X
Annons
X

Under strecket 1937: ”Flyktingsproblemet i Europa”

Marika Stiernstedt (1875–1954). Till vänster judiska flyktingar på centralstationen i Stockholm, sent 1930-tal.
Marika Stiernstedt (1875–1954). Till vänster judiska flyktingar på centralstationen i Stockholm, sent 1930-tal.

Flyktingsproblemet, ett av vår tids mest brännande, är långt ifrån något nytt för vår värld eller ens för vårt land. Bland samtida goda svenska medborgare finnas ju inte så få, vilkas förfäder en gång såsom oroliga, kanske förtvivlade flyktingar undan religiösa eller politiska förföljelser i hemlandet hamnade vid svensk kust. Jag behöver bara exempelvis erinra om ättlingar av franska hugenotter eller av den stora franska revolutionens offer eller av flyktingar efter de polska resningarna mot det ryska förtrycket 1830, 1863. Personligen fick den som skriver detta en tidig kontakt med begreppet landsflykt, då jag i min barndom erfor att min egen mor tillbringade sex eller sju av sina uppväxtår just som flykting. Min morfar, en polsk godsägare, måste nämligen vid tiden för ovan nämnda resning 1863 jämte sin stora familj lämna hemorten och under betydande svårigheter söka uppehålla sig i Frankrike, denna hela 1800-talets frisinta och även storsinta upptagare av och välgörare emot flyktingar av de mest skilda kategorier – jämte England, som till och med medgav skydd åt politiska attentatorer. Mina meditationer över grymheten i en lott som kunde tvinga ut människor, tillgivna sitt fosterland, mot hemlöshetens alla risker, började alltså rätt tidigt. Jag kan minnas när jag, kanske 10-årig, frågade min far ifall landsflykt var det värsta straff man kunde få – menat för kriminella handlingar – och min förvåning parad med lättnad då pappa svarade: "Det döms man inte till i Sverige". Som strafform bortföll också landsförvisning hos oss 1864.

Vi ha dock, även vi, haft våra flyktingar undan svårtid och fattigdom. Jag syftar på den väldiga emigrationsperiod, då vårt land tömdes på en mycket hög procent gott inhemskt blod – den högsta procenten näst det utarmade Irlands. Vi ha fullt skäl vara tacksamma mot de myndigheter eller enskilda som "där borta" en gång i tiden hjälpte till rätta våra landsmän, de penninglösa och bortkomna svenska resenärerna, och till ny start i tillvaron. Jag har svårt komma ifrån idéassociationen att det stundande Delawarejubileet bland annat rymmer också en maning till dylik tacksamhet.

Bland de flyktingar utifrån som hamnat i Sverige har den nära samtiden känt bl.a. gruppen av finländare, vilka under åren 1904–05 vistades i Stockholm och hos oss åtnjöto asylrätt i egenskap av politiskt förföljda. Åtskilliga något äldre stockholmare torde med lätthet kunna minnas hur man med intresse och gästfrihet mottog dem. Under åren 1914-18 väckte medkänslan för de belgiska flyktingarna undan den tyska krigsinvasionen en inte ringa återklang i vårt land, och kanske kan man rent av säga, att insamlingen till deras förmån gav upptakt till raden av insamlingar hos oss för snarlika, småningom allt mer pressande och hjärtslitande förlopp på olika håll, såväl under världskrigets dagar som inte mindre under dess många tragiska följdföreteelsers. Tänk endast på armeniermassakrerna i Mindre Asien 1915-16, då mer än en million människor bragtes om livet. Och efter 1918, den stora ryska strömmen, som delvis passerade Sverige, dock utan att stanna här, men varav alltjämt spillror eländigt existera, särskilt på Balkan och i Frankrike, vilket senare land häpnadsväckande fortsatt att absorbera den ena floden olyckliga efter den andra, men också snart inte torde förmå mer.

Annons
X

Emellertid, medkänsla och naturlig drift att hjälpa, kort sagt den barmhärtige samaritens tankegång, är inte här det enda. Flyktingsproblemet har mer än en aspekt. Det har också en rättssida, en internationell juridisk sida, en statsmedborgarsida med ett ord, och det är denna lika mycket som barmhärtighetssidan, som i våra dagar starkt tränger på. Den ryms i begreppet: vart hör egentligen en flykting? – en formel så pass ny, att jag i Svensk Uppslagsbok, som jag konsulterat, inte ens kunnat hitta ordet flykting! Uppslagsboken, tryckt 1935 (andra tryckningen), har tydligen inte ännu hunnit observera att detta lilla tvåstaviga substantiv numera hör till det som pockar på att få sysselsätta socialt ansvarskännande liksom socialt intresserade personer överallt i vår värld.

