X
Annons
X

Under strecket 1944: ”Författarna och världsläget”

Kampen om det mänskligas framtid har tillspetsats till den grad under den nuvarande krisen att ett uppskov med ställningstagande och handling inte längre är möjligt eller tillbörligt för de ansvariga inom kulturvärlden, skriver den finlandssvenska författarinnan Hagar Olsson i sin artikel "Författarna och världsläget", vari hon behandlar diktarens relationer till nuet. Det gäller för författaren att inte förverka sin rätt som mänsklighetens talesman och redan ha många känt sig tvingade till ställningstagande av samma etiska ansvarskänsla, som en gång drev Fridtjof Nansen att lämna sina vetenskapliga uppgifter för att ägna sig åt en uppgift som inte tålde uppskov: att räcka människan en hjälpande hand.

Ett bibliotek i London efter en tysk bombräd under andra världskriget. Till vänster artikelförfattaren Hagar Olsson (1893–1978).
Ett bibliotek i London efter en tysk bombräd under andra världskriget. Till vänster artikelförfattaren Hagar Olsson (1893–1978). Foto: Sigurd Rasmussen, IBL

Ordet politik har fått en ful klang, och inte minst bland författare, konstnärer och intellektuella har det varit sed att med förakt avvisa tanken på aktivt deltagande i det politiska livet. En "politiserande" författare har uppfattats som en icke fullvärdig representant för sitt yrke, en person som tagit sin tillflykt till politiskt kannstöperi då han inte på annat sätt kunnat göra sig gällande. Det har otvivelaktigt funnits författarpolitiker av det slaget, liksom det funnits författare som i religiösa moderörelser sökt och funnit kompensation för en personlig otillräcklighet. Men det är å andra sidan också ett faktum att några av vår tids mest betydande författare av sin samvetsnöd drivits till politiskt handlande. De har utan betänkande lämnat sitt musiska tusculum för att på den politiska arenan ta del i kampen om människosläktets framtid, och de har inte gjort detta därför att de var svaga som författare, utan därför att de var starka som människor. De har tvingats därtill av samma etiska ansvarskänsla som en gång drev Fridtjof Nansen att lämna sina vetenskapliga uppgifter för att i stället ägna sig åt en uppgift som inte tålde uppskov: att räcka människan en hjälpande hand.

Jag skulle tro att dessa författare som tagit steget ut ur den "litterära" trollcirkeln och låtit handlingskravet gälla som det främsta har visat vägen för de intellektuella i denna tid. Kampen om det mänskligas framtid har tillspetsats till den grad under den nuvarande krisen att ett uppskov med ställningstagande och handling inte längre är möjligt eller tillbörligt för de ansvariga inom kulturvärlden. Den som i dag tror sig ha rätt att oberörd fullfölja sina litterära syften, medan mänskligheten i sin helhet är invecklad i en dödlig kamp för humanitetens bestånd, han skall snart märka att allt vad han skrivit varit skrivet i vinden. Han har förverkat sin rätt att vara mänsklighetens talesman.

Man kan över huvud taget inte längre upprätthålla fiktionen att författaren och konstnären skulle vara ett slags trolleriprofessor som visar sina konster inför en häpen publik och som man inte kan ställa andra krav på än att han är skicklig och behärskar sin teknik. I vår tidsålder har människan och hennes öde blivit det allt överskuggande problemet, och som en följd därav är det på alla livsområden människan vi söker, hennes halt vi prövar. Vi nöjer oss inte längre med verket som sådant, vi vill också veta vad människan bakom verket går för. Det etiska momentet har blivit om inte utslagsgivande så i varje fall mera betydelsefullt än förr. Mänsklighetens samvete har nog i stort sett förfinats, alla bakslag och sjukliga förvirringar till trots. Ett negativt belägg för den ökade etiska känsligheten får man, då man ser även politiker som hänsynslöst kränker rättsmedvetandet med alla medel försöka framställa sina handlingar som etiskt oantastliga. Den allmänna opinionen godtar inte längre att man inte lever som man lär eller att man för sin person gör anspråk på något slags dubbelmoral. I det avseendet har t.ex. inställningen till prästerna genomgått en radikal förändring under en mansålder. Och man får nog säga att prästens profana kollega, diktaren, redan fått känna på detta etiska tryck. Skriver han revolutionär poesi men lever i behagligt ombonad borgerlig miljö, blåser han krigiska fanfarer i sin lyrik men sätter sig i säkerhet när kriget kommer, undgår han inte att bli betraktad som en narr. Jag är övertygad om att detta etiska tryck på författaren bara kommer att öka och att hans betydelse som författare kommer att bli beroende av hans hållning som människa och medborgare.

