X
Annons
X

Edvard Thermænius: Det förträffliga Sverige

Agnes Rotherys ”Sweden: The land and the people” utkom 1934.
Agnes Rotherys ”Sweden: The land and the people” utkom 1934.

För åtskilliga år sedan träffade jag i England en kollega från Harvard University, USA, en man vida berest i Europa och specialist på Östeuropeiska minoritetsproblem. Han fann England vara jämförelsevis mycket lyckligt lottat, där det låg ett stycke ute i Atlanten; där trivdes han och kände sig hemma. Det var en högt bildad amerikan. Men de skandinaviska länderna, och då främst Sverige, ägde i hans ögon ett alldeles särskilt företräde.

Hans trista specialitet hade naturligtvis fört honom runt till Europas oroligaste och olyckligaste nejder. Gent emot dessa framstod Norden som världsdelens lugna och trevna vrå. "När jag börjar lida av oron och nervositeten på kontinenten, försöker jag alltid laga så, att jag kan få tillbringa någon tid i Skandinavien med dess atmosfär av frid och välvilja", förklarade han. Denna uppfattning är ingalunda ovanlig. Tvärtom har den helt visst slagit igenom och kan väl nu betraktas som ett standardomdöme. De flesta utländska iakttagare, som verkligen fått reda på och inte hunnit glömma, att Sverige är ett särskilt land i Skandinavien, torde emellertid numera i detta avseende göra en skillnad mellan oss och våra grannar. De sätta Sverige som nummer ett i fråga om både lugn och välmåga. De betrakta vårt land som mycket lyckligt.

Är nu detta riktigt? En så oförsiktigt öppen fråga skulle helt visst av svenska folkets överväldigande flertal, åtminstone om den framställdes privat och i vardagslag, bli med övervägande nej besvarad. Vartill (den erfarne) utlänningen måste tillfoga reflexionen: Svenskarna veta inte hur bra de ha det. Slutrepliken i denna tänkta diskussion skulle komma från svenskt håll och lyda ungefär som så: Här finnas många dolda fel och svagheter, som utlänningen inte lägger märke till eller som kunna underskattas. Den vet bäst var skon klämmer, som har den på!

Det är givet, att vi själva ha rätt. Absolut taget. Men utlänningen har också rätt – relativt taget. Om jag säger "Sverige är världens lyckligaste land", låter detta dumt och skrytsamt. Men jag kan i stället fråga: "Säg mig något land, som för närvarande har det bättre och är mer välordnat än Sverige?" Eftersom ingen torde kunna besvara den frågan positivt, uttrycker den faktum lika bra – fastän mindre stötande – som ett påstående, som låter dumt och skrytsamt. I vilket fall som helst ha utlänningarna under det senaste decenniet börjat betrakta oss som mycket lyckligt lottade, särskilt naturligtvis under de år, som fått rang, heder och värdighet av Sveriges "andra stormaktstid". Ett ganska betydelsefullt exempel härpå förtjänar att dragas fram ur glömskan.

Annons
X

Någon tid innan den världskris, som vi nu börjat slingra oss ur, satte in med full kraft; någon månad innan England, Sverige och diverse andra stater övergåvo guldmyntfoten, publicerades i The Times och i denna tidning en ganska uppseendeväckande artikelserie om de skandinaviska länderna. Författaren var en initierad och erfaren medarbetare i världsbladet, som just fullbordat en studieresa i Norden. Hans framställning av Sverige var alldeles särskilt skicklig och välvillig. Varje väsentligt drag i bilden av vårt land under dess kända välmakts dagar återfanns där, men färgläggningen var, som en och annan redan då anmärkte, onekligen alltför ljus. Den innehöll inte bara, eller rättare sagt, ganska litet av det vanliga berömmet över vår goda ordning, vår märkvärdiga renlighet och våra ståtliga hus. Författaren försökte även – och lyckades på ett förträffligt sätt ­– att kort men koncist och ganska uttömmande utreda orsakerna till denna storhetstid.