Omedelbart brännande äro sålunda frågorna om flyktingars uppehållstillstånd och försörjningsmöjligheter (arbetstillstånd) där de hamnat, deras eventuella utvisning eller deras s.k. förpassning (att förpassas ur landet).

1800-talet var milt mot "flyktingen". Olika politiska omvälvningar och oroligheter under olika perioder drevo smärre fraktioner enskilda hit och dit och de mottogos överallt utan knot och så gott sig göra lät, när de inte direkt firades såsom de polska flyktingarna till Sverige 1863. Om de hemlösas nationalitet uppstod den tiden ingen diskussion. Skrivna lagar såväl som oskrivna, ridderlighetens, förbjödo blotta tanken på att man från länder med anspråk på civilisation stötte ifrån sig den för politisk eller religiös irrlärighet i hemlandet misshagliga. Att någon inom Europa kulturens erkända hemvist, skulle kunna vara till den grad misshaglig för sitt blotta ursprungs, sin s.k. ras skull, att han därför måste gå i landsflykt, förekom helt enkelt inte. Jag vill påminna om en detalj, som åtminstone yngre läsare kanske inte ha reda på, nämligen att före 1914 reste envar fritt hur och vart som helst inom Europa utan pass, med undantag för Ryssland och Turkiet. Dessa båda länder betraktades också populärt såsom halvt asiatiska. Turisten eller flyktingen av vilken sort som helst kunde sålunda egalt känna sig skyddad av landets lagar var helst han befann sig och så länge han uppförde sig anständigt och försörjde sig – frånsett alltså på ovannämnda områden. Envar hade full rätt att inte trivas hemma och att söka slå sig fram annorstädes.

Denna artikel var införd i SvD den 9 december 1937.

Bland världskrigets många följder blev återinförandet av passtvång en. Inte minst torde det faktum att det stora immigrationslandet Amerika slöts för invandring ha bidragit till att man överallt också i Europa började gå in för restriktioner. Inom samtliga av kriget berörda länder, inklusive de neutrala, hade som bekant de inre sociala förhållandena kommit in i en markerad evolutionsperiod, medan samtidigt på grund av såväl ekonomiska som psykologiska faktorer det individuella rörelse behovet ökat. Att inte envar arbetslös, envar inom sin egen miljö svåranpassbar person längre fick blicka bort till Amerika såsom till framtidsmöjligheternas förlovade land, torde inte kunnat undgå att återverka ytterligare oroande på den redan sjudande, öppna eller latenta efterkrigsoron i hela Europa. För de många som önskade eller rent av måste börja röra på sig slöt man dörrarna. Detta kunde inte minska utan måste tvärtom öka jäsningen – men dörrarna slötos bara ännu fastare.

I Sverige antogs 1927 en främlingslag, som införde regeln, att utlänning icke får stanna här längre än tre månader utan att begära uppehållstillstånd av socialstyrelsen samt arbetstillstånd av samma myndighet om han vill ta anställning. Samtidigt infördes den ovannämnda förpassningen. Man har sålunda att skilja på utvisning, som tillämpas på i ett eller annat avseende kriminella eller ur samhällssynpunkt direkt icke önskvärda individer, och förpassningen, som är ett lindrigare sätt att avvisa främlingar, vilka ingenting förbrutit, men som man av olika anledningar helst vill bli av med.

Vår lag stipulerar vidare, att en utlänning icke får tvångssändas till ett land, där han sannolikt skulle behandlas som politisk rebell, men till länder ur asylrättssynpunkt likvärdiga med vårt eget får han förflyttas. Detta är förklaringen till att en del olyckliga personer transporteras exempelvis till Norge, Danmark eller Holland efter ansträngningar från våra myndigheters sida att få olycksfågeln placerad. Ofta blir han förpassad vidare från den nya stationen och kretsgången fortsätter med resultat att det i våra dagar uppstått en lika sällsam som bedrövlig nomadgrupp av flyktingar, som icke ens få utgöra en sluten trupp utan där var och en enskild förblir isolerad med sitt bittra öde att vara lika ovälkommen överallt. Ett sådant sakernas tillstånd är upprörande och måste till sist psykiskt bryta ned sina offer.