Annons
X

I det avseendet har den krigs- och våldsepok vi för närvarande genomlever påskyndat utvecklingen och klarat begreppen. Den har bidragit till att rasera murarna kring den helgedom där den borgerliga världens intellektuella alltför länge har dvalts i narraktig självförgudning. Det har blivit svarta listans tid även för författarna. Man har inte frågat: vad har du skrivit? Utan: var har du stått?

Kravet som blivit ställt har varit etiskt, inte estetiskt. Det har inte gällt verket så mycket som människan bakom verket. Profanum vulgus har trängt in i den avskilda helgedomen för att fälla sina domar, och det går inte längre att visa tillbaka denna föraktade hop. Den kräver också av författaren, av prästen, av vetenskapsmannen och konstnären att han av den vanliga enkla människan skall kunna erkännas som medkämpe, kamrat och talesman. I gengäld bjuder den honom det liv han så länge fått försaka: gemenskapens.

Denna artikel var inför i SvD den 6 maj 1944.

Man har i ockuperade länder kunnat iakttaga hur till exempel kyrkan plötsligt kommit människorna nära – också dem som annars stått främmande för den – så snart det visat sig att även dess företrädare var medkämpar – inte i ord, men i handling. Då förstod människorna att också biskopen och prästen var "en av de våra": och först då kunde kyrkan bli dem ett verkligt stöd i deras stora andliga betryck. Detsamma gäller i högsta grad litteraturen. Även om den blir nedtystad lever den starkare i människornas hjärtan om dess företrädare står mitt i kampen för den gemensamma saken, än om de i oberörd avskildhet fortsätter att skriva böcker och ägna sig åt omsorgen om sin odödlighet. Det är så det gamla ordet om vetekornet som faller i jorden och dör och icke bliver allena besannas. Om litteraturen över huvud skall ha någon betydelse i samtiden utöver den att vara en förströelse och en tillflykt för inbilska narrar – vilket är den yttersta döden – måste den uppbäras, icke av drivna specialister och litterater, men av fullvärdiga människor som sida vid sida med den vanliga människan tar del i den överskuggande kampen av vars utgång såväl litteraturens som människans framtid beror.

En av de första bland de stora borgerliga författarna som vaknade till medvetande om vad tiden kräver av de intellektuella var Thomas Mann. Han spelade ungefär samma roll under förberedelserna för detta krig som Romain Rolland gjorde förra gången. Han manade i tal och broschyrer lidelsefullt de intellektuella till uppslutning kring demokratiens sak. Men det var i elfte timmen, och det var redan för sent. Och det har för resten visat sig att de intellektuella i sin självgodhet knappast kan väckas av andra argument än av stövelklacken som krossar hela deras värld. Själv var Thomas Mann minsann inte den som under tidigare år bekymrade sig om demokratien eller tänkte på att befästa humanitetens sak vid dess källa – hos folket. Han levde liksom de flesta författare i sin egen avskilda värld, och den världen var lika avlägsen från de stora massornas värld som himlen är från jorden. Men när han insåg vart det bar hän förstod han också att det var tid för de intellektuella att "gå till folket" och att det hade varit bättre om de gjort det tidigare.

Sedan Thomas Mann skrev sina upprop och höll sina tal har mycket hänt. Kriget har kommit. Och det är inte bara kriget som kommit, det är något annat också. En stor del av mänskligheten har fått göra en underlig och hemsk erfarenhet som jag ingenstans sett så gripande naket skildrad som i slutet av den unga engelska flygaren Richard Hillarys självbiografiska bok "Den yttersta fienden" – det var hans första och blev hans sista bok. Han var en typisk intellektuell ungdom av i dag, kall, egocentrisk, kritisk in i märgen mot allt slags kollektivt tänkande och kännande. Han kom direkt från Trinity College – som han själv kallar "en typisk kläckningsanstalt för den härskande klassen i förkrigstidens England" – ut i kriget, och störtade sedan i Kanalen. Ohyggligt vanställd av svåra brännskador fick han tillbringa en lång tid på krigssjukhusen, så han fick nog se det yttersta måttet av mänskligt lidande på nära håll. Men han konstaterar torrt att han kom igenom alltsammans, både kriget, kamraternas död och krigssjukhusens fasor, med sin egocentriska position säkrad, utan att falla offer för "det falska medlidandets tröttande känslosvall". Av en händelse råkade han under konvalescenstiden vara med om ett av de svåra bombanfallen mot London och kom att med egen hand hjälpa till att gräva fram ur ruinerna en medelålders arbetarkvinna och hennes döda barn. Hon låg i sin säng, blodig, nersmutsad, klädd i ett bomullsnattlinne, att av de många namnlösa offren. Det var när han såg ned i detta trötta, blodstänkta, slitna ansikte som han plötsligt överväldigades av medvetandet om något som egentligen var ofattbart för tanken. Det var inte kriget, inte de tyska bomberna reaktionen gällde. Han fick en känsla av att ha skådat in i själva det livsfientligas väsen. "Det var det Onda självt – någonting vars existens jag ditintills inte ens hade anat." För honom, den cyniska egocentrikern, blev Mänskligheten ett mycket levande begrepp efter detta. Med fruktansvärd tydlighet såg han plötsligt sig själv sådan han var: att han hade gått sin väg fram "på något underligt sätt ofärdig, blind, livlös."