De bestodo enligt hans mening i Sveriges tillgång till järn och trä: varor, som äro och komma att förbli föremål för ständig och stegrad efterfrågan; den tekniska skicklighet och den företagsamhet, som utmärkt folket i allmänhet och några driftiga ledande krafter i synnerhet; vidare den anda av saklighet och god vilja som han, trots vissa uppenbara och betydande undantag, fann vara regel. På dessa och liknande grunder ställde han ett mycket gynnsamt horoskop för vårt land.

Hans artikel blev snart urmodig. I september 1931 kom den första skrällen; ett halvt år därefter den andra – Kreugerkraschen. Men vartefter tiden sedan gått, har Sverige återhämtat sig. Hur mycket som därvid berott på tur och hur mycket på skicklighet skall här ingalunda bli föremål för några spekulationer. Så mycket är dock klart att Sverige – ekonomiskt, finansiellt och moraliskt – haft ryggrad att bära både förlusten och smäleken. Förlusten var inte så stor, och smäleken, mätt med europeiska och amerikanska mått, ganska obetydlig – och numera praktiskt taget glömd. Saken har varit före, och Sverige står där i dag lugnt, välordnat och välmående ungefär som förr, i varje fall vid en jämförelse med andra länder.

Om man inte själv tänker på den saken, kan man få höra den utlagd av snart sagt varje bildad utlänning och kanske än mer av varje uppriktig utlandssvensk. Omdömen av detta slag börja dyka upp i resehandböckerna: när det nu för femtioelvte gången är fråga om att göra Sverige till turistland tyckes man rentav – och för övrigt med full rätt – vara benägen att lansera Sverige som det lugna, lyckliga, leende landet. Lugnet och trevnaden, ordningen och renligheten är helt enkelt vår största turistattraktion jämte Stockholms stadshus och Orrefors glas.

Denna artikel var införd i SvD den 2 januari 1935.

Ett mycket roande men också lätt kuriöst prov på den nya reselitteraturen har nyligen utkommit. Boken i fråga heter Sweden. The Land and the People och är skriven av Mrs Agnes Rothery, en amerikansk författarinna som genomströvat och beskrivit åtskilliga länder i olika världsdelar. Denna älskvärda och intelligenta dam har tydligen tagit rätt god tid på sig här i landet och beskådat det från ovan till nedan, från Marstrand till Visby, från Torne träsk till Falsterbohus. Resultatet är en för oss mycket smickrande, ibland rent reklamlyrisk skildring; en sådan som både turistagenturerna, fosterlandet och den enskilde svenske läsaren har glädje av. Naturligtvis är boken full av fel. Redan vid en flyktig genomläsning eller kanske särskilt då hittar man en rad av de i skrifter av denna typ sedvanliga misstagen. Men om man gör sig den för övrigt helt angenäma mödan – ty boken är verkligt lättläst och dessutom förträffligt utstyrd och illustrerad – att läsa den litet grundligare, kan man inte undgå att finna helhetsbilden ofta träffande, detaljiakttagelserna kloka och riktiga, slutsatserna fyndiga och slående.

Här är emellertid inte fråga om att skriva en recension i vanlig mening, alltså en granskning, som utförligt refererar innehållet, noggrant förtecknar sakfelen och däremot väger förtjänsterna. Blott i förbigående bör emellertid sägas, att en del av de talrikt förekommande historiska resuméerna måste anses vara ganska fantastiska och åtskilliga sakuppgifter, särskilt de som röra ekonomiska och sociala förhållanden, högst besynnerliga. Några kunna väl enklast förklaras därav, att den resande damen av en gynnsam slump eller välvilliga vänner blivit kringförd till skolor, sjukhus och sociala välfärdsinrättningar av det något lyxbetonade slaget.

