X
Annons
X

P O Gränström: Under strecket 1923: ”England och Palestina”

Läs mer om Streckare från 100 år
Den brittiska generalen Edmund Allenby i Jerusalem 1917.
Den brittiska generalen Edmund Allenby i Jerusalem 1917. Foto: IBL

När Nationernas förbunds råd i slutet av juli i fjol gick att slutligt fastställa det kanske egendomligaste av alla mandat, Englands över Palestina, var det nog ingen av de mera initierade som trodde att rådet den gången verkligen skulle bliva fullt färdig med sin vanskliga uppgift. Så blev ej heller fallet. Visserligen erhöll England, naturligtvis, sin definitiva bekräftelse på mandatet, men vissa i samband därmed stående tvistepunkter överlämnades åt ett kommande rådsmötes "slutbehandling". Även detta möte (i sept.) fick emellertid lämna en del spörsmål öppna.

I själva verket har England ordentligt kört fast i denna orientfråga som i alla andra. Dess Palestinapolitik har utvecklat sig på ett högst elakartat sätt, uppvisande förhållanden, vilka te sig fullkomligt absurda redan i och för sig, men ännu mera, om de skärskådas under synvinkeln av den moderna politiska etik, som skall utgöra den ideella grundvalen för Nationernas förbund.

När general Allenbys trupper och hjälptrupper hösten 1918 togo Palestina i besittning, ljöd det ut över all världen: "Det heliga landet är åter befriat från de otrogna förtryckarna!" Men ännu innan fyra år hunnit förgå, fick världen höra en upprörd maning från ingen mindre än den katolske patriarken i Jerusalem att föranstalta "ett nytt korståg till befriande av Palestina från dess nuvarande förtryckare, tusen gånger värre än turkarna". Patriarken talade närmast å sina trosbröders vägnar och till alla trogna katoliker. Men han är ej den ende, som under de senaste tiderna klagat och vädjat från Palestina. Lika upprörda protester och vädjanden ha ställts, till Englands och den övriga världens opinion, icke blott från talesmännen för landets verkliga befolkning, araberna, utan även från en hel del av det lilla antal judar, som äro bofasta där sedan före kriget, och last but not least från själva den engelska statskyrkans ärkediakon i Jerusalem, vilken förra våren företog en formlig missionsresa till London för att upplysa sina landsmän om det olidliga tillståndet i dagens Palestina.

Dessa och andra protester, om vilka de engelska telegrambyråerna icke just meddelat oss så mycket, ha icke blivit utan sina politiska verkningar. På sin bekanta resa till London i somras hade sålunda Schanzer i uppdrag från italienska folkpartiet (kyrkans parti) att göra vissa invändningar mot Englands sätt att sköta mandatet över Palestina, och samtidigt avfärdade påven en skrivelse till N. F:s råd, i vilken han på ett energifullt sätt fäste dess uppmärksamhet på förhållandena. Den engelska allmänheten fick också efter hand upp ögonen för regeringens äventyrliga politik därborta i hitre Orienten, ej mindre för de orimliga kostnader denna politik dragit med sig – 2 ½ milj. pund om året bara för Palestina – än även för den orimliga situation den lett till, särskilt i Palestina, en situation under vilken den sista droppen av traditionell tillgivenhet för England hotar att uttorka inom den muhammedanska världen. Men låtom oss gå i ordning med händelserna i Palestinapolitiken.

Annons
X

Det var den 2 nov. 1917, som dåvarande utrikesministern Balfour i form av ett brev till lord Rothschild, publicerat den 12 i samma månad, först yppade någonting om engelska regeringens avsikter i fråga om Palestina. "Hans maj:ts regering", heter det, "ställer sig avgjort sympatisk till tanken på upprättandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket och skall göra allt vad i dess förmåga står för att underlätta förverkligandet därav, välförståendes att ingenting skall åtgöras, som kan vara till förfång för där varande icke-judiska menigheters borgerliga och kyrkliga rättigheter eller rubba den rättsliga och politiska ställning, som judarna åtnjuta i andra länder."