Jag tror att den unga författaren som skrev sin bok så att säga mellan två dödar här har gett uttryck för något som för mången blivit en central upplevelse under dessa hemska år: att ha mött det Onda självt, detta som vi i vår upplysthet trodde var avskaffat med helvetets potentat. Och säkert är att vi har utgått från den upplevelsen väpnade med ett nytt medvetande. Vår livsbild har djupnat och mörknat och vi har på ett helt annat sätt än förut förstått hur värnlöst och lätt förintat det mänskliga är här på jorden, och vilken oavlåtlig vaksamhet och hjärtats redobogenhet det fordras för att det humana över huvud taget skall kunna bestå. Den enkla lilla människan har blivit det största av alla problem, mycket mera angeläget och betydelsefullt än någon av de stora frågor vi gjort så mycket väsen av förut.

Också för den intellektuelle kommer förhållandet till den enkla människan att bli avgörande. Han måste förr eller senare redovisa var han står i förhållande till henne. Ju mera direkt mänskligt han kan göra det, desto bättre för honom själv.

Det är mot den bakgrunden man ska se deras gärning som i denna tid valt att gå martyrernas gamla beprövade väg. Det är den mänskliga solidariteten som drivit dem till det. Varför skulle den intellektuelle ha rätt att undandraga sig martyrskapet, när den vanliga enkla människan inte kan det? Varför skulle en författare sätta sig i säkerhet, när hans broder och kamrat går i döden eller försmäktar i fångenskap och annan pina och skam? Skulle han inte då bli en främling för sin broder, en utanförstående, en som talar ett annat språk än den vars talesman han skulle vara?

En av den intellektuella ungdomens profeter här i Sverige har nyligen satt martyrskapet under debatt på ett sätt som visar att den renodlade litteraten ännu i denna dag, inför ögonen på dem som pinas och torteras och dom som dagligen vågar livet bara för att få något tryckt, kan betrakta martyrskapet från parketten och åse världens lidanden och hemsökelser som ett slags föråldrad melodram som man i vittert sällskap gör till föremål för några föraktfulla och kvicka glosor. Han förklarar helt frankt att han "avskyr allt martyrskap" och betraktar det som ett barbariskt utslag av tidshysteri och medeltidsaktig neuros. Han gör gällande att både den som offrar sig och den som tar intryck av det lider av ett sjukligt "martyrkomplex". Han framhåller att författaren arbetar på ett annat och subtilare plan än de utåtriktade handlingsmänniskorna, han bör därför hålla sig för god att ta del i den "föråldrade blodsritualen", och i stället "med en viss kallblodig oberördhet fortfara att utveckla den speciella förmåga som är hans".

Detta uttalande är värt att uppmärksammas därför att det är ett så typiskt utslag av den intellektuella förförelsen. Hela resonemanget går ut på att förklara författaren och den intellektuella arbetaren oansvarig som människa och medborgare, att bereda honom ett kryphål där han kan undandraga sig varje moraliskt ansvar och även den enklaste mänskliga solidaritet. Vi har under dessa hårda år sett många anpasslingar bland konstnärerna och litteraterna ta sin tillflykt till oansvarighetens "subtila plan". Men det är nog inte dessa som är kallade att göra konsten och litteraturen rikare. Det gror knappast något liv på dessa subtila marker. Livet har nog som förut sin rot i hjärtat, i känslokraften, i förmågan att ta ställning och stå för en sak, i den robusta viljan att såsom vetekornet dö för att icke bliva allena. Detta gäller också i litteraturen. Det som lever i dikten är inte det utfunderade, särartade och egendomliga, utan det är överskottet av det vanliga, blomman av det som finns bundet inom varje människa och som hon känner igen som sin djupaste tanke och känsla. Och var skulle detta hämtas, om inte i gemenskapen?

