X
Annons
X

Erik Wellander: Under strecket 1941: ”Svensk ungdom och svensk livsstil”

Alice Babs debuterade redan som tonåring med
Alice Babs debuterade redan som tonåring med "Swing it magistern" i filmen med samma namn. Här sparkar hon boll vid Tylösands tältstad, 1941.

Scenen är ett högre allmänt läroverk vid studentexamens slut. Skrutiniet är till ända, abiturienterna äro godkända av lärare och censorer och därmed av samhället förklarade mogna. Klassläraren överbringar det glada budskapet och kallar de unga till kollegierummet. De kallade strömma in, bleka men lyckliga. Rektor framför läroverkets lyckönskan, och de nyblivna studenterna gå i en lång rad runt och tacka, ta i hand och buga eller niga för rektor, inspektor, styrelseledamöter, lärare, censorer, vittnen. Bland de bugande märkes en yngling med hår av 15 centimeters längd. För var gång han bockar sig faller håret ned över ansiktet i en tung tofs, ungefär som en hästsvans. När han åter rätar upp sig döljer denna tjocka tofs panna, ögon och näsa. För att komma ur denna brydsamma belägenhet och kunna urskilja föremålet för nästa bugning kastar han hastigt huvudet tillbaka med ett ryck, som väl avses uttrycka käck frimodighet eller vekt behag, och återvinner sålunda synfältet. Dock endast för ett ögonblick. En ny bock berövar honom åter synen, tills ett nytt huvudkast återigen befriar hans ögon från den besvärande hårmassan. Detta upprepas i exakt samma form ett trettiotal gånger.

En censor, som vill vara onämnd, ångrar att han icke redan före frukostrasten tagit den unge mannen avsides och sagt honom: "Det här är en mogenhetsprövning, ni kommer icke att befinnas mogen så länge denna hårskrud så bestämt vittnar emot er. Har ni tid och krafter och uthållighet att vårda denna hårbeklädnad, så saknar ni säkerligen det allvar inför arbetsuppgiften, som gymnasiet avser att bibringa och som är en nödvändig förutsättning såväl för grundlig vetenskaplig fortbildning som för framgång vid omedelbart utträde i förvärvslivet. Gå nu under frukostrasten och låt klippa håret, och era utsikter komma att ljusna." Ett dylikt inskridande vore säkerligen ett överskridande av censors befogenhet, men brottet mot läroverksstadgan skulle väl uppvägas av den lärdom för livet, som den långhårige abiturienten skulle ha därav.

En annan bild, från det lilla torget i ett fiskläge. En ung flicka går fram till en trädgårdsmästares bord, följd av intresserade blickar, värderande och gillande blickar från den manliga ungdomen, mera prövande och kritiska från den kvinnliga, gåtfulla från de kommersande infödingarna. Bakifrån sedd är hon helt naken, så när som på den 25 centimeter långa höftbetäckning som man så väl erinrar sig från etnografiska planschverk; här är den dock icke av fjädrar utan av tyg. Hon sätter sig på en bänk, och man har då tillfälle iakttaga, att höftklädet framtill sträcker sig högre upp samt att den sparsamt hållna dräkten kompletteras med kroppsmålning i samma färg, på läppar och naglar. Ur sandalerna sticka tårna fram, och se, även tånaglarna äro lackerade i denna skrikande färg, som ovillkorligen väcker till liv museala minnen av vilda folkslags färgglädje. Naglarnas blanka och hårda yta ger en föreställning om klor, som för tanken till primitivt liv, farlig vildmark och hälsovådlig djungel. I skarpaste motsättning härtill står flickans egen typ, detta blont och trulsigt och trohjärtat nordiska, som har sin skönhet icke i formens smidighet, tropisk färgglöd och vampyrisk farlighet utan i pastellfärgernas milda och svala behag.