Man kan icke förtänka lord Rothschild, om han tyckte, att detta generösa löfte icke så litet erinrade om den mera kristidssmarta än solida affärskutymen att sälja skinnet innan björnen är skjuten. Ty general Allenby hade knappast vid den tidpunkten ens hunnit göra sig till herre i Beerseba i Palestinas södra gränsregion, och just då var ententens ställning på de flesta fronter i övrigt den sämsta under hela kriget. Tillfället tycktes illa valt för att kungöra nya annexionsplaner – termen "mandat", den moderna erövringens vackra mask, var ännu ej uppfunnen. Också väckte Balfours proklamation om Englands anspråk på att fä disponera över Palestina och dess knäsättande av sionismens politiska ideal, den judiska nationalstatens upprättande, åtskilligt uppseende, och många även bland de ivrigaste judevännerna förmenade, att det varit bättre att vänta en smula med Bragelöftena. Andra förvånade sig över, att den engelska regeringen, av allt att döma, härvidlag handlat i kraft av egen maktfullkomlighet utan att ens ha konsulterat sina allierade. Härmed må nu vara hur som helst – inga invändningar avhördes från bundsförvanternas håll.

Vad Frankrikes dåvarande ledare, Clemenceau, beträffar, så har han aldrig bestått något större intresse åt orientproblemen, men däremot alltid av olika orsaker visat sig mycket gynnsamt stämd både mot sionismen och judarna i allmänhet; och för övrigt skedde ju den balfourska proklamationen på en tidpunkt, då Clemenceau älskade att avfärda alla periferiska framtidsfrågor med ett torrt: "Jag för krig". Annars är det nog så märkligt, att Frankrike utan vidare på Englands altare offrade den privilegierade ställning såsom mest gynnad nation i orienten och som beskyddare av de heliga orterna, vilken det enligt traktater med Turkiet hade ägt i närmare fyra sekler. Från Italien åter, som länge med avund betraktat Frankrikes gynnade ställning därborta och vars utrikesminister, Sonnino, var av judekristen extraktion, behövde England ej vänta något motstånd. Den ende som redan på tidigare skeden av Palestinamandatets historia låtit höra vissa invändningar är påven – helt naturligt, då beskyddareskapet över de kristna skulle övergå från det katolska Frankrike, "kyrkans äldsta dotter", till det övervägande protestantiska England; visserligen är det från påvestolen, som den engelske konungen en gång i tiden erhållit den titel av "trons försvarare" han ännu bär; men det var den gången, och sedan har den engelske konungen blivit kättare och skall enligt tronföljdslagen av 1701 alltid vara det, och då så…

Den ena efter den andra av de allierade staterna anslöt sig sålunda till Balfours deklaration. På konferensen i San Remo blev den enhälligt godkänd av deltagarna den 24 april 1920, och den i Sèvrestraktaten med Turkiet den 10 aug. s. å. Återstod dess upptagande i mandatlagens form av N. F. Denna sista akt fördröjdes bl.a. genom den omständigheten, att Amerika icke tillhör N. F. Amerika begärde, att England skulle medgiva amerikanska medborgare, speciellt affärsmän och missionärer, samma rättigheter, som enligt mandatet medgivas medborgare i stater tillhörande N. F. England samtyckte naturligtvis, men det förgick en rundlig tid, innan man enats om formen för denna garanti åt de amerikanska intressena.