Däremot kan det ha sitt intresse att se efter vilka författarinnans huvudsynpunkter äro, då hon behandlar det för oss så intressanta ämnet: Sveriges land och folk. Några av de mest betydelsefulla äro redan i det föregående antydda; grunduppfattningen är densamma som vi numera till vår stora belåtenhet äro vana att finna hos utländska vänner, ja, även hos våra nordiska bröder och kusiner. Bland de goda och tilldragande egenskaperna hos våra dagars Sverige må främst räknas den lyckliga och välgörande föreningen av nytt och gammalt: den tydligt skönjbara organiska framväxten av ett modernt samhälle på gammal solid grund. Därmed är med en gång det viktigaste sagt, men man bör ju exemplifiera och specificera.

Vi ha här i landet ett förträffligt skolväsen. Den allmänna aktningen för bildningen och bildningssträvandena är påtaglig. Till och med i universitetsstäderna betraktar man en student med respekt och en professor med något liknande vördnad. Lugn och ro (utan försoffning), ordning och renlighet, välmåga och trevnad – allt detta är något snart sagt proverbiellt svenskt, och det är inte längre originellt att framhäva detta. Men några av exemplen äro fyndiga eller åtminstone en smula ovanliga. Tänk bara på koloniträdgårdarna – var äro de prydligare? Tänk vidare på den över all beskrivning goda maten! Observera hur enkelt och naturligt och riskfritt kungahusets medlemmar röra sig – utan hela uppbåd av detektiver och journalister – bland sitt trogna folk.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Redan detta är mycket sagt i få ord om viktiga livsområden. Men vidare: Vårt land har en väl ordnad ekonomi, rika och väl utnyttjade möjligheter. Det är väl styrt, i modernt demokratiska former, i lugn anpassade efter folkets behov och förutsättningar. Folket är fredligt. Det har på mer än hundra år icke fört krig och vill inte kriga; därför har det företagit en grundlig nedrustning. Sverige har ett rikt kulturliv; det har en härlig litteratur, som dock tyvärr är nästan helt okänd (därför att den är för litet översatt) en målar- och bildhuggarkonst av förnämligaste slag – det har Zorn, Carl Larsson, Liljefors och prins Eugen, kända men ej tillräckligt kända i London och Newyork. Det har slutligen sin moderna arkitektur och sitt konsthantverk, vilka (vare sig i nu nämnd eller omvänd ordning; saken är tvistig) utgöra landets största berömmelse.

Folket har det bra. Det bor bra, äter bra och dricker dessutom rätt bra, i ordnade former. Ätandet är "the great indoor sport", vilken tvivelsutan skulle bli skadlig, om den ej motverkades av idrott och uteliv, inte minst till sjöss. Att arbetaren ej så ymnigt som i Amerika är herre i egen bil motväges av att han i stället synnerligen ofta har en segel- eller motorbåt. Sist men inte minst: Sverige har en förtjusande natur, många slags älskvärda landskapstyper; det är ett vackert, omväxlande land, fastän delvis på ett annat sätt än de så att säga standardiserade turistländerna. Vilka äro då felen hos detta förträffliga Sverige?

Mellan förtjänster och fel är naturligtvis icke alltid ett svalg befäst. Där finnas som bekant många möjliga övergångar. Själva förträffligheten kan gå till överdrift och bli till ett fel. Det välordnade och strikta kan bli alltför prudentligt, alltför tråkigt. Liksom landet här och där ändå blir litet enformigt, och liksom klimatet avgjort är för kyligt och opålitligt under den väna sommaren, blir all denna kulturens fulländning till sist en smula tröttsam. Det säger författarinnan rent ut – apropå rusdryckslagstiftningen – men mellan raderna läses denna mening litet varstans. För övrigt äro svenskarna – liksom hennes egna landsmän – icke sparsamma, utan tämligen extravaganta. Först och sist: de äro missnöjda.