Annons
X

Förbipasserande äldre herre frestas att gå fram till den unga damen och säga så som han skulle säga till sin kära dotter om han hade någon: Kära vän, kroppsvården är förträfflig, men den får icke överdrivas. Renlighet och prydlighet höra kulturen till, men påmålning är okultur, barbari eller något än värre. Livets alla uppgifter vänta på er, har ni verkligen tid och håg att ägna er kropp en omvårdnad, hittills förbehållen kvinnor vilkas yrke är att behaga männen – ett gammalt men icke särskilt hedrande näringsfång. Men den gamle herrn säger naturligtvis ingenting, han vill icke lägga sig i vad som icke angår honom. Fråga är emellertid om det icke angår även honom.

En tredje bild, från en lummig insjövik. På stranden ligga rikligt avklädda ungdomar i grupper eller parvis och följa med slöa, glåmiga ögon den förbiroende infödingens stillsamma färd. Tömda bärkartonger och omslagspapper från chokladkakor och tuggummi flyta på vattnet, uppbrutna konservdosor, sönderslagna buteljer med mera dylikt vittna om den lekamliga förplägnaden. I bakgrunden skymta campingtälten, trånga och låga tillflyktsorter, rymmande två personer i liggande eller möjligen sittande ställning. I en grupp brytes den loja tystnaden av en gäll flickröst, det är Alice Babs Nilsson, vars stämma ljuder ur en kappsäcksgrammofon. Storstadens semesterfirande ungdom återvänder till naturen.

Denna artikel var införd i SvD den 25 augusti 1941.

Till dessa bilder skulle kunna läggas många andra av lika nedslående innebörd. Vad visa de om ungdomen, hur skola de många samstämmande tecknen tydas?

Är det kanske gubbaktig kverulans att ondgöra sig över dylikt? Är det så farligt, om en yngling har långt hår som en flicka, om en flicka har tånaglarna rödlackerade? Gör det något, om semesterledig stadsungdom njuter några snabbt förrinnande sommardygns ledighet i naturens frihet?

Ånej, var sak för sig är nog icke så farlig, men det hela vittnar om en smak, en livsstil, en viljans och strävandenas inriktning, ett livsmål, som måste anses olycksbådande. Medan hos andra folk unga män ta ut det yttersta av vilja och kraft i blodig kamp, har en svensk yngling på sin mogenhetsdag sin stolthet i att vara utstyrd som en flicka. Medan i andra länder hundratusentals unga kvinnor göra mäns dagsverken för att hålla samhällsmaskineriet i gång, ävlas svenska flickor att pynta sina kroppar som hetärer. Livsmålet tycks vara detta, att kunna uppträda på badstrand och i balsal på det sätt som dikteras i de utländska filmernas dräktuppvisningar och som närmare utlägges i de stora modehusens skyltfönster.

Det frågas om orsakerna till nativitetens sjunkande. Här framträda tydligt två huvudorsaker, badstranden och balsalen. Dessa båda te sig som väsentliga livsvärden. En tredje är levnadsstandarden, den heliga Standarden, som också tycks dikteras av leverantörsintressena: man – det är den stora del av svenska folket som genom frisörer, expediter och manikurister får normer för sin livsföring – man har numera ljusa, luftiga tapeter i den och den färgen, man äter det och det, man är i år klädd i storblommig kretong – nå men om man har en vacker klänning från i fjol och icke har råd att köpa en ny? Ja, då är man tyvärr ohjälpligt utanför, på sidan om livet.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Vad är då att göra? Skall man förtvivla om den svenska ungdomen?

Nej för ingen del. Men man måste söka få en klar bild av läget, och är läget oroande, så bör man arbeta för en ändring. Nutidens svenska ungdom är nog icke sämre än forna tiders. Det är mycket allvar och mycken idealitet, som finner uttryck i studiecirklar, idrottsklubbar och andra ungdomsorganisationer. Läslusten tycks stiga med möjligheten att tillfredsställa den. De kortspelande, supande och skrålande lag, som förr ofta gjorde sommarens gröna lunder osäkra, äro nu avgjort sällsyntare. De bredaste folkskikt ha inför militärlivets stundom mycket prövande påfrestningar visat en tyst karlaktighet, som ännu för några år sedan skulle ha ansetts utesluten.