Långt före världskriget har England haft den tanken att en dag sätta sig fast i Palestina. Den är en tvillingtanke till idén om nödvändigheten av att behärska Egypten eller åtminstone hindra någon annan stormakt att behärska det. Och båda äro framsprungna ur omsorgen att skydda Suezkanalen, det brittiska väldets ögonsten. I samma ögonblick Suezkanalen kom till – skriver en insiktsfull engelsk politiker i "The New Europé" i april 1917 – förstodo vi att den för oss skulle bliva den viktigaste av alla världens vägar, huvudleden mellan rikets östra och västra hälft. Sedan den dagen har vår orientaliska politik präglats av vår föresats att spela mästare över denna sjöväg. Beaconsfield skaffade oss den finansiella kontrollen över kanalen (genom det stora aktieköpet 1875), men för våra strategiska intressens skulle måste vi också äga den politiska och militära. I denna tanke drogo vi till Egypten, och vi satte oss fast där. Efter den tiden gick den brittiska orientpolitiken icke, såsom tidigare, bara ut på upprätthållandet av det turkiska rikets integritet och en såt vänskap med dess regering. Suezkanalen syntes oss alltför ovärderlig för de brittiska intressena för att lämnas i händerna på en än så vänskapligt sinnad makt. Vi måste behärska den, icke i andra hand utan i första. Med Egyptens ockupation (1882) blev kanalen definitivt vår egen ägande stora stråkväg. Men vi gjorde snart klart för oss, att den även måste draga med sig herraväldet över ett annat stråk, Sinaihalvön. Tvisten härom med sultanen, som hävdade, att den egyptiska gränsen mot Palestina gick från Refah till Suez, började 1892 och slutade 1906, då vi med risk av öppen brytning med Turkiet satte vår vilja igenom, att gränsen skulle gå från Refah till spetsen av Akabaviken (skillnaden gör mest lika mycket som det nuvarande Palestina!). Vi kunde icke annat. Efter några strategiska spekulationer över Palestina finner förf. nu även detta land moget att falla ifrån Turkiet, och det får naturligtvis icke falla någon annan makt till än England. Vår traditionella politik är, skriver han, att icke ha någon militär stormakt på så nära håll, att den utgör ett hot mot Suezkanalen, och vi kunna därför ej heller tåla någon annan militärmakt än oss själva i Palestina. Alla franska förhoppningar på detta håll måste genast och oblidkeligen avvisas. Palestina utgör en stor naturlig fästning, som lätt kan göras ointaglig. Med sina hamnar, åt väster mot Europa, åt öster (Akabaviken) mot Indien och Australien, och med ett strategiskt system av järnvägar skall landet vara underbart väl skickat att spela en betydelsefull roll som en central militärreservoar för hela det brittiska riket. Förf:s synpunkter äro övervägande rikspolitiska, att icke säga riksstrategiska, men han finner villigt rum även för det sionistiska programmet i sitt politiska system. Ett brittiskt Palestina bör även göras till ett judiskt Palestina. Ett Palestina under Union Jack bör bliva ett hem för ett nyorganiserat judiskt folk och ett andligt centrum för hela den judiska rasen, såsom Rom för den katolska kristenheten. Och brittiska riket, som skapat detta "national home", skall därmed ha tillförsäkrat sig en innerlig tillgivenhet och tacksamhet från alla rasmedvetna judar i världen.

Liksom Englands imperialistiska begär till Palestina är av ett långt tidigare datum än världskriget, så har ock sionismen långt dessförinnan börjat arbeta för realiserandet av den speciellt politiska delen av sitt program, organiserandet av en modern judestat i Palestina eller eventuellt på något annat territorium. Det är mer än tjugo år sedan den sionistiska organisationen upptog de första underhandlingarna i detta syfte, dels med den turkiska regeringen, dels med den engelska; 1902 var det fråga om att England skulle för ändamålet upplåta en del av Sinaihalvön, och då projektet måste övergivas på grund av områdets alltför stora vattenfattigdom, erbjöd England ett vidsträckt territorium i Ost-Afrika såsom oavhängig fristat. Platsen konvenerade icke i och för sig, och sionisterna reagerade i allmänhet mot projektet såsom först och främst oantagligt för den lilla spillra av judefolket, som dock fanns och hade det bra i det urgamla stamlandet. En vinst menade sig dock sionisterna ha hemburit ur förhandlingarna med England: dessa hade visat, att den engelska regeringen betraktade sionismens politiska program gom möjligt att omsätta i praktiken. Vare därmed hur som helst, England hade allt att vinna på att understödja det, så mycket mera som det på ett underbart sätt inordnade sig i dess eget orientprogram, i dess egna planer på Palestina. England och sionismen hade funnit varandra. Vid den sjunde sionistkongressen, år 1905, antogs en resolution, vari England avtackades för sina erbjudanden och den förhoppningen uttalades, att sionismen allt framgent måtte få åtnjuta dess välvilliga stöd.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Det var sålunda en naturlig sak, att när världskriget utbröt och Turkiet snart indrogs däruti, sionisterna skulle finna ögonblicket inne att söka förverkliga sitt politiska ideal med Englands hjälp. Deras ledare Weizmann och Sokolov upptogo genast förnyade förhandlingar med olika medlemmar av den engelska regeringen och återknöto den entente cordiale, som tidigare rått mellan England och sionismen. En mäktig propaganda startades för att övertyga judarna världen runt, att deras intressen sammanföllo med Englands sak. Bl.a. utvecklade en rysk-judisk publicist Jabotinsky, känd i många år förut som en passionerad engelskvän, en ytterst livlig verksamhet från en i Köpenhamn upprättad tidningsbyrå i syfte att påverka Central-Europas judar i engelskvänlig riktning. Samme man var initiativtagare till organisationen av "Zion Mule Corps", en trängbataljon, som gjorde engelsmännen stora tjänster vid de besvärliga transporterna under Gallipoliäventyret. Alle man vid kåren, från de högsta till de lägsta, voro judar. Det var även han som föreslog upprättandet av ett särskilt regemente, bestående av idel judar, för att deltaga i operationerna mot den tysk-turkiska armén i Palestina. War Office satte planen i verket, och det regemente, som sålunda bildades, till största delen bestående av i England vistande ryska, amerikanska och rumäniska judar samt av judar från Palestina, deltog med utmärkelse i kampen mot turkarna. Vissa delar av detsamma ingå numera under sitt namn från kriget, "Royal fusiliers judaean", i Palestinas garnisonerade truppstyrka.

