Albert Lilius:Ur unga flickors dagböcker

Foto: TT

Man misstar sig knappast, om man säger att den som ägnar långvarig möda åt ungdomspsykologisk dagboksforskning, visar ett inte ringa mått av banbrytarhåg.

Publicerad
Denna artikel var införd i SvD den 13 juni 1944.

Denna artikel var införd i SvD den 13 juni 1944.

Annons

För historiker och väl i synnerhet för litteraturhistoriker har dagböcker länge gällt som åtråvärda urkunder. Ungdomspsykologerna har i allmänhet dragit sig för att använda dagböcker som källskrifter. När det vetenskapliga studiet av ungdomens själsliv tog fart för några årtionden sedan, väntade man sig stor vinning av modifierade naturvetenskapliga förfaringssätt. Laboratorieexperiment med bruk av mer eller mindre raffinerat konstruerade apparater stod högt i kurs. En experimentalpsykologisk forskningsgren som inte minst i Sverige nått en hög utvecklingsgrad må här särskilt nämnas: anlagsprövningen, inklusive intelligensmätningen. På en del håll har man hyst det största förtroendet till psykoanalytiska grepp. Också rundfrågemetoder har använts i stor utsträckning. Systematisk observation av växandes förhållningssätt i olika miljöer och olika situationer har bedrivits på allt flera håll. På alla dessa vägar har man kommit till särdeles beaktansvärda resultat. Men ingen ungdomspsykologisk metod är fullt tillfredsställande i fråga om djupa och komplicerade problem. I deras dunkel tränger blicken långt blott vid belysning från många olika sidor. De ungas spontana bikter om sig själva borde, tycks det, nödvändigt brukas som strålkastare. Sådana bikter finner man i skönlitterära försök, i brev till intima vänner och framför allt i dagböcker som skrivits i tanke att evigt hållas hemliga.

Annons
Annons

Det bör dock medges, att vägande invändningar gjorts av den ungdomspsykologiska dagboksforskningens kritiker. (Till dem hör även de flesta av dagboksforskarna själva). Sällan eller aldrig blottar sig en ung människa alldeles oförbehållsamt i en dagbok, inte ens om avsikten är att aldrig öppna den för någon annan. Även trots ärlig strävan skönjer hon inte alla skrymslen i sitt inre liv och kan t.o.m. göra felaktiga iakttagelser. Och hon finner inte alltid de rätta orden. Tillfälliga stämningar kan mer än varaktigare känslolägen ge färg åt skildringar och analyser. Farhågan att dagboken möjligen råkar komma i orätta händer kan också spela in. Och även där dagböcker med all sannolikhet ger tillförlitliga besked om sina författare, återstår frågan, i vilken utsträckning vittnesbörden får generaliseras.

Trots mer eller mindre klar uppfattning om de mötande svårigheternas art och grad har ett antal ungdomspsykologer, visserligen ett relativt ringa antal, under det senaste kvartsseklet gett sig i kast med mödosamma dagboksstudier. Början gjordes i Österrike och Tyskland. Den mest betydande pioniären var Charlotte Bühler, numera professor i Amerika. Alltfort är hennes insatser de märkligaste, kvantitativt och kvalitativt. Exemplet följdes efter hand i Finland, Norge och Frankrike. Detta år har rektor Carin Ulin givit ut en diger avhandling, baserad på växandes dagböcker, ett av de förtjänstfullaste arbeten som hittills publicerats på området. En del av hedern tillkommer Helga Eng, professor i Oslo, som varit författarinnans rådgivare framom andra.

Annons
Annons

Rektor Ulins bok bär titeln "Personlighetsbildningen hos unga flickor”. Huvudsyftet med den är att klarlägga "de psykiska funktionernas utveckling steg för steg i kvinnligt själsliv under ungdomstiden, speciellt de sociala funktionernas, och utvecklingen av sambandet mellan dem under tillbörligt hänsynstagande till de fysiska förutsättningarna härför”. Professor Eng har rätt, då hon säger: "Under det att tidigare dagboksforskare som regel nöjt sig med att analysera ur de enskilda funktionernas synpunkt, har fil. lic. Carin Ulin en ny och fruktbar problemställning genom att fråga efter sambandet mellan funktionerna. Författarinnan har sålunda visat nya vägar för dagboksstudiet och har med detta betydelsefulla bidrag befrämjat forskningen på detta område”.

Efter förberedande utredningar, bl.a. en skarpsynt överblick över dagboksforskningens historia och över olika forskares uppfattning om personlighetsbildning och personlighetstyper, redogör rektor Ulin för det material hon haft till sitt förfogande och de metoder hon använt. Hon har varit i tillfälle att granska 22 dagböcker ävensom flera brev- och diktsamlingar av författare i uppväxtåldern – en kollektion ägnad att imponera på en var som har erfarenhet av hur svårt det är att få dispositionsrätt över sådana ungdomspsykologiska dyrgripar. Dagboksskrivarna representerade Sverige, Norge, Österrike och man kan säga även England, samt återspeglade tre generationer. Den äldsta dagboken var från 1870-, den yngsta från 1930-talet. Då materialet ändå inte var större, hade det ur vissa synpunkter varit lyckligare, om inte så olikartade miljöinflytanden fått göra sig gällande.