Vad är det som fattas t.ex. i den rikast benådade av alla svenska landsändar, Skåne? Det är förnöjsamhet. Omedvetet om att det lever i Utopien känner folket det svårt, att det inte omedelbart och i sin helhet kan förflyttas till Paradiset. Det har en livlig känsla av att på ett eller annat sätt vara illa behandlat, antingen av Gud eller medmänniskor. Och så är det överallt i Sverige. "I denna rika trädgård, där alla dygder frodas, har tacksamhetens älskliga blomma aldrig blivit omhuldad". Så poetiskt kan man säga sanningen. Men vi få höra den även i klara verba.

"Även om svenskarna inte direkt brista i lojalitet mot sitt land, äro likväl allt för många missnöjda. Om en svensk en smula avundsamt frågar, om inte förhållandena – de politiska eller ekonomiska – äro annorlunda i andra länder, måste han oförbehållsamt få till svar, att det förhåller sig så. Men om den svarande tillfogar att de äro annorlunda, därför att Sverige beträffande lagstiftning, seder och bruk och samhällsförhållanden i allmänhet har hunnit ett sekel före andra länder, blir den frågande klentrogen. Något slags fel i temperamentet, någon brist i känslolivet åstadkomma detta onekligen nedslående fenomen: ett folk som arbetar ihärdigt, skickligt och effektivt för att förkovra sitt land och förbättra sin lott och som likväl är ur stånd att glädja sig åt, ja, till och med begripa, att det lyckats." Svenskarna veta inte hur bra de ha det! Det är uppenbarligen författarinnans slutsats. Vad hon skönjer är alltså blott ett primitivt, odifferentierat missnöje; man skulle kunna säga den berömda, nu åter uppblomstrande "olusten i landet". Det är vackert så för en turist. De flesta svenskar se inte djupare.

Men är det nu verkligen, missnöjet till trots, så förträffligt här hos oss? Eller kanske missnöjet, som för övrigt börjar få en frän bismak av färsk oro, rentav är berättigat? Härpå skall blott svaras, att vår ledsagarinna icke som exempelvis den klarsynte författaren i The Times haft tid eller förmåga att iakttaga de verkliga avigsidorna och svårigheterna. Hon lämnar utom räkningen de sociala striderna, den redan i åtskilliga fall klart skönjbara stagnationen, vår avtagande moraliska standard; sist men inte minst de många här ej ens antydda orsaker, som leda till Sveriges förestående avfolkning; alla dessa bekymmersamma företeelser, av vilka helt visst ännu många med ett ganska obetydligt mått av förutseende och god vilja skulle kunna avvändas, men som just därför äro så bittert bedrövliga.

Det fel, som här i själva verket förefinnes, är inte endast en brist i temperament och känsloliv utan brist på vilja och moralisk kraft. För en främling, som i dag lämnar landet, må allt förefalla gott och väl. Vi som ha att stanna kvar i all denna förträfflighet kunna emellertid inte underlåta att även se framåt. Då man så gör, kan det omöjligen undvikas, att bilden av nuet influeras av farhågor för framtiden. Och den ofrånkomliga slutsatsen blir att lugnet, lyckan och välmågan ställa vissa krav på det svenska folket – krav inte bara på arbetsamhet och uppfinningsförmåga utan även på god vilja, samförstånd, disciplin och moraliskt mod.

Hittills har allt gått oss förunderligt väl i händer. Ju mer man tränger in i vår senare historia, dess mer inser man emellertid, att all denna framgång inte bara berott på skicklighet utan även och vid åtskilliga avgörande tillfällen framför allt på en märkvärdig och kanske oförtjänt tur. Men vi kunna väl knappast lita på att denna envetna tur, som följt oss i mer än hundra år, skall förbli evig. Vi måste fortsätta att själva då och då ta ett krafttag.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Agnes Rotherys ”Sweden: The land and the people” utkom 1934.

Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 2 januari 1935.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X