England har bemäktigat sig Palestina med bl.a. sionismen som en ingalunda värdelös allierad; och England kommer att behålla det, huru än Sèvrestraktaten månde modifieras på andras bekostnad. England har den kloka vanan att uttaga sina krigsvinster med detsamma; om det i detta fallet kommer att gå bättre för dess allierade att få ut sin andel, än vanligt är, det återstår att se. I alla händelser ha, såsom redan antytts, stora svårigheter yppat sig vid försöken att realisera "Balfours löfte" till sionismen utan att bryta tro och loven till andra värdefulla bundsförvanter. Därom skall en följande artikel hava något mera att berätta.

England och Palestina II

Arthur Balfour (1848–1930) var brittisk utrikesminister 1916–19. Foto: IBL

När Lloyd George de svåra dagarna i nov. 1917 lät Balfour förkunna det stora evangeliet om Palestinas framtid, aktade han förmodligen slå flera flugor i en smäll. Han sökte ställa sig väl hos de israelitiska storfinansiärerna i London, vilkas enorma inflytande han mer än någonsin behövde exploatera. Han gav hela judenheten och speciellt sionismen, vilken alla engelska regeringar, liberala som konservativa, sedan långt tillbaka plägat favorisera, ett förnyat och braskande bevis på redobogenhet till samverkan. Det skulle hänföra Tysklands och Österrike-Ungerns judar att taga parti mot sina regeringar och sålunda bidraga att frambringa den förvirring bakom fiendens front, som var ett så kärt mål. Och det skulle bringa Amerikas inflytelserika tyskvänliga judar över på den amerikanska regeringens sida. Att "erövra" Tysklands judar skulle för övrigt varit att rent av bryta ryggraden i den finansiella, handelsmarina och kommersiella samt kulturella maktställning Tyskland uppbyggt åt sig före världskriget. Men deklarationen utgjorde därjämte en avi åt de allierade, att England för framtiden reserverade Palestina åt sig såsom sin egen exklusiva inflytelsesfär.

Att sionisterna blevo hänförda över "Balfours löfte" var ju helt naturligt. Det skulle tillåta dem att realisera sitt storslagna program att fylla Palestina med en judisk befolkning och organisera den till en judisk nationalstat. Men Balfours löfte var ju förknippat med ett par förbehåll. Det ena garanterade den orubbade fortvaron av judarnas ägande rättsställning i de nuvarande kulturstaterna. Det var av mera formell betydelse och blott avsett att förebygga eventuella farhågor hos Väst-Europas och Amerikas överklassjudar, vilka i allmänhet för sin egen räkning betrakta en fullständig politisk och social assimilation i de nationer, inom vilka de leva och trivas, såsom en bättre lösning av judeproblemet än upprättandet i Palestina eller annorstädes av en självständig judisk stat – allt under det de, ofta entusiastiskt, hylla och stödja sionismens planer för de stamförvanters räkning, som leva fattiga och förföljda på olika håll i världen. Det andra förbehållet åter, som garanterade Palestinas icke-judiska befolkning dess ägande fri- och rättigheter, måste anses vara av en enorm praktisk betydelse.

