna bygger naturligtvis till stor del på den amerikanska rapporten. Men författaren har dels uteslutit en mängd organisatoriska detaljer, som knappast intressera europeiska läsare, dels så vitt möjligt avstått från fackuttryck eller ock bifogat en kort förklaring, när de måste användas. Han ser ganska optimistiskt på möjligheterna att finna skydd mot atombombens verkningar. Då bomben i regel torde bringas att detonera på stor höjd, får den sannolikt knappast större sprängverkan än en stor bomb med kemiska sprängämnen. I berg insprängda skyddsrum torde därför ge effektivt skydd. Om bergväggarna är tillräckligt tjocka, stoppas även de farliga gammastrålarna. För att hejda de snabba neutronerna behöva skyddsrummen dock omges med vattentankar. Rummen böra dessutom vara så täta, att radioaktivt stoft och damm inte kan blåsa in vid den oerhörda orkan som framkallas av bomben. Denna kan framför allt karakteriseras som en fruktansvärd brandbomb. Men brandfaran kan avsevärt minskas, säger författaren, om alla ytor av trä eller annat lättantändligt material impregneras med något lämpligt ämne. Resonemanget vilar tydligen på förutsättningen att det finns gott om stora, i berget nedsprängda skyddsrum, till vilka befolkningen hinner ta sin tillflykt innan förödelsen börjar. I sådant fall kan man åtminstone rädda livet. Allt det som gör livet värt att leva får atomålderns grottmänniskor däremot avstå från.

Annons
Annons

Ett annat värdefullt, ehuru mera kortfattat bidrag till litteraturen på detta nya område har lämnats av militärassistenten vid Försvarets forskningsanstalt, kapten Bror von Vegesack. Hans bok "Om atomer och atombomber” (Kooperativa förbundets bokförlag) ger en lättläst orientering, som även för en icke-fysiker gör det möjligt att fatta vad atomenergien innebär. Amerikanska och japanska ögonvittnen berätta hur det gick till, när atombomberna detonerade i Alamogordo, Hiroshima och Nagasaki, och en svensk journalist ger en skrämmande skildring av hur det såg ut i den sistnämnda staden 40 dagar efter katastrofen. Uppgifterna om bombens verkan äro mycket motsägande och ha som bekant givit upphov till livliga strider mellan fackmännen, särskilt i fråga om effekten på en storstad med modern västerländsk bebyggelse. I boken kan läsaren ta del av båda parternas framställning och sedan själv bilda sig en mening. De japanska byggnaderna ramlade som korthus och brunno som fnöske. Av bilderna framgår att ett antal mera solitt byggda hus av sten eller betong fortfarande resa sig över ruinerna. I verkligheten är det blott skelett, vilkas hela innandöme blivit totalt "utblåst”.

"Atomkraften, Verdens håp eller undergang” (J.W. Cappelen, Oslo) är den första norska bok som behandlar atomålderns problem. Författaren, Gunnar Randers, är en ung vetenskapsman, chef för Forsvarets forskningsinstitutt i Oslo och t.f. professor i astrofysik vid universitetet. Krigsåren tillbragte han i USA, där han trädde i kontakt med flera av de atomforskare som deltogo i "Manhattanprojektet”, bl.a. Albert Einstein. Fastän säkerligen ingen av dem yppade några hemligheter för norrmannen, ger boken delvis intrycket att vara grundad på kunskaper och intryck som förvärvats i första hand. Då den dessutom är ovanligt underhållande och trevligt skriven, kan den varmt rekommenderas också åt svenska läsare. Författaren har även hunnit med att referera den amerikanska s.k. Lilienthalplanen, som framlades den 16 mars i år och går ut på att överlåta kontrollen av bombtillverkningen åt en internationell organisation, ADA (Atomic Development Authority). Då denna skulle övertaga alla uranfyndigheter i världen och driva dem i egen regi, måste varje stat avstå en liten del av sin suveränitet till ADA, och på detta fundamentala villkor stupar sannolikt hela projektet. Världsfreden kan emellertid inte vinnas utan offer, och om regeringarna inte inse eller vilja inse detta, är det enda återstående alternativet allmän kapprustning för atomkriget.