Är det då den s.k. överklassen som bär skulden? Knappast! I allt fall är varje generalisering i denna riktning utesluten för den som vid en av våra mest exklusiva skolor, ett internatläroverk, sett hur många av eleverna som anmälde sig som frivilliga i finska kriget. Det var en procentsiffra, som ställde landets manhaftigaste och mest firade idrottsföreningar i djup skugga.

Men naturligtvis har överklassen skulden på ett annat sätt. Överklassen i betydelsen av ledande och tongivande skikt har alltid skulden, då något går på tok. Och går det galet med ungdomen, så är det framför allt de vuxna inom det ledande skiktet, som ha ansvaret.

Nutidens svenska ungdom är icke sämre än forna tiders, men den har större frihet, rikare möjligheter och sämre ledning.

Till en början måste det konstateras, att hemmen mist ledningen och förlorat greppet om ungdomen. Många föräldrar medge helt slappt sin inkompetens. En far i slagkraftigaste ålder kom till en skolmagister och klagade över sin elvaårige son, som var besvärlig hemma, elak mot sin lilla syster: kunde icke läraren visa honom tillrätta? Läraren, som kände pojken som en beskedlig och lättledd natur, tog sig an saken, visade pojken tillrätta och frågade honom om han icke skämdes. Han skämdes verkligen och tog alltså i skolan den rättelse som hemmet icke förmådde få till stånd.

Hemmet undandrar sig alltså sin egnaste uppgift och kastar den på skolan.

Ett gammaldags lanthem var den bästa skola för livet som kan tänkas. Dygnets, veckans och årets rytm gav takt och stil åt envar som organiskt växte in i hemmets månghövdade arbets- och intressegemenskap. Det var slöjd, handarbete och skolkök, kroppsövning, självverksamhet och yrkesutbildning, arbetsansvar och karaktärsdaning och allt vad modern pedagogik numera fordrar av skolorna, och därtill en skolning som pekade direkt ut i det omgivande förvärvslivet. Storstadens hem kunna icke bjuda något motsvarande, redan därför att faderns och ofta även moderns arbete är helt skilt från hemmet, utföres på annat håll, i en sluten miljö, som undandrar sig barnens iakttagelse.

Ofta är hemmet också för trångt för att medge ett hemliv med väl organiserad växling av sysslor och nöjen. Barnen söka sig ut på gator och gränder och rota sig tillsammans i horder, utan tillsyn och ledning. Följden blir att särskilt fritiden blir illa använd. Skolan ger form åt barnen under den tid de stå under dess vård, sedan lägger arbetet beslag på ungdomen under sin tid av dagen, men fritiden? Och särskilt semestertiden? De senaste årens erfarenheter visa, att den lagstadgade semestertiden för oräknade ungdomar är ett olöst problem. Den svenska ungdomen har ännu icke funnit en värdig form för sin sommarledighet.

Vad ungdomen saknar, det är framförallt stil och hållning. Dessa ofullvuxna pojkar med sina valpiga rörelser, som endast militärutbildningen tycks kunna sätta fason på, dessa unga flickor, så förtjusande i tvätt och bak och slåtter och bärplockning och så oändligt misslyckade som Greta Garbo och Marlene Dietrich och Simone Simon, de söka ledning, de söka en stil, ett mönster för sin livsföring, ett ideal att forma sig efter. Och vad bjuds dem? Var hämta de sin kunskap om livet? Var få de impulser för sitt växande verksamhetsbegär?

Främst ha de då filmen, den lättast tillgängliga av alla konstformer. Kan den sägas ge en bild av livet, som manar till arbete, yrkesduglighet, plikttrohet och allvar? Är det dylika förtjänster som göra den fattiga maskinskriverskan till chefens hustru?

Men teatern då, som man nu söker föra ut till allt vidare kretsar av folket? Vilken orientering i det verkliga livet ger den? Ja lustspelet ger väl ungefär samma bild som filmen, det är sysslolösa människor som bedriva allsköns latmanskonster och företrädesvis kanske erotiska. Sorgespelet behandlar tragiska konflikter, gärna erotiska, som så helt ta hjälten i anspråk, att hans yrke, hans verksamhet som statsman eller kontorist fullständigt skymmes av passionens vilda lågor.

Även teaterstycken och berättelser i radio äro ej sällan av den art, att man rysande undrar vad dessa trägnaste av lyssnare i landsbygdens enkla tjäll egentligen skola göra sig för tankar om stadsborna och deras intressen, glädjeämnen och bekymmer.

Litteraturen då? Den mest lästa litteraturen, veckopressen och därmed jämförlig vitterlek, torde i det hela ge samma föreställning om livet som filmen, en bild av outsäglig larvighet.

Och den stora litteraturen? En för pin stilkonst högt prisad författarinna har i en svit av romaner skildrat överklassens liv i storstad och på herrgårdar. Det är de rika, förnäma, som här utställas till allmänt beskådande, de beundrade, avundade, tongivande, normbildande personerna i ledande ställning. Deras liv skildras enligt åtskilliga recensenters försäkran med etsande, skoningslös sanningskärlek. En djuplodande samhällsskildring. Här kunna alltså de kunskapssökande unga få veta sanningen om de fina, de förnäma, de framskjutna, de framgångsrika, samhällets pelare, här kunna de få ledning för sin strävan, normer för sin livsföring. Vad som då måste slå dem i denna av sanningslidelse burna framställning av livet är, att exempelvis i en svit på fyra stora delar intet utrymme finnes för yrkesverksamhet, arbete eller på något sätt produktiva intressen. Alldeles som i filmens värld drälla rotlösa dagdrivare omkring, merendels erotomaner, ofta perversa, underhållna man vet ej av vem. En jurist införes, ett hovrättsråd l.d., alltså en person med ordinarie anställning och bestämd arbetstid, men endast för att göra en ofrivilligt löjlig roll som middagstalare, en läkare införes, men endast för att öka framställningens sanningshalt med en könspecialists erfarenhet och sakkunskap. Ger dylikt den insiktssökande ungdomen en sann bild av de ledande klassernas liv i vårt land? Var utföres i så fall allt det arbete, som håller vår kultur uppe och för den framåt? Vem gör de dagsverken, av vilka vi alla äro fullständigt beroende?

Till och med prisbelönta yrkesromaner visa en egendomlig benägenhet att lämna yrkesarbetet åt sitt öde och spåra in på erotikens mera givande fält. En lärarinneroman sysslar sålunda föga med skolarbetet men så mycket mera med en verklighet, som synes helt sammansatt av erotiska önskedrömmar.

I själva verket vill det synas, som om själva formen för semesterlivet, sommarnöjeskulturen, vore ägnad att vilseleda vår ungdom i fråga om livets mening och innehåll. Ytterst få komma i beröring med ett kammarråd eller en kemiprofessor i hans yrkesutövning, men många se honom på badstranden, lat och ledig och lössläppt, och föreställningen om en dylik brunbränd semestertillvaro tycks för alltför många vara den enda de förbinda med en livsform, som i verkligheten till elva tolftedelar är fylld av pressande arbete och drygt ansvar. Att leva överklass, det är att gå i vita kläder eller utan kläder på en badstrand och bete sig som filmidolerna på Kaliforniens soldränkta plager – en önskedröm ganska vitt skild från vårt folks klimatiska och ekonomiska förutsättningar.

Undra på om vår ungdom, sliten mellan det fattiga stycke verklighet, som den känner av egen erfarenhet, och den önskedrömmarnas värld, som förespeglas den från så många håll, har svårt att orientera sig i livet, svårt att finna ett ideal, som rimligen kan tjäna till ledning när det gäller att utforma hållning och livsstil.

Vill man förstå de nya ideologierna i söder och i öster och deras framgång hos ungdomen, så måste man minnas att de tveklöst ta ledningen just vid livsstilens utformande.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Alice Babs debuterade redan som tonåring med "Swing it magistern" i filmen med samma namn. Här sparkar hon boll vid Tylösands tältstad, 1941.

Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 25 augusti 1941.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X