Sionismens program är nog så vackert, och det är ju gott och väl att England lovat att hålla Palestina tillhanda för dess realiserande. Det är blott ett fel med det hela, men ett kolossalt – Palestina är redan upptaget. Palestina är ingen obebodd tomt. Palestina är ett arabiskt land med en arabisk befolkning, som ägt och bebott det i mer än tusen år. Under sådana förhållanden är det ju minst sagt i sin ordning, att England, på samma gång det lovar sionisterna att i Palestina upprätta en självstyrande judisk stat, även garanterar araberna därstädes det mått av oberoende och självstyrelse de redan äga. Huru löftena åt de båda motsatta hållen i praktiken skola kunna förenas, är en sak inför vilken man måste ställa sig undrande och spörjande. Hittills har det i alla händelser icke lyckats. Därom vittna alltför väl de senaste tidernas nödskri och protester. Ännu har ej heller England gjort några allvarliga ansträngningar för att reda upp svårigheterna utan sin vana troget tillsvidare låtit utvecklingen löpa för lösa boliner.

Sedan de engelska trupperna tagit Palestina i besittning, tillsattes en engelsk styrelse med en High Commissioner i spetsen. Denna post anförtroddes åt en gammal beprövad f. minister, sir Herbert Samuel, av den bekanta storfinansiella och politiskt inflytelserika judiska släkten av samma namn. Enligt vad sionistledaren Weizmann upplyst, skedde utnämningen på begäran av sionisterna som enligt samma källa även göra anspråk på att för framtiden få rätt att framställa såväl förslag som invändningar i fråga om ämbetets besättande. Redan tidigare, än denna styrelse organiserades, hade emellertid anlänt till Palestina "The Zionist Commission", försedd med särskilda instruktioner av den engelska regeringen. Den skulle representera sionisternas organisation och fungera som rådgivare åt de brittiska myndigheterna på platsen i allt vad som rörde judarna och upprättandet av det judiska "national home". Alltifrån början intog denna kommission en mycket bred ställning inom landets förvaltning och alla resurser ställdes till dess disposition. Småningom synes den ha tagit all makten i sin hand. Den dugande och moderate sir Herbert har blivit alldeles överflyglad av dessa ideologer och gåpåare, som sitta i denna regerande kommission, vilken efter hand fyllts upp med en hel del nykomna, med Palestina förut alldeles obekanta element. Samstämmiga uppgifter, hämtade från enqueter, som företagits i anledning av förefallna oroligheter, och från andra vederhäftiga redogörelser, giva oförtydbart vid handen, att kommissionen i hög grad missbrukat sin utomordentliga makt. Den har på alla upptänkliga sätt gynnat den lilla minoriteten av judar i landet, icke undantagandes nyinflyttade sådana av ganska tvivelaktig beskaffenhet från de östliga delarna av Europa. Den har undanskuffat araberna och fyllt så många platser som möjligt med judar, alltifrån administrationens högre grader ända ned till poliskåren, godtyckligt avskedat arabiska befattningshavare, med eller utan förevändning att platserna skulle indragas o.s.v. Ehuru det är de brittiska militärmyndigheterna, som i sista hand skola svara för ordningen, har under kommissionens egid bildats ett slags sionistisk skyddskår, Hagana, huvudsakligen rekryterad från de mest extrema judiska elementen och försedd med modern beväpning. Kommissionen har känt sig så mäktig, att den till och med ingripit mot militärbefälet i fråga om rent disciplinära angelägenheter inom "Royal fusiliers judaean".

Den sionistiska kommissionens vittomfattande mannamån och andra aktioner till förfång för den överväldigande massan av icke-judisk befolkning ha bl.a. lett till det egendomliga fenomenet, att i Palestina bildats en kristen-muhammedansk förening som plattform för offentliga protestationer mot de ständiga övergreppen.

Palestinas befolkning uppgår till cirka 700 000. Av dem äro en 77 000 kristna och en 76 000 judar, av vilka senare den allra största delen kommit in i landet under de sista fyrtio åren. Det vill mycket till för att reklamera detta land åt en ras, som där är representerad av en så ringa minoritet och under så många sekler varit det ännu mycket mindre. Det vill mycket till, för att en mandatärmakt skall göra till sin den uppgiften att tvinga de 90 proc. av landets befolkning att låta regera sig av de 10 proc. – i rättens, frihetens och den nationella självbestämningsprincipens namn! Det vill då verkligen till – om det ens förslår – att man tänker som sir Wyndham Deedes, Civil Secretary i Palestina, när han, enligt en notis i fjor våras i Daily News, avfärdade en arabisk klagodeputation med de orden: "England betraktar 15 milj. judar såsom i andanom medborgare i Palestina".