Den litteratur som kommer att leva och växa sig stark och betyda något för människorna i denna tid, det blir inte deras som så klokt motstått att falla offer för "tidshysterien", de utanförståendes, de oberördas, litteraternas, och det blir knappast emigranternas, utan det blir deras som stannat kvar i gemenskapen, som valt att dela den enkla människans öde, antingen i kriget, fångenskapen och skammen eller i den tysta underjordiska världen. Där växer redan nu den nya litteraturen fram i hjärtan som är allting annat än oberörda – mättad med kunskapen hos dem som sett allt och i förtärande medkänsla givit ut sig själva.

Det är på gemenskapens grund och på ingen annan som den nya, under outsägliga kval framfödda tidsålderns litteratur kan växa fram. Det blir, vare sig de mäktiga vill det eller inte, den enkla människans tidsålder, och det blir de som gått skuldra vid skuldra med denna enkla människa som kommer att skriva dess litteratur och skapa dess konst. Har man insett detta behöver man inte tillgripa någon dunsthöljd freudiansk terminologi för att förstå martyrskapets innebörd. Den är mycket enkel om man ser den ur mänsklig synpunkt. När en man som den unga Hillary med sina hägrande författardrömmar, fastän redan invalid och i fullständig avsaknad av något slags fosterländskt patos, dock med all makt strävar tillbaka till kriget, gör han det därför att hans kamrater är i kriget. Den enkla människan är i kriget. Han vill inte stå utanför gemenskapen. När en man som Arnulf Øverland väljer kampen och koncentrationslägret framom utvägen att "med kallblodig oberördhet fortfara att utveckla sin speciella förmåga" gör han väl detta därför att han skulle känna sig ha svikit sina kamrater och förnekat sig själv om han i den givna situationen skulle undandraga sig offerhandlingen. Han vill inte stå utanför gemenskapen.

Så mycket är säkert: dessa intellektuella som ännu i denna dag försvarar oberördheten och inrättar sig för ett fortsatt liv i upphöjd politisk oansvarighet, de är de farligaste fienderna till människans sak, de bästa hantlangarna åt våldsmännen och förtryckarna som ingenting högre önskar än att få den intellektuella eliten på detta sätt politiskt snöpt. De arbetar i själva verket oavlåtligt och omärkligt på att kväva den gudomliga gnistan hos människan och göra henne beredd att avhända sig sin sjävbestämmanderätt. Redan efter förra världskriget begick författarna och de intellektuella i den europeiska kulturvärlden i stor utsträckning detta svek mot människan. Genom att undandraga sig det politiska ansvaret och etablera sig som oberoende furstar i andens värld utlämnade de utan ringaste motstånd människan åt dem som skulle förslava henne och upprätta skräckens herravälde i blod och järn. Det är just denna själviska, kalla och i grunden fega inställning som får modet att dö ut i världen, allt mod, både fysiskt, intellektuellt och moraliskt – "modet att älska, att skapa, att ta risker". Det skulle vara ödesdigert om den intellektuella ungdomen ännu en gång skulle lyssna till dessa förledande och förrädiska signaler.

Man vill dock tro att kriget och våldet med sina hårdhänta metoder åstadkommit en "omskolning" av de intellektuella som inte kommer att ha varit förgäves. När en gång fredens klockor ringer över en förhärjad värld, när kanonerna tystnat och bombkrevaderna förvisats till skräckbildernas tysta förvaringsrum och de gasade spöktågen sjunkit ned som eviga beståndsdelar i folksjälarnas djup, då börjar den slutliga kampen om människans framtid på vår jord. Då kommer striden om själarna att blossa upp med en häftighet som ställer de omvälvningar vi redan varit med om i skuggan. Då gäller det för den intellektuelle att veta var han står och att vara medveten om sig själv som människa. Ingen litterär, konstnärlig eller intellektuell sysselsättning, hur betydelsefull den än må vara i och för sig, kommer då att gälla som ett alibi för människan.

Annons
Annons
X
Annons
X

Ett bibliotek i London efter en tysk bombräd under andra världskriget. Till vänster artikelförfattaren Hagar Olsson (1893–1978).

Foto: Sigurd Rasmussen, IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var inför i SvD den 6 maj 1944.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X