Om man här i Sverige bortser från det obetydliga antal främlingar, som inte äro värda bättre än att utvisas, så undras, om ändå icke antalet förpassningsobjekt är något för stort. De ojämförligt flesta av dessa människor ha sökt sig till oss med inga andra anspråk än att få dväljas i skuggan. De söka göra rätt för sig i form av den torftigaste försörjning och ha haft det mycket svårt. Spalter skulle kunna fyllas med skildringar av vedervärdiga öden. Till den hårda kampen för brödet och grämelsen över den lott, som kommit på deras del, sällar sig den ständiga ångesten att när som helst uppehålls- eller arbetstillståndet icke anses tillräckligt styrkt och därför indrages. Det har hänt flyktingar undan otvivelaktiga politiska förföljelser i respektive fosterland, att de vid landstigningen i Sverige uppgivit sig vara turister, därför att de trott att det skulle ta sig något bättre ut. Men dessa ha därmed endast bundit ris åt egen rygg och tre månader senare ha de fått höra: Ja, ni äro ju bara turister, var då goda och res hem igen!

I den reformerade främlingslag, som antogs vid årets riksdag och som träder i kraft på nyåret, har asylrätten blivit bättre tryggad med hänsyn till den barbarisering av de politiska förföljelserna mot oliktänkande, som under de senare åren satts i system i vissa diktaturstater i Europa. Man får hoppas, att denna lagens humana mening skall motsvara av en tillämpning i samma anda, så långt denna är förenlig med allmänna säkerhetssynpunkter och läget på arbetsmarknaden under eventuell depressionstid.

På sina håll hos oss lär allmänheten tro att vårt land skulle vara "översvämmat" av flyktingar. I verkligheten är det så, att hela antalet flyktingar ur Tyskland under senare år – det är närmast dem det gäller, då man f.n. tala om "översvämning" – beräknats till cirka 115 000, därav 100 000 judar och 15 000 s.k. arier. Därav har endast ett knappt 1000-tal sökt sig till Sverige, judar och icke-judar sammanräknade. Även om siffran skulle varit den dubbla eller den tredubbla, skulle den betytt ett blott ringa befolkningstillskott till våra egna sex millioner.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Det är av intresse att ta del av fördelningen på olika länder av landsflyktiga tyska, delvis mycket högt förtjänta vetenskapsmän, judar och "arier". Om samtliga dessa kan sägas att de för det land som upptagit dem, utgjort värdefulla tillskott i odlingens tjänst. I en liten broschyr, tryckt 1937, Redogörelse och Vädjan, Insamlingen för Landsflyktiga Intellektuellas verksamhet 1933-1936, finner man följande siffror. Statistiken är visserligen av den 30 oktober 1936, alltså möjligen inte den allra senaste, men förhållandena torde proportionsvis icke ha förändrats.

Permanent placerade vid akademiska institutioner, industrier eller i allmänt forskningsarbete, summa 386, därav i USA, som har högsta siffran, 93, i England 85. Lägsta siffrorna ha Albanien, Tjeckoslovakien, Norge och Sverige med summa 1 var.

Mera temporärt placerade äro i England, där det inte minst i studentkretsar visats stor generositet, 136, medan vi i Sverige stannat vid 13. Ovan gjorda uppräkning berör endast eliten, eller dem om vilka man kanske törs säga att de äro de minst olyckliga, emedan vetenskapsvärldens kollegialitet ännu överallt betraktas såsom en hederssak.

Skandinavien som helhet torde av alla Europas områden vara det som minst och lättast berörts av det ångestmättade element som det nutida statslöshets- och hemlöshetsproblemet utgör. Det är likväl en skandinav som varit det stora namnet där, den store djärve och relativt lyckosamme föregångaren, jag menar Fridtjof Nansen, nobelfredspristagaren med mera rätt än de flesta.

Nansen delegerades för sitt land till Nationernas förbund, då detta instrument till mellanfolklig enighet skapades, och hans medarbetarskap fick alltigenom formen av kamp för just dessa hemlösa, vilka vid den tidpunkten oroande hopats på några platser i det ännu efter krigets våndor skälvande Europa, väntande på domslut och besked. Särskilt många flyktingar kommo då från Ryssland, där statsregimens radikala förändring berövat dem ända till erkänt medborgarskap. För dessa "statslösa" infördes, tack vare Nansens initiativ, en art legitimationsbevis eller som det kallats "Nansenpass". De personers intressen, som blivit försedda med Nansenpass, tillvaratogos av det under N.F. sorterande Nanseninstitutet i Genève.