De förståndigare bland sionisterna inse naturligtvis, att man icke med detsamma kan förvandla Palestina till en självstyrande judisk stat, och Balfour kan påpeka, att han aldrig lovat något sådant, blott det omedelbara upprättandet av ett "national home" i Palestina för judarna. Skapandet av en judestat, skrev vid tiden för fredskonferensen i Versailles den framstående sionistiske författaren och organisatören Hyamson, är för tillfället utanför all praktisk diskussion. Om Palestina nu finge självstyrelse, så skulle det visserligen bliva en nationell fristat, men icke en judisk, utan en arabisk. Ty man kan varken låta den lilla judiska minoriteten få absolut politisk kontroll över den förkrossande arabiska majoriteten eller bortdriva denna från dess sekelgamla hemvist. Men man kan fylla de stora tomrummen i landet med judiska kolonister, så att, om möjligt inom en mansålder, de relativa proportionerna inom befolkningen omkastas. När man hunnit så långt, att den judiska stammen är i förkrossande majoritet, först då är ögonblicket inne för den judiska staten att inträda i nationernas familj. Det låter ju mera blygsamt och resonligt. Men The Zionist Commission har sannerligen icke lagt sin framfärd i Palestina efter dessa moderata linjer. Den har helt enkelt anteciperat framtidsstaten under sin egen diktatur, och dess officiella organ, Ha Aretz, har gjort sitt bästa för att nedtysta de mera betänksammas kritik

Arabernas förbittring är fruktansvärd, och den sprider sig som ett frätande gift över hela den muhammedanska världen. Palestinas araber se med förtvivlan, hur de hotas med ett fullkomligt slaveri eller att drivas ut ur det land, varpå de äga en mer än tusenårig hävd. De ha alltid kommit väl överens med de gamla judarna i Palestina, men nu hotas de av en invasion av judar från alla håll, icke minst bolsjeviker från östra Europa, en invasion som de icke kunna hindra eller kontrollera, då den stödes av Englands alla resurser. Ur stånd att förstå denna översvämning av inkräktare, vilka installera sig som herrar i landet under skydd av en kommission, sammansatt av främmande judar och hållen under armarna av den brittiska regeringen, hetsar den arabiska folkmassan då och då upp sig till våldsamma åtgärder. Flera gånger ha blodiga sammanstötningar ägt rum med många döda och sårade. Betecknande är det blodiga förstamajfirandet i Jerusalem 1921 – ett demonstrationståg av judiska socialister drabbade ihop med ett annat av judiska bolsjeviker, araberna strömmade till och höggo in på dem båda. Den blodiga festen fortgick under flera dagar.

"The old Jews", de rena Palestinajudarna, äro ej heller just vidare förtjusta i Englands sionistpolitik. Många av dem klaga högljutt över kommissionens bedrifter, särskilt över dess uppmuntrande av den osteuropeiska judeimmigrationen, som håller på att "russifiera" Palestina, men även över den utmanande framfarten mot araberna.

Det är mer än tydligt, och inga Churchillska bravader kunna dölja det, att det är "something rotten in the state of Palestina". Frågan är helt enkelt den, säger den förut nämnde engelske ärkediakonen i en intervju i Times, huruvida England är berett att med vapen i hand sätta juden i Palestina i stånd att regera över araben. Sionismens politiska mål kan icke nås på annat sätt; ännu 1917 fanns hos araberna intet fientligt sinnelag gentemot judarna, den antijudiska stämningen daterar sig från sionistkommissionens ankomst. Vill verkligen det engelska folket vara med om att i Palestina skapa ett nytt Irland – icke för att tillfredsställa någon enhällig önskan från judenheten i världen, utan för att upprätthålla sionistkommissionens ställning? Vi brittiska medborgare därnere kunna icke tro, att engelska folket känner de verkliga fakta i denna sak.

