Annons

StolarnaUlveson perfekt gnällig – suveränt om åldrandet

Johan Ulveson och Kicki Bramberg möblerar om på Målarsalen i ”Stolarna”.
Johan Ulveson och Kicki Bramberg möblerar om på Målarsalen i ”Stolarna”. Foto: Sören Vilks

Johan Ulveson och Kicki Bramberg är ljuvliga som det åldrade paret i Ionescos absurda pjäs ”Stolarna”. Uppsättningen genomsyras av en mild slapstick-ton och handlar om minnet och det obevekliga åldrandet, men också om hur man skapar och förleder folkmassor.

Publicerad

1952 var ett stort år. Beckett lät trycka ”I väntar på Godot”, pjäsen uppfördes på scenen först året efteråt. Redan under våren spelades dock Ionescos ”Stolarna”, ironiskt nog inför så gott som tomma salonger. Tiden har gjort Beckett till den som spelas mest, möjligen därför att han alltid tillför något poetiskt, metafysiskt. Ionescos pjäser handlar ofta om frihet kontra tvång, men också om det mänskliga livet som futilitet. Han visar och håller upp mänskliga ritualer, seder och det löjliga språket som tvång och retoriska besvärjelser över en avgrundsmörk tomhet.

Ionesco skapar gärna dramatik genom att öka volymen. En noshörning blir till sist en skock av fascistoida djur som hotar det fria ordet. Om man har få stolar men bjuder in till föreläsning tvingas man raskt ta in fler sittplatser eftersom så många, visserligen imaginära, men ivriga gäster anländer för att höra hur en åldrad man ska sammanfatta livet. Den lilla människan ska äntligen tala. Vad har han att säga?

Johan Ulveson och Kicki Bramberg är ljuvliga, skriver Lars Ring.

Foto: Sören Vilks Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons