X
Annons
X

Lydia Wahlström: Kvinnouppfostran och sexualpsykologi

Modeller visar upp den nya byxdräkten
Modeller visar upp den nya byxdräkten "Camp-Ahla" i Stockholm 1929. Foto: Erik Holmnén/Nordiska museet

På Uppsala universitetsbibliotek hittade jag en gång en gammal 1700-talsvers, som kastar ett slags blixtbelysning över även nutida åsikter i fråga om det gåtfulla området "kvinnans väsen":

"En manlig hurtighet jag ej hos kvinnan prisar,
jag vill en svaghet se, som könets skillnad visar…"

"Könets svaghet" – där ligger nog omedvetet en av orsakerna till lekmännens ofta ganska subjektiva uppfattning av kvinnans psykologi. Men även vetenskapen härom torde, trots sådana betydande forskare som Havelock Ellis och Heymans, ännu visst inte ha sagt sitt sista ord. Detta är för övrigt knappast att begära, så länge även vetenskapsmän på detta område kunna behärskas av en känslobetonad uppfattning och särskilt visa stor benägenhet att generalisera kvinnors sämre prestationer i kulturellt avseende. Under diskussionen 1911 om kvinnors tillträde till professurer i Uppsala större akademiska konsistorium och filosofiska fakultet yttrades det, att kvinnorna "i normala fall synas sakna den vetenskapliga fantasi och det forskningsbegär, som krävas av den sanne vetenskapsmannen". Men på den tiden hade man i vårt land ännu endast tolv av kvinnor författade filosofiska doktorsavhandlingar att åberopa, och av dessa hade två redan resulterat i docentvärdighet – en proportion, som inte heller på manligt håll torde vara vanlig.

Inte ens intelligensmätningarna tyckas ännu vara fullt tillförlitliga. Observera t.ex. en svensk doktorsavhandling, där resultaten sammanfattas på ungefär följande sätt: "Som synes visa siffrorna någon överlägsenhet på flickornas sida, vilket måste bero på en tillfällighet…" I ett 1923 utkommet arbete, Wahrheit und Irrtum in der Geschlechterpsychologie, har dr M. Vaerting. bakom vilket namn döljer sig syskonparet Mathias och Mathilde Vaerting – den senare professor i pedagogik i Jena – framställt vad de kalla sexualkomponenten som en av de felkällor, vilka ofta på detta område göra undersökningarna missvisande. Med sexualkomponenten menar M. Vaerting "den själsliga sidan av det sexuella inflytande, som kan uppstå, då personer av olika kön komma i beröring med varandra". Härav, menar förf., uppstår den "Doppelgesichtigkeit", det dubbla ansikte, som man och kvinna visa sig ha, alltefter som de skärskådas av det egna eller av det motsatta könet. Det ena könet har alltid en naturlig benägenhet att i det andras själsliv företrädesvis observera och understryka det från dess eget psyke skiljaktiga – då man däremot hos sitt eget kön mestadels endast ser det sexuellt neutrala. Vid psykologiska experiment, intelligensmätningar och dylikt, kan man, därför enligt Vaertings mening endast genom en jämförelse mellan manliga och kvinnliga undersökningar få fram den fulla sanningen om olikheten mellan man och kvinna. Men detta är ingen lätt sak, så länge kvinnorna ännu mestadels undersökas uteslutande av manliga psykologer och därför mera än de manliga undersökningsobjekten måste vara utsatta för sexualkomponentens verkningar. Det är ju företrädesvis den könsbetonade sidan av kvinnans psyke, som är vänd mot mannen och tvärtom.

Det är nu intet tvivel om att icke Vaerting i likhet med de flesta upptäckare visar benägenhet att överdriva betydelsen av sin upptäckt, helst som sexualkomponentens verkningar på det pedagogiska området i Tyskland mer än annorstädes visat sig ogynnsamma för kvinnan. I Sverige ha vi nog mestadels goda verkningar att inregistrera av manliga lärares arbete med kvinnliga elever och omvänt: sexualkomponenten kan tydligen också verka moraliskt och intellektuellt stimulerande. Men alltjämt har psykologien en viss tendens att överskatta de obestridligen förefintliga olikheterna mellan man och kvinna. Uppfostran är i regel inom kulturländerna en smula "oversexed", för att begagna det vanliga engelska uttrycket, och den för någon tid sedan så vanliga reaktionen mot samskolan var ett betecknande bevis härpå. I regel har man härvid utgått från de många statistiskt utförda undersökningar, som anses ha fastslagit kvinnans starkare emotionalitet, hennes livligare, mera känslobetonade och för sinnesrörelser mera mottagliga kynne, som också gör, att hon anses mindre logisk och mera intuitiv.

Annons
X
Denna artikel var införd i SvD den 3 maj 1929.

Det ser dock knappast ut, som om någon fullständig säkerhet ens härvidlag ännu kunde vinnas. Särskilt vid undersökningar rörande ett så ömtåligt ämne som emotionalitet vore det ju helt naturligt om mannen omedvetet jämförde sin egen neutrala sida med kvinnans känslobetonade, som hon kanske också, medan hon befinner sig under mannens observation, omedvetet överdriver, eftersom hon instinktmässigt fattar, att han huvudsakligen intresserar sig därför. Vi behöva ju endast tänka på vilken uppståndelse en mans inträde i ett sällskap unga flickor ofta medför och omvänt, eller hur de båda könen alltid på något sätt söka draga till sig varandras uppmärksamhet. Man uppger från Tyskland, att flickor lätt få hjärtklappning vid experiment just rörande emotionalitet, vilket naturligtvis inte gäller gossar, eftersom de mestadels undersökas av det kön, som för dem är neutralt. Ett härmed besläktat fall är den omstridda frågan om kvinnors lämplighet för domarvärv. I Frankrike har det ju tillfyllest visat sig hur lättpåverkade domare alltid äro av kvinnlig charm, och en specialist på denna fråga, såsom Liszt, säger rent ut att mannen, såsom betydligt lidelsefullare än kvinnan, härvid är mera påverkad av henne än hon av honom. Unga jurister bruka ju också inte sällan på tal om de ofta underligt olikartad utslagen i fråga om våldtäktsbrott erkänna, att i sådana saker kan man knappast döma annat än efter sin känsla.

För övrigt förefaller det, som om icke ens de hittillsvarande mätningarna just rörande emotionalitet, ehuru de företagits utan hänsyn till sexualkomponenten, alltid visa så stor skillnad mellan män och kvinnor, som man vill söka göra gällande. Den erkänt största auktoriteten på kvinnopsykologiens område, holländaren Heymans, kommer här till siffrorna 59,8 för kvinnor och 45,9 för män, och när det gäller lugn och saklighet kommer han till resultatet 34 för kvinnor och 41 för män. För att inte tala om att en kvinna, Mrs Helen Thompson, vid sina undersökningar kom till det – naturligtvis i hennes fall mycket förklarliga resultatet – att män voro en smula mer emotionella än kvinnor! Hennes metoder voro också mera exakta än Heymans, eftersom hon lät sina försökspersoner avlägga redogörelse över sig själva utan att veta vad saken gällde, medan däremot Heymans skickade ut frågeformulär huvudsakligen till läkare och bad dem redogöra för medlemmarna i någon bekant familj, varvid de visste vartill enqueten skulle tjäna, så att referenterna redan genom sin inställning till könspsykologien kanske omedvetet väntade sig ett visst resultat.

Men om resultaten rörande emotionsundersökningarna visa sig så osäkra, tycks det inte stå mycket bättre till med frågan om kvinnans berömda intuition. Helt nyligen, under år 1925, ha undersökningar gjorts rörande den frågan vid universitetet i Birmingham, där man lät ett antal folkskolebarn undersökas till sin karaktär av ett antal manliga och kvinnliga studenter. Det visade sig därvid ingen påfallande skillnad mellan de båda kategorierna, när det gällde snabb och riktig uppfattning. Visserligen belöpte sig den åt varje barn anslagna tiden endast till tio minuter, och karaktärsstudier av denna långvarighet lära knappast kunna se något säkert resultat, men huvudsaken är, att jämförelsen mellan könen inte går i den vanliga riktningen. Ledaren för undersökningen säger också, spydigt, att om det vanliga påståendet rörande kvinnans bristande logik håller streck, så är det rätt bedrövligt ställt för henne, om hon inte heller kan få någon kompensation i en högre intuition!

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Men hur mycket än vetenskapen må komma att uppvisa den gängse sexualpsykologiens osäkerhet, så kommer denna naturligtvis ändå en tid bortåt att göra sig gällande, bl.a. i form av en viss kvinnornas isolering från männen – ett slags uppdelning i karl- och kvinnosida även inom det offentliga livet. (Inom parentes sagt, är det inom hemmen alldeles tvärtom – där är fadern ofta så borteliminerad, att familjeuppfostran mestadels är lämnad helt i kvinnohänder, vilket ju inte kan sägas vara till fördel för det växande släktet). Troligen var det endast av förbiseende, men i så fall ett mycket betecknande förbiseende, som ingen av Sveriges bortåt 100 000 kvinnliga industriarbetare eller omkring 10 000 kvinnliga industriidkare blev inbjuden till den häromåret av regeringen sammankallade industririksdagen. Och inte minst gäller denna isolering alltjämt på uppfostrans område. Trots samskoleväsendets tillväxt ha vi ännu med vår svaga folkmängd och dåliga ekonomi skilda pedagogiska tidskrifter och skilda skolmöten för manlig och kvinnlig undervisning. Inte sällan ha statens samskolor även skilda lärar- och lärarinnerum, och om sådana finnas, bruka lärare och lärarinnor mestadels inte råkas, annat än när ett kollegium fordrar deras samvaro. I landsortsstäder, där de intellektuellt arbetande bäst skulle behöva en sammanslutning, är isoleringen mellan den manliga och den kvinnliga lärarvärlden ofta barockt stor.

Men detta betyder inte, som man kanske kunde vänta, att "var och en sin syssla sköter", ty inkonsekvent nog ligger överledningen av den kvinnliga uppfostran ännu mestadels i manliga händer, och detta på de mest olikartade områden. Så t.ex. sattes ingen kvinnlig gymnast, förrän vid sakens sista handläggning, in i någon av de olika kommittéerna för Gymnastiska centralinstitutets omdaning, fast institutet har hand även om utbildningen av kvinnliga gymnaster och dessas utbildning delvis är av olika art mot den manliga. När vidare det kvinnliga centralförbundet för fysisk fostran nyligen begärde kvinnliga sakkunniga i den styrelse, som skulle tillsättas rörande idrotten i Stockholm, insattes en kvinnlig suppleant, som dock icke representerade sakkunskapen utan endast ett parti. I skolöverstyrelsen, som har inseende över likaväl kvinnliga som manliga utbildningsanstalter, finnes ännu intet kvinnligt undervisningsråd, endast en konsulent för huslig ekonomi. För övrigt sättes icke sällan läroverkets rektor som inspektor för flickskolan i samma stad. Och redan det, att våra flickskolemöten år efter år välja manliga ordförande, är symtomatiskt för en uppfostran, som icke kunnat göra kvinnorna till männens kamrater.

Hur föga man ännu lärt sig räkna med kvinnans insats i det kulturella, visar sig för övrigt mycket tydligt även inom andra uppfostringsområden, t.ex. inom gymnasiströrelsen. Ännu ha gymnasistdagarna i Stockholm aldrig haft kvinnlig talare, fast man kunnat ha att tillgå sådana som Selma Lagerlöf, Elsa Brändström, Kerstin Hesselgren, Emilia Fogelklou och Ester Lutteman, och fast proportionen av kvinnliga deltagare står till de manliga ungefär som 60 till 40. Och om man invänder, att de i mötesbestyrelserna sittande flickorna själva inte urgerat på att få några kvinnliga talare, så är det ju ett faktum, att flickor, särskilt i den ålder då beroendet av och intresset för den manliga parten vaknar, sällan bruka ha mod att uppträda solidariskt med sitt eget kön. Detta är ju för övrigt fullt naturligt så länge man över huvud taget mestadels ger flickorna uteslutande manliga ideal att beundra, vare sig i form av "idealiska" män eller av män skapade kvinnoideal.

När förra året "Kvinnorörelsen" gavs som ämne för svensk uppsats, uttalades i tidningarna en allmän häpnad över att man kunnat ge ett så "ointressant" ämne… Och just vid samma tid som myndigheterna, klokt nog, börjat anbefalla de sociala frågorna, däribland även kvinnofrågan, till behandling vid historieundervisningen, så ha både M:me Staël och Georges Sand av någon oförklarlig anledning strukits ur den mest använda läroboken i allmän historia. M:me Staël hade dock lika stor betydelse i politiskt avseende som den där omnämnde Chateaubriand, och Georges Sand är den realistiska romanens första stora namn i Frankrike. Och för att slutligen gå ett trappsteg högre, så minnas vi väl alla jubelfesten i Uppsala, då medicinska fakulteten icke, som man hade väntat sig, premierade Sveriges första kvinnliga läkare, doktor Karolina Widerström, som vid sidan av sin vidsträckta praktik hunnit med ett betydelsefullt och även på andra områden fruktbringande arbete för skolhygien, utan i stället satte doktorshatt på husligheten och barmhärtigheten, vilka naturligtvis voro all heder värda, men knappast passade för den sortens prydnad.

Allt detta är dock endast symtom av den ensidigt manliga ledningen av vår offentliga uppfostran, vilken säkerligen är delvis beroende på den gängse sexualpsykologien. Men med detta bristande samarbete mellan man och kvinna följer gärna hos kvinnorna en brist på självförtroende som inte varit till fördel för någondera parten, eftersom den helt enkelt försvagat kvinnans ansvarskänsla gentemot samhället. Ty numera är det egentligen endast den lättjefulla ansvarslösheten, som kan finna det skönt att "folk och land med Guds hjälp styras oss förutan". Kvinnorna kunna snart komma att få ångra, att de så envist hållit sig till eftertruppen, även när de hade kunnat framträda. Om de ha någon särskild uppgift mitt i nutidens maskindyrkan, så är det den att söka förvandla livets stoff i personlig och andlig kultur, men det förmå de visserligen inte utan ett mått av naturlig självkänsla. Vad det därför just nu gäller för uppfostran, det är att skapa en sund kvinnotyp, varken mankvinna eller lyxkvinna, utan framför allt en människa med mod och ansvarskänsla.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Modeller visar upp den nya byxdräkten "Camp-Ahla" i Stockholm 1929.

Foto: Erik Holmnén/Nordiska museet Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 3 maj 1929.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X