Annons
Annons
Denna artikel var införd i SvD den 13 juni 1944.

Denna artikel var införd i SvD den 13 juni 1944.

Denna artikel var införd i SvD den 13 juni 1944.

De flesta dagböckerna hade skrivits av kvinnliga författare; det var ju främst flickdagböcker rektor Ulin ville ha tag på. Det är för övrigt, såsom även av hennes undersökning framgår, mycket sannolikt, att dagboksskrivandet är vanligare bland flickor än bland pojkar. Dock torde ungefär varannan pojke inom de s.k. bildade klasserna skriva dagbok under något skede av tonårsåldern.

Enligt den statistik som rektor Ulin byggt upp på sin dokumentsamling, börjar en och annan flicka skriva dagbok redan vid elva år. Några skriver ännu vid uppväxttidens slut. Ymnigast producerar flickorna dagböcker under åldern 14-18 år. Underlaget för denna statistik är ju onekligen smalt, men överensstämmelsen med andra ungdomspsykologiska rön tyder dock på att den i alla fall är rätt trovärdig.

Lusten att skriva dagbok torde nästan undantagslöst vakna först sedan könsmognaden är fullbordad och ofta mycket snart därefter. Redan någon tid, stundom ett par, tre år därförinnan begynner en period av fysisk och psykisk oro. Med de kroppsliga mognadsprocesserna följer själsliga omgestaltningar. Man är ömsom sorgsen, ömsom glad utan att förstå varför. Man står likgiltig inför mycket som nyss fängslade; nya intressen tändes, men de brinner med flämtande låga. Man är intellektuellt så utvecklad, att man lägger märke till förändringarna. Det egna jaget ter sig som en gåta, lockande, men kanske ännu mer irriterande och beklämmande. Redan nu fördjupas det självrannsakningsbehov som utgör en av dagboksskrivandets rätt vanliga drivkrafter. Men först när könsmognaden ägt rum, får detta behov nödigt energitillskott från andra motiv. Känslolivet intensifieras, inte minst kärlekstrånaden och över huvud de sociala tendenserna. Man undrar över meningen med sitt eget liv och med andras liv. Valet av levnadsbana blir alltmer aktuellt. Man söker bl.a. med det skrivna ordets hjälp ge utlösning åt sina överstarka sinnesstämningar och fastare form åt sina spekulationer. Man skriver brev, om man har en pålitlig vän att förtro sig åt. Men också om man har det, söker man ibland ensamheten och förtror sig åt sig själv i sin dagbok. Både isoleringsbehovet och kontaktbehovet kännetecknar åldern, dock, liksom de övriga nyss antydda egenskaperna, ingalunda i samma grad alla unga flickor.

Annons
Annons

Om konkurrensen och växelverkan mellan karakteristiska företeelser i ungflickornas inre liv har rektor Ulin mycket att förtälja med ledning av fjorton dagböcker. En särskilt grundlig redogörelse ägnar hon endast åt sex vilka hon av flera skäl funnit mest tjänliga för sina syften. De många och långa citaten utvisar, att de är mycket upplysande i fråga om författarinnorna, och rektor Ulin har med säkra grepp tagit upp de väsentligaste dragen till närmare skärskådande. Jämförelser med fakta ur skribenternas liv som hon samlat med stor omtanke, delvis också med stort besvär, ger dessa drag en avsevärt ökad beviskraft. Den som studerar citaten beaktande hennes tillrättaläggning av deras innebörd, kan i dem finna högst stimulerande näring för sin ungdomspsykologiska intuition.

Den kamp och det samspel mellan förhärskande psykiska tendenser som rektor Ulin blottat, åskådliggör hon också grafiskt.

Tack vare den kännedom som rektor Ulin förskaffat sig angående författarinnornas utveckling under den tid som förflutit efter det dagböckerna skrivits, har det blivit henne möjligt att undersöka även de sex dagböckernas prognostiska värde, och därvid har hon kommit till mycket positiva resultat. Det visar sig möjligt att ur ungflickors dagböcker dissekera fram i hög grad avgörande psykiska faktorer, om man som rektor Ulin har en stadig och känslig hand.

Boken är överskådligt och följdriktigt disponerad. Stilen är stram och tilltalande. De måttfullt brukade vetenskapliga termerna ökar exaktheten i rektor Ulins framställning, men försvårar självfallet läsningen för de oinvigda. Även de ungdomsfostrare som inte är fackmän i trängre mening, kan det oaktat i boken utan besvärande kraftanspänning finna mycket att ta vara på.

Sitt största värde har arbetet dock däri, att det är väl ägnat att tjäna som eggelse till och vägledning vid kompletterande ungdomspsykologisk dagboksforskning. "Personlighetsbildningen hos unga flickor” borde inte saknas i något svenskt bibliotek som i avsevärd mån anlitas av publik med spänstigt psykologisk-pedagogiskt intresse.

Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons