Recension

Planetariet (Le Planétarium)Under den mänskliga fernissan

MÄNNISKOKÄNNARE För Nathalie Sarraute var karaktärsdrag, sinnesstämningar och det psykosociala spelet viktigare för en roman än en läsdrivande ­intrig. I ”Planetariet” från 1959 är hon så skicklig på att registrera egoism och gemenhet att man får i­ntrycket att människan är just så låg.

Under strecket
Publicerad
Annons

Fernissan i Paris schangtila salar. Den mänskliga fernissan. Det är den hon skrapar bort, Nathalie Sarraute (1900–1999). Och hon går omsorgsfullt tillväga.

”Ännu har man inte uppfunnit det språk”, skriver hon visserligen i sin roman Planetariet från 1959, ”som med ett slag skulle kunna förklara vad man ser med en blick: en hel varelse och hennes myriader av små rörelser som kommer fram i några ord, ett skratt, en gest”.

Annons
Annons
Annons