Det ligger säkert ingen överdrift i påståendet att denne ende norrman, Fridtjof Nansen, en av vår tids märkligaste handlingsmän i rättfärdighetens tjänst, räddat millioner människor från desperation, hungersnöd eller död.

Sedan Nansen startade sitt verk har emellertid ingen svårighet av jättemått förekommit liknande den man nu står inför, nämligen ordnandet av förhållandena för de tyska politiska flyktingarna. Enligt tidigare bestämmelser skulle Nanseninstitutets verksamhet upphöra 31 december 1938. Något sådant är nu otänkbart. En svensk grupp av män och kvinnor med intresse för de olyckliga landsflyktiga, varifrån de än komma, gick under 1937 in till vår regering med begäran att den svenska delegationen till årets N.F.-församling måtte utrustas med uppdrag att verka för deras sak och för nansenverksamhetens upplyftande ur den "försumpning" – jag citerar generalfältläkare Fritz Bauer i ett anförande i frågan – vari den ansågs ha råkat. Stor vikt lades på att N.F. måtte lösa den svåra knuten de statslösas medborgarrätt. Det ligger ju något orimligt i att människor i våra dagar liksom sväva fritt i luften ur synpunkten inregistrering som medborgare, där de nu en gång hamnat.

Det visade sig att N.F. var fullt redo att gripa sig an med problemet och att församlingen var besjälad av önskan att fortsätta den tidigare hjälpverksamheten intill dess förhållandena i världen ordnat sig igen. Det utskott inom N.F. som fick hand om saken avgav också alltigenom positiva förslag, utmynnande i att detaljerna för en ny aktionsplan skulle utarbetas och föreläggas samtliga regeringar senast 15 maj 1938.

Det är lika mycket förbluffande som ur mänsklig synpunkt bedrövligt att erfara fortsättningen. Det gick nämligen så, att när förslaget kom upp i plenarförsamlingen, opponerade sig Sovjetrysslands delegat Stein. Varför?

Efter några formella meningsutbyten förklarade den ryske delegaten öppet att han hade regeringens i Moskva order att rösta emot varje förslag, som kunde innefatta bistånd åt ryska flyktingar undan Sovjet, eller s.k. vita.

Ryssen fick uppbära skarpa hugg, så mycket mer som besluten måste vara enhälliga. Men han stod på sig – och kunde väl inte annat heller. Ingen hjälp åt någon blev alltså resultatet, emedan Sovjet icke önskar att de lika mycket som andra olyckliga ryska flyktingarna få profitera av en hjälpverksamhet, vars hela bärande princip lyder: ingen åtskillnad till bekännelse, åskådning, religion, färg eller ras. "La situation est brutale", yttrade – enligt protokoll – den franske delegaten.

Tills vidare har frågan lösts så, på förslag av Tjeckoslovakien, Belgien, Frankrike och Holland, att en ny plan rörande internationell hjälp skall utarbetas. Kanske är meningen att man formellt skulle kunna kringgå det faktum att N.F. står bakom, då det inte kan få stå enigt. Man skulle alltså söka någon annan formell grundval. Men situationen är just nu mörk. Plenum i Genève äger rum först i september nästa år, helt kort tid således innan Nanseninstitutets verksamhet enligt beslut skulle upphöra. Att ställa de ryska flyktingarna utanför hjälpen är naturligtvis uteslutet. En ny skapelse måste komma fram. Fort måste det gå. Det gäller tusentals, hundratusentals liv, ryska och andra.

Och vad ska göras under tiden? Ingenting annat än att varje nation och varje land efter bästa hjärta och förmåga får sörja för sina egna flyktingar, sina hårt prövade ofrivilliga gäster.

Jag har för Svenska Dagbladets läsekrets velat lägga fram problemet i dess helhet, endast en lätt skiss, naturligtvis. Vilka slutsatser envar än drar för egen del i fråga om lust eller icke-lust att hjälpa, är det av stort intresse att det underliga problem vår tid avsatt i och med de många statslösas tillvaro kommer in i samtalssfären och debatten inom de lyckliga och lugna svenska hem, där man förlitar sig på att ingen förändring någonsin kan komma att inträffa.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Marika Stiernstedt (1875–1954). Till vänster judiska flyktingar på centralstationen i Stockholm, sent 1930-tal.

Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 9 december 1937.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X