Såsom förut antytts, har också en stark reaktion gjort sig gällande i England mot regeringens politik visavi araberna. Man finner den lika äventyrlig som trolös. Genom sir Henry Mac Mahon, Englands dåvarande representant i Kairo, hade regeringen år 1915 givit araberna över lag de högtidligaste försäkringar om fullständigt oberoende, därest de togo del i kriget mot Turkiet. Försäkringarna upprepades vid skilda tillfällen både av Lloyd George och andra ministrar. Härtill kommer det garanterande förbehållet i Balfours deklaration och lord Allenbys speciella försäkran 1918 till araberna i Palestina, att de själva skulle komma att få uttala sig om landets blivande ställning. Från en mängd olika håll bombarderades Lord Georges regering alltifrån våren 1922 med besvärande frågor och förebråelser angående dessa saker. Araberna hade för längesedan uppfyllt sin del av 'kontraktet" av 1915, varför svek England å sin sida? Balfours löfte, preparerat i hemlighet och utan parlamentets vetskap, var ett mysterium. Man hade icke fått veta, om det verkligen vore ett kontrakt eller ej; och om det vore ett sådant, så ville man veta, vilken valuta regeringen därav haft eller betingat sig. I alla händelser kunde det icke äga prioritet framför det med araberna två år tidigare avslutna kontraktet. "Araberna ha hjälpt oss i en svår stund", sade sir W. Joynson-Hicks vid den bankett, som National Political League den 4 maj höll för den arabdelegation från Palestina, som kommit till London för att påminna om utfästelserna, "och ingen har väl tänkt sig, att om araberna slagits för oss, deras land skall utlämnas åt judarnas herravälde. Följden av vårt brutna hedersord skulle i Palestina bliva något ännu värre än i Irland."

Den 10 maj 1922 hölls i underhusets lokal ett stort möte, under presidium av lord Islington och bevistat av bl.a. en mängd ledamöter av båda husen, för att överlägga om vad som borde göras för att uppfylla förbindelserna till araberna. Det rådande tillståndet i Palestina kunde ej få fortfara, framhöll lord Islington i sitt inledningsföredrag. Det sätt på vilket Balfours löfte realiserades innebure ett flagrant kontraktsbrott mot araberna. Debatten gav en färgrik belysning såväl åt immigrationen till Palestina av "undesirables" som åt sionistkommissionens syndaregister. Mötet antog enhälligt en resolution, som krävde självstyrelse för Palestinas invånare, upphävande av sionistkommissionen och föreläggande av mandatfrågan inför parlamentet i samband med en förklaring över regeringens avsikter i Palestina. "Lösningen av Palestinafrågan", yttrade en talare vid mötet, "skall bliva den prövosten genom vilken östern skall kunna bedöma västerns tro och heder".

Det var denna mötesresolution, som längre fram gick igen i lord Islingtons bekanta resolutionsförslag i överhuset, i vilken påyrkades, att Palestinamandatets fastställande skulle uppskjutas, till dess nödiga modifikationer i dess bestämmelser företagits. Trots Balfours protester i regeringens namn antogs resolutionen av överhuset med 60 röster mot 29. Det var den självständiga delen av parlamentet som talat, och regeringens nederlag var lika uppseendeväckande som genant. Parlamentariskt sett uppvägdes det naturligtvis av det förtroendevotum, som Winston Churchill, kolonialministern, någon tid därefter visste att förskaffa sig vid behandlingen i underhuset av frågan om anslagen till Palestinaförvaltningen – ett votum av 92 mot 35 (av husets 703 ledamöter) – men moraliskt och praktiskt kunde dess verkan icke så lätt neutraliseras. Mandatfrågan gick sin gilla gång, men lord Islingtons resolution blev utgångspunkten för en även inom parlamentet ständigt underhållen kritik av den från kriget ärvda Palestinapolitiken.

Den konservativa regeringen räknar flera motståndare till denna politik, bl.a. den ovannämnde sir W. Joynson-Hicks. Bonar Law syntes betänkt på att söka frigöra England från de elaka konsekvenserna av "Balfours löfte" och Lloyd Georges i samband härmed förda äventyrspolitik i Palestina. Men att "frigörandet" skulle betyda Palestinas frigörande från engelskt herravälde, tror ingen som känner England och det realistiska sammanhanget i brittisk politik. Framför allt av imperialistiska skäl har England satt sig fast i Palestina, och det kommer att sitta där. Men det kommer att avstå från att söka realisera, vad som endast med våld kan realiseras, nämligen den sionistiska utopien. England befinner sig nu också i den ställning, att det icke längre behöver affischera någon tro på att hela judenheten känner sig såsom "i andanom medborgare i det nya Palestina".

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Den brittiska generalen Edmund Allenby i Jerusalem 1917.

Foto: IBL Bild 1 av 2

Arthur Balfour (1848–1930) var brittisk utrikesminister 1916–19.

Foto: IBL Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X