Annons
Annons

Det finns endast ett försvar mot atombomben, och det är att avlysa kriget som kampmedel i den internationella konkurrensen. Denna tes framhålles med eftertryck och all den styrka, som sakkunskapen kan skänka, av de sjutton författare som gemensamt skrivit det märkliga arbetet "En värld eller ingen, En populär expertutredning om atombomben” (Bonniers). Av bidragsgivarna äro inte mindre än fem nobelpristagare, bland dem Albert Einstein och Niels Bohr. "Det var oundvikligt att mänskligheten skulle få tillgång till elden från materiens inre”, framhåller nobelpristagaren prof. A.H. Compton i en inledning till boken. Fruktan för att motståndaren skulle komma först i kapplöpningen om det nya maktmedlet blev under kriget ett kraftigt incitament, som gjorde atomenergien tillgänglig något decennium tidigare än eljest sannolikt blivit fallet. "Ingen kontroll kan bli effektiv utan fri tillgång till fullständiga vetenskapliga informationer”, skriver professor Bohr och fortsätter: "Sådana åtgärder komma att kräva att de skiljemurar raseras som hittills ansetts nödvändiga till skydd för nationella intressen men nu stå i vägen för den gemensamma säkerheten gentemot faror utan motstycke.” Professor Philip Morrison, som inspekterat skadorna i Hiroshima, bidrar med en fruktansvärd fantasibild av vad som skulle ske, om en enda atombomb fälldes över New York City. En av Amerikas ledande astronomer, dr Harlow Shapley, redogör för solens och stjärnornas energiproduktion, som beror på kärnreaktioner i de lättaste atomerna, medan atombombens kraft alstras i de allra tyngsta atomernas inre. Den förra metoden är långt mera effektiv än den senare men torde lyckligtvis inte kunna åstadkommas på vår kalla planet. Också professor E. Wigner betonar att den av olycksprofeterna framkastade tanken, att atmosfären eller oceanen skulle kunna "stickas i brand” av en atombomb är ren spekulation. Naturligtvis, tillägger han, måste vi akta oss för alltför stor konservatism, vilket kan intygas av personer, även framstående fysiker, som skrattade åt tanken på möjligheten av en kedjereaktion i uran.

Annons
Annons

Den ende militäre medarbetaren, general H.H. Arnold, försvarar atombombens berättigande, dock endast ur ekonomisk synpunkt. Den kostar nämligen "endast” 200 000 dollar per förstörd kvadratkilometer, vilket är endast 1/6 av kostnaden med hittills brukliga bomber. Allra billigast är naturligtvis att angripa en storstad med dess täta bebyggelse. Innan kriget kommer, kan emellertid även de kemiska bomberna – som visserligen äro betydligt mindre utvecklade och ekonomiska – hinna fullkomnas så att även de bli i stånd att fördärva världen. Människans förmåga att föra krig är, tillfogar generalen, numera så stor att den inte kan tillåtas fortsätta. Genom internationellt samarbete måste vi en gång för alla göra slut på krigen. En tungt vägande slutsats, för att komma från en militär! Alla äro inte lika benägna att skära av den gren som de själva sitta på.

I bokens senare del dryftas den aktuella frågan hur hotet från atombomben skall avlägsnas. Det är ett problem inte bara för fysikerna utan för alla människor. De lösningar som föreslås äro trevande, skilja sig från varandra i väsentliga stycken och äro i vissa punkter t.o.m. diametralt motsatta. Man vågar emellertid säga att författarna äro eniga i sin önskan om "en odelad värld”, och deras förslag förtjäna utan tvivel att noga och allvarligt övervägas. Men det måste ske omedelbart. Kapprustningen för atomkriget är redan i full gång och det är här mer än någonsin fara i dröjsmål.

I detta sammanhang må till sist även den nya årgången av Kosmos, Svenska fysikersamfundets årsskrift, nämnas. Det nyligen utgivna bandet, det 24:e i ordningen, går till stor del i kärnfysikens tecken. Niels Bohr, som ju är en av föregångsmännen på detta forskningsområde, bidrar med en innehållsrik uppsats, "Nyere Undersøgelser over Atomkernernes Omdannelser”, publicerad i en facktidskrift redan 1941 men alltjämt aktuell. Blott i en punkt har författaren tyvärr visat sig mindre framsynt. På tal om de "förfärliga perspektiv” som skulle upprullas, om avsevärda mängder av uran eller torium kunde bringas att explodera, anmärker han nämligen att någon anledning till ängslan inte finns, "ehuru man knappast kan med säkerhet påstå att utvinning av atomenergien i större skala är fullständigt utesluten”. Reservationen var, såsom vi numera veta, befogad.

Annons
Annons

I övrigt skriver professor John Tandberg om de nya s.k. transuranerna, docent Lars Gunnar Sillen om urans kemi, geologen Josef Eklund om urantillgångar och energiförsörjning, docent Kai Siegbahn om kärnfysikens tillämpning i biologi och medicin, docent Nils Svartholm om "utbyteskraften”, den gåtfulla kraft som anses sammanhålla atomkärnans partiklar, vilka enligt förut gängse föreställningar borde flyga isär. Civilingenjör Olle Wernholm ger en beskrivning av betatronen, en ny typ av instrument för alstring av mycket höga spänningar. Sällskapets sekreterare, fil. dr Anna Beckman, skriver om fjolårets nobelpristagare i fysik och kemi, professorerna Wolfgang Pauli och Otto Hahn, och professor E. Hogner ägnar en minnesruna åt den bortgångne svenske fysikern C.W. Oseen och hans verk. En ovanligt innehållsrik